Idag dricker vi, provningsnoteringar och diskussioner

[buteljen]

1999 Claude Buchot Côtes du Jura Vin Jaune
Kul att dricka en äldre Vin Jaune. Mycket mer avrundad än de jag druckit som är 10+ år yngre och en djupare nötigare smak. Dracks tillsammans med hyvlad comté med brynt smör och rostade pinjenötter. Helt fantastisk kombination, och sen en brasa på det. Livet är gött

 

[Patrik Sellin]

Fyller år, udda, väljer en "udda" årgång, men på magnum.
1976 Château Smith Haut Lafitte (magnum): champinjoner, tryffel och blöt källare. Hallon, björnbär, svart te mörk choklad och läder. Blekröd, lätt och slank. Inte ens chans att man hade tagit det här som Bordeaux blint. Mycket mer Bourgogne. Skillnaden var kanske mindre på 70-talet? Hursomhelst är det det ett mycket njutbart vin. Det kanske hade varit bättre på slutet av 80-talet, men håller fortfarande ihop.
1995 Robert Mondavi Winery Cabernet Sauvignon Napa Valley: långt ifrån en optimal referens, ett helt annat vin. Doft av kryddpeppar, kanel, sågspån och murket trä. Svarta vinbär, rosor, fett kött och ekmöbler. Tjock, kryddig, mogen och koncentrerad.
SHL är helt klart en större upplevelse än Mondavi, i alla fall om man föredrar elegans före kraft.

 

[Mina Vinare]

2013 North, Edna Valley - Pinot Noir har en klar och transparent klarröd färg. Doften är ren och bärig med slånbär, tranbär och pinjeskog. En antydan till fatvanilj och mocka samt vit choklad. Viss jordighet med värme och citrusfrukt samt ett antydan till svett på slutet. En elegant och rik doft.

Smaken är som doften rödbärig med syrlighet som tranbär och röda vinbär. Citrusfrukt och granatäpple med en garvsyra som ger ett läskande men stramt avslut i en ganska lång eftersmak. Mer slankhet och stramhet än fläskig frukt och koncentration som man kanske förväntat sig – nästan Burgundiskt. Gott men inte på topp (92p).

Tredje smakprovet och tyvärr inte lika bra som senast men det kan lika gärna vara min form som sviktar. Upplever det som mycket mer syradrivet än fruktdrivet som senaste gången. För den som inte känner till North så är det John Albans Pinot och Chardonnay-viner från hans ursprungliga egendom. Han är ju inte direkt känd för den mer eleganta skolan utan tvärtom för sina kraftfulla tolkningar av Rhône-druvorna. Kul och helt okej men inte i paritet med tidigare smakprov och inte heller med hans mer kända viner. Bra nu och säkert om fem till tio år.

2009 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape ”Vieilles Vignes” har en klar men mörkröd färg med ålderstoner. Doften är sötfruktig med jordgubbar och hallon. Lite vanilj och sötlakrits. Surkörsbär och lite lätt örtighet med aprikos och marsipan. Friskhet och sötma i samma doft men inte speciellt stor eller komplex.

Smaken är rikare med mer kraft och en fin fruktighet med balanserad syra i eftersmaken. Både salt och sötlakrits i en koncentrerad eftersmak med markerade tanniner som känns lite åt det gröna och örtiga hållet till. Efterhand balanseras den primära frukten ut och vinet ger ett friskt och syrligt avslut. Gott och härligt att dricka men helhetsintrycket blir ändå lite tamt (91p).

Domaine de Cristia har jag alltid gillat men har aldrig varit en av de största favoriterna. Med både min och vinernas ålder har jag nog tappat lite suget efter den här typen av vin. Kanske för modernt och publikt för sitt eget bästa. Blir nog inte bättre och ingen ånger att detta var sista flaskan i källaren. Drack 2009 Renaissance kvällen innan och den gav inte heller några bestående intryck utan kändes ganska enkel om än god och korrekt (skall erkänna att jag älskade det vinet som ungt).

Så ett vin som skapade en debatt av sällan skådat slag på Parkers Bulletin Board när det begav sig – men vilken överraskning sen:

2005 Mollydooker, South Australia - Shiraz ”The Boxer” har en djup och mörkröd färg med antydan till ålderstoner i kanten. Doften är rejält stor och fruktig med massor av drottningsylt, björnbär och rostat kaffe. Vanilj, choklad med torkade aprikoser och mandelmassa. I allt det sötfruktiga och yppiga, är det ändå en elegant doft med läder och lätt tapenade. Oerhört överraskad.

Smaken överraskar om än mer med djup och koncentrerad fruktighet. Jordgubbar, björnbär och svartvinbärssylt med ett lite eldigt avslut. Aprikos och allmänt tropisk frukt samt mjölkchoklad och vanilj i den rena och fruktiga eftersmaken. Aningen sötlakrits mot slutet med plommon och likör. Riktigt kul (93p).

Det börjar superbra men tappar lite mot slutet med en alltför eldig karaktär. Först upplevs frukten och koncentrationen så perfekt att inget annat stör. Fast när tiden går kommer eldigheten krypande och även om frukten består så blir det lite mycket torkad frukt - typ sviskon, dadlar och fikon.

Ändå kul att ett förhållandevis enkelt och inte så dyrt vin levererar så pass bra efter 16år. Komplext och utvecklat har det inte blivit men gammalt känns det inte. Över förväntan för min del men inget att spara på.

Besökte Mollydooker 2014 och roligt var det även om lite lätt fånigt. Man ”tvingades” hälsa med vänster hand och allt var anpassat efter vänsterhänta. Varmt var det också – 45 grader ute – och att då prova superrika och alkoholstinna rödviner kändes riktigt konstigt. Men som helhet var det ett kul och minnesvärt besök. Har inget köpt senaste 10åren men blir lite sugen på att fylla på igen.

 

[LeChat]

2013 North, Edna Valley - Pinot Noir har en klar och transparent klarröd färg. Doften är ren och bärig med slånbär, tranbär och pinjeskog. En antydan till fatvanilj och mocka samt vit choklad. Viss jordighet med värme och citrusfrukt samt ett antydan till svett på slutet. En elegant och rik doft.

Smaken är som doften rödbärig med syrlighet som tranbär och röda vinbär. Citrusfrukt och granatäpple med en garvsyra som ger ett läskande men stramt avslut i en ganska lång eftersmak. Mer slankhet och stramhet än fläskig frukt och koncentration som man kanske förväntat sig – nästan Burgundiskt. Gott men inte på topp (92p).

Visa bifogad bild 22176

Tredje smakprovet och tyvärr inte lika bra som senast men det kan lika gärna vara min form som sviktar. Upplever det som mycket mer syradrivet än fruktdrivet som senaste gången. För den som inte känner till North så är det John Albans Pinot och Chardonnay-viner från hans ursprungliga egendom. Han är ju inte direkt känd för den mer eleganta skolan utan tvärtom för sina kraftfulla tolkningar av Rhône-druvorna. Kul och helt okej men inte i paritet med tidigare smakprov och inte heller med hans mer kända viner. Bra nu och säkert om fem till tio år.

2009 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape ”Vieilles Vignes” har en klar men mörkröd färg med ålderstoner. Doften är sötfruktig med jordgubbar och hallon. Lite vanilj och sötlakrits. Surkörsbär och lite lätt örtighet med aprikos och marsipan. Friskhet och sötma i samma doft men inte speciellt stor eller komplex.

Smaken är rikare med mer kraft och en fin fruktighet med balanserad syra i eftersmaken. Både salt och sötlakrits i en koncentrerad eftersmak med markerade tanniner som känns lite åt det gröna och örtiga hållet till. Efterhand balanseras den primära frukten ut och vinet ger ett friskt och syrligt avslut. Gott och härligt att dricka men helhetsintrycket blir ändå lite tamt (91p).

Visa bifogad bild 22177

Domaine de Cristia har jag alltid gillat men har aldrig varit en av de största favoriterna. Med både min och vinernas ålder har jag nog tappat lite suget efter den här typen av vin. Kanske för modernt och publikt för sitt eget bästa. Blir nog inte bättre och ingen ånger att detta var sista flaskan i källaren. Drack 2009 Renaissance kvällen innan och den gav inte heller några bestående intryck utan kändes ganska enkel om än god och korrekt (skall erkänna att jag älskade det vinet som ungt).

Så ett vin som skapade en debatt av sällan skådat slag på Parkers Bulletin Board när det begav sig – men vilken överraskning sen:

2005 Mollydooker, South Australia - Shiraz ”The Boxer” har en djup och mörkröd färg med antydan till ålderstoner i kanten. Doften är rejält stor och fruktig med massor av drottningsylt, björnbär och rostat kaffe. Vanilj, choklad med torkade aprikoser och mandelmassa. I allt det sötfruktiga och yppiga, är det ändå en elegant doft med läder och lätt tapenade. Oerhört överraskad.

Smaken överraskar om än mer med djup och koncentrerad fruktighet. Jordgubbar, björnbär och svartvinbärssylt med ett lite eldigt avslut. Aprikos och allmänt tropisk frukt samt mjölkchoklad och vanilj i den rena och fruktiga eftersmaken. Aningen sötlakrits mot slutet med plommon och likör. Riktigt kul (93p).

Visa bifogad bild 22178

Det börjar superbra men tappar lite mot slutet med en alltför eldig karaktär. Först upplevs frukten och koncentrationen så perfekt att inget annat stör. Fast när tiden går kommer eldigheten krypande och även om frukten består så blir det lite mycket torkad frukt - typ sviskon, dadlar och fikon.

Ändå kul att ett förhållandevis enkelt och inte så dyrt vin levererar så pass bra efter 16år. Komplext och utvecklat har det inte blivit men gammalt känns det inte. Över förväntan för min del men inget att spara på.

Besökte Mollydooker 2014 och roligt var det även om lite lätt fånigt. Man ”tvingades” hälsa med vänster hand och allt var anpassat efter vänsterhänta. Varmt var det också – 45 grader ute – och att då prova superrika och alkoholstinna rödviner kändes riktigt konstigt. Men som helhet var det ett kul och minnesvärt besök. Har inget köpt senaste 10åren men blir lite sugen på att fylla på igen.

Jag kommer ihåg att du gillade och skrev om många alkoholstinna viner från både nya och gamla världen på din blogg för drygt 10 år sedan

Min fråga är om du tycker att du funnit något generellt svar på frågan om när dessa viner på 15,5- 17% dricker bäst? Följer dessa samma mönster som andra viner? Min egna fundering är om mycket alkohol kräver att den bäddas in i den unga frukten och därför dricks bäst då? Eller kommer alkoholen att integreras den med efter lång lagring?

Jag har själv för lite erfarenhet av vad som händer med dessa viner när de åldras så intressant att få höra om dina erfarenheter.

 

[chambertin]

För er som inte riktigt känner igen Maison Ilan så kommer här en läsvärd länk.
https://www.burgundy-report.com/bur...016/the-spectacular-rise-fall-of-maison-ilan/

Intressant läsning minst sagt.
Tack för att du delade !

 

[Pontus]

Jag kommer ihåg att du gillade och skrev om många alkoholstinna viner från både nya och gamla världen på din blogg för drygt 10 år sedan

Min fråga är om du tycker att du funnit något generellt svar på frågan om när dessa viner på 15,5- 17% dricker bäst? Följer dessa samma mönster som andra viner? Min egna fundering är om mycket alkohol kräver att den bäddas in i den unga frukten och därför dricks bäst då? Eller kommer alkoholen att integreras den med efter lång lagring?

Jag har själv för lite erfarenhet av vad som händer med dessa viner när de åldras så intressant att få höra om dina erfarenheter.

Problemet med flera av de alkoholstinna vinerna från södra Rhone är att de skördats sent med högt sockerinnehåll och lägre syra, vilket resulterar i ett platt vin i det långa loppet. Finns flera exempel från södra Rhone (även från min källare) där senskördade viner gjorts i modernare stil med ny ek osv, och som sedan fallit platt till marken efter att antal år och därefter aldrig vaknat ur koman. Viner från de mer traditionella producenterna verkar klara sig bättre i det långa loppet är min erfarenhet, även om dessa har iallafall nästan lika höga alkoholhalter.
Exempel på producenter vars viner klarat många år i min källare: Pegau, Clos des Papes, Beaucastel
Exempel på producenter vars viner dött digerdöden: Clos Saint Jean, La Barroche
Finns säkert fler parameterar att beakta, inte minst druvsammansättningen, men jag har inte riktigt koll på hur det påverkar. Dessutom är det ju lite av en moving target då alla årgångar är olika och åtminstone en del producenter gör justeringar i vinframställningen osv.

 

[chambertin]

Problemet med flera av de alkoholstinna vinerna från södra Rhone är att de skördats sent med högt sockerinnehåll och lägre syra, vilket resulterar i ett platt vin i det långa loppet. Finns flera exempel från södra Rhone (även från min källare) där senskördade viner gjorts i modernare stil med ny ek osv, och som sedan fallit platt till marken efter att antal år och därefter aldrig vaknat ur koman. Viner från de mer traditionella producenterna verkar klara sig bättre i det långa loppet är min erfarenhet, även om dessa har iallafall nästan lika höga alkoholhalter.
Exempel på producenter vars viner klarat många år i min källare: Pegau, Clos des Papes, Beaucastel
Exempel på producenter vars viner dött digerdöden: Clos Saint Jean, La Barroche
Finns säkert fler parameterar att beakta, inte minst druvsammansättningen, men jag har inte riktigt koll på hur det påverkar. Dessutom är det ju lite av en moving target då alla årgångar är olika och åtminstone en del producenter gör justeringar i vinframställningen osv.

Lite samma erfarenhet här och framför allt då kopplat till framkomsten av "toppcuvéer" med hög andel Grenache under 2000- och 2010-talet.
Hade en intensiv C9dP-period från början 2000-talet fram till 2013 ungefär och köpte mkt av -01,-03,-05,-06,-07 och -10.
När jag sedan började dricka dessa så insåg jag mer och mer att det var de bättre Tradition-cuvéerna som jag gillade bäst (-07 var helt ljuvliga nästan samtliga när dom var runt 10-års åldern) och som påminde mest om mina första upplevelser av C9dP på 80-talet. Special-cuvéerna var ofta imponerande som unga och en del njutbara också med ålder men en hel del utvecklades inte alls så som jag hade hoppats.

Gillade inte heller att många under en period skördade väldigt sent, stjälkade av till 100%, ökade på med mer nya fat och "steriliserade" hela källaren för att bli av med all brett. Andelen Grenache var också ibland för hög för min smak upptäckte jag och gillade oftare dom cuvéer som hade lite högre andel Mourvèdre (undantaget Bosquet des Papes då).

En domän som jag då tyckte lyckades bra med sina specialcuvéer var Bosquet des Papes och senast jag drack "Chante le Mèrle" och "à la Gloire de mon Grand Père" (båda -07) så var det stor njutning !

Sen är det ju bara att fullständigt abdikera för Henri Bonneaus viner som jag tyvärr bara haft förmånen att få smaka två ggr.
Tyvärr idag en prisbild som är väldigt ohälsosam för vanliga löneslavar men fortfarande överkomlig mätt med Bourgognemått.
Där ser man hur Grenache i händerna på en mästare kan bli till ngt magiskt med Pinotlik aromatik och elegans.
Samma nästan religösa upplevelse som första gången ( tack @karl.1480 !) jag fick en Barolo från Accomasso i glaset.
Kärlek vid första sniffen !

 

[StefanAkiko]

Har köpt på mig rätt mycket av Cd9P 2016 då de var extremt lovande som unga, men tycker att de inte riktigt levererar just nu... tunnelfenomen? Får hoppas på det...

De är fortfarande sinnessjukt unga

 

[StefanAkiko]

Är man pessimistisk lagd kanske man utgår från att man aldrig hittar den heliga graalen.

Intressant med "magiska" 91 p. Kan det ha att göra med att:

1. Medelbetyget på CT var nära 91 p?
2. Vinet var för billigt för att vågas ge högre poäng?

Uppfattar att CT-poäng funkar som ankarvärde och har en starkt normerande verkan.

Vi drack allt helblint (utom våra egna flaskor, som trots att de är halvblinda, ju har en tendens att "försvinna" i havet) och jag tillskriver hans poängsättning helt enkelt att han ännu inte provat 1000-tals viner och ännu inte riktigt vet hur djupt kaninhålet är. Jag längtar verkligen efter att hänföras så till den milda grad av ett vin. Det är 100p direkt, för mig.
Det var fö en Brännlands iscider som fått ca 7 år på rygg. Sen gav jag honom två andra årgångar med uppmaningen att träna på 100, HUNDRA - HUNDRA FÖR FASEN

Jag har fö utvecklat en oproffspsykologteori över åren som går på flera plan och gäller blindprovningar:

EGO
Har man ett lite omoget egot som inte vill göra "fel" snävar man in sitt poängspann runt 90p. Ju större ego, desto tajtare spann.

ERFARENHET
Ju mindre erfaren man är, desto oftare hamnar poängen runt 88.

OMOGNAD
Innan man mognat som människa, är det svårt att våga sätta blinda betyg i grupp. Ny grupp snävar, etablerad grupp vidgar spannet.

PERSONLIGHETSTYP, Extrem 1
Det finns återhållsamma människor som alltid sparar sista glaset till morgondagen, aldrig äter upp en chipspåse, får en matlåda över av hämtpizzan, är nöjd efter tre bitar choklad, får ett kakpaket att räcka till minst fem fika, alltid klarar av att spara pengar (oavsett vad de tjänar) osv... De har svårt att passera 90p.

PERSONLIGHETSTYP, Extrem 2
Skalan börjar på 90p och där finner man Spanskt Lantvin, Beaujolais MonoPrix och ICA Druvjos. Totala motsatsen mot 1:an mao.

Normalt kabeldragna människor med mognad, bred erfarenhet och bearbetat ego är de som, i min mening, sätter poäng med mest balanserad spridning.

 

[StefanAkiko]

2004 Domaine Santa Duc Prestige des Hautes Garrigues

6 minusgrader och klar himmel i fredags, bara att tända grillen och leta upp något lämpligt från källaren. @buteljen halade fram en ung Beaucastel så jag får väl kontra med något äldre. Dessutom var det dags att testa ett av de onödiga (?) nyförvärven som kanske kan ge svar på om det är någon skillnad mellan Riedel Veritas OW syrah och Riedel Sommeliers Hermitage. För att vara på den säkra sidan hamnar en skvätt i Zalto Bourgogne, Zalto Universal och Zalto Bordeaux. Det är omöjligt att överdriva när det kommer till att hitta rätt glas till vinet. Har jag hört.

Direkt från karaff, via tratt med sil, ner i glas;

Veritas; något knuten, men det vankas lite svett eneträ och bränd rosmarinstam, lite salmiak samt en eldigt känsla (15%, fattas bara). Munnen, tjo! Här kommer alla intrycken på eeeen och samma gång! Först örter, sedan eld, sedan lite salmiak, och fort går det, smaklökarna hinner knappt reagera och sortera upp intrycken innan det är försent. Nåja, det går ju trots allt att ta en klunk till.

Sommeliers; (lite kraftigare stjälk i glaset plus ett pajjigare intryck av sammanfogningen med kupan, känns helt klart mer primitiv, eller ”rustik” om så föredras, än Veritas, vilket v e r k l i g e n motiverar mer än dubbla priset för glaset - "duh!"), form och storlek på kupan är väldigt lik Veritas, men ändå är inte mineraler lika framtonande som i Veritas. Lite mer finstämt och återhållsamt intryck i näsan, även om doften är knuten. Munnen; samma intrycksattack som i Veritas, dock att eldigheten är lite mer dämpad, lite svett eneträ, lite övermogna jordgubbar, lite jordighet och lite beskare än i Veritas.

Märkligt. I två glas som ser näst intill likadana ut till form och storlek ger vinet olika intryck. Nu rör det sig kanske inte om så stor skillnad som mellan en ung tannat och en åldrad gamay, men ändå en viss skillnad.

Zalto Bordeaux; lite flyktiga aromer, örter finns, men inte fullt så påtagliga. Munnen; örter, lite salmiak, lite svett eneträ, viss eldighet, lite beska. Trots sparsmakade noter ger det här glaset den bästa smakupplevelsen hittills.

Zalto Bourgogne; hm, eldigheten känns, sedan lite gammal hederlig xerox-kopia från 70-talet samt lite blandade rotfrukter (främst palsternacka och rotselleri). Munnen; påminner smakmässigt om Bx, men den gröna stjälkigheten är lite mer påtaglig, inte negativt, bara annorlunda.

Zalto Universal; knutet, på gränsen till neutralt, lite grönaktig och stjälkig ton i bakgrunden. Munnen; något utslätat, inte påtagligt eldigt. Nja. Vi häller över vinet till Bx och ställer undan Universal för tillfället.

Ju längre kvällen lider desto mer vaknar vinet till liv och öppnar sig utmärkt, tydligen sov vinet väldigt gott innan jag bryskt väckte det med att dra ur korken. Jag ska inte påstå att vinet blir lättklunkat, men man vill gärna ta ytterligare en sipp hela tiden, men det är säkrast att dra i munbromsen om vi ska få reda på hur vinet mår imorgon.

Och vips är det lördag; ut ur kylen, uppvärmning i rumstemperatur i flaskan i någon timme och därefter ner i gårdagens bästa glas för vinet; Zalto Bordeaux; gårdagens doftintryck håller i sig finfint även idag och i munnen kommer eldighet fram i kombination med svedd rosmarinstam (från en riktig rosmarinbuske som man hittar lite längre söderut, typ runt Medelhavet). Fascinerande att vinet håller ihop så pass fint även idag, inte en minsta antydan till tomatsoppa. Ska man säga något lite negativt om vinet skulle det vara att alkoholen är kanske en aning i överkant och tar lite väl mycket plats. Dricka nu eller lagra vidare? Tja, visst finns det en del ålderstecken, men vinet lär nog klara av 5-10 år till utan problem, men jag är osäker på om det kommer att förändras/utvecklas ytterligare.

Visa bifogad bild 22168

Helvete!
Det där vill ju jag också dricka!
Älskar då hela eller delar av La Garrigue kryper ut ur glaset och så vackert väcker till liv underbara minnen från vistelser där...

 

[StefanAkiko]

Visa bifogad bild 22173
2000 Château Camensac

Hm... kan ha råkat ut för det svårdefinierbara begreppet ”smygkork”. Smaken är ok och känns inte defekt, men doften har en antydan av något murrigt som jag inte kopplar till ålder och mognad. Samtidigt är den väldigt diffus, vilket på ett sätt är extra irriterande eftersom det hade varit skönt att kunna avfärda det rakt av, men nu sitter man och tvekar igenom hela flaskan. Dagens i-landsproblem

Trist som phan Ibland vill det sig helt enkelt inte.

 

[Mina Vinare]

Jag kommer ihåg att du gillade och skrev om många alkoholstinna viner från både nya och gamla världen på din blogg för drygt 10 år sedan

Min fråga är om du tycker att du funnit något generellt svar på frågan om när dessa viner på 15,5- 17% dricker bäst? Följer dessa samma mönster som andra viner? Min egna fundering är om mycket alkohol kräver att den bäddas in i den unga frukten och därför dricks bäst då? Eller kommer alkoholen att integreras den med efter lång lagring?

Jag har själv för lite erfarenhet av vad som händer med dessa viner när de åldras så intressant att få höra om dina erfarenheter.

Problemet med flera av de alkoholstinna vinerna från södra Rhone är att de skördats sent med högt sockerinnehåll och lägre syra, vilket resulterar i ett platt vin i det långa loppet. Finns flera exempel från södra Rhone (även från min källare) där senskördade viner gjorts i modernare stil med ny ek osv, och som sedan fallit platt till marken efter att antal år och därefter aldrig vaknat ur koman. Viner från de mer traditionella producenterna verkar klara sig bättre i det långa loppet är min erfarenhet, även om dessa har iallafall nästan lika höga alkoholhalter.
Exempel på producenter vars viner klarat många år i min källare: Pegau, Clos des Papes, Beaucastel
Exempel på producenter vars viner dött digerdöden: Clos Saint Jean, La Barroche
Finns säkert fler parameterar att beakta, inte minst druvsammansättningen, men jag har inte riktigt koll på hur det påverkar. Dessutom är det ju lite av en moving target då alla årgångar är olika och åtminstone en del producenter gör justeringar i vinframställningen osv.

Lite samma erfarenhet här och framför allt då kopplat till framkomsten av "toppcuvéer" med hög andel Grenache under 2000- och 2010-talet.
Hade en intensiv C9dP-period från början 2000-talet fram till 2013 ungefär och köpte mkt av -01,-03,-05,-06,-07 och -10.
När jag sedan började dricka dessa så insåg jag mer och mer att det var de bättre Tradition-cuvéerna som jag gillade bäst (-07 var helt ljuvliga nästan samtliga när dom var runt 10-års åldern) och som påminde mest om mina första upplevelser av C9dP på 80-talet. Special-cuvéerna var ofta imponerande som unga och en del njutbara också med ålder men en hel del utvecklades inte alls så som jag hade hoppats.

Gillade inte heller att många under en period skördade väldigt sent, stjälkade av till 100%, ökade på med mer nya fat och "steriliserade" hela källaren för att bli av med all brett. Andelen Grenache var också ibland för hög för min smak upptäckte jag och gillade oftare dom cuvéer som hade lite högre andel Mourvèdre (undantaget Bosquet des Papes då).

En domän som jag då tyckte lyckades bra med sina specialcuvéer var Bosquet des Papes och senast jag drack "Chante le Mèrle" och "à la Gloire de mon Grand Père" (båda -07) så var det stor njutning !

Sen är det ju bara att fullständigt abdikera för Henri Bonneaus viner som jag tyvärr bara haft förmånen att få smaka två ggr.
Tyvärr idag en prisbild som är väldigt ohälsosam för vanliga löneslavar men fortfarande överkomlig mätt med Bourgognemått.
Där ser man hur Grenache i händerna på en mästare kan bli till ngt magiskt med Pinotlik aromatik och elegans.
Samma nästan religösa upplevelse som första gången ( tack @karl.1480 !) jag fick en Barolo från Accomasso i glaset.
Kärlek vid första sniffen !

Det här är en intressant frågeställning och det korta svaret blir generellt ”ja” på frågan om de dricks bäst som unga. Men det behöver utvecklas så nu blir det en lång post.

Håller också med er Pontus och Chambertin i era tankegångar. Delar helt eran uppfattning.

Jag har funderat en del på detta med hög alkoholhalt och känslighet för det eller inte. Själv kan jag dricka både Vintage Port och LBV i stora klunkar utan att störas av den ofta 20%iga alkoholhalten. Där finns oftast en balans mellan sötma, eldighet och frukt samt med ålder en komplexitet.

Något som jag däremot inte tycker om eller någonsin gillat är Amarone och då är det inte den höga alkoholhalten som stör mig. Det finns givetvis undantag även här som jag gillat men oftast har jag riktigt svårt för den torkade frukten och tydliga russinkaraktären i dessa viner. Kommer inte runt det.

Just torkad fruktkarakär ogillar jag oftast. Solmogna fikon och aprikoser är ljuvligt men torkade är det något jag helst undviker. Samma sak med russin. Om jag kan så plockar jag bort dem ur müslin.

En utryck som ibland används är att Bourgogne mognar på sin syra, Bordeaux på sina tanniner och Châteauneuf-du-Pape på sin alkohol. Tror det stämmer bra - att på något vis behövs den högre alkoholhalten för vinets utveckling.

Tar man just Châteauneuf-du-Pape så är ju Grenache given och med den följer en naturligt hög alkoholhalt. Att många producenter sedan säkert frestats av höga poäng från kritiker, har nog lett till ett problem. Sen skörd, kraftig selektion, gamla stockar, specialcuveer och ovanpå det ett allt varmare klimat. Det innebär ju i princip mer socker och mer alkohol. Lyckas man inte hantera detta så är nog risken uppenbar att det blir obalanserat i längden med bränd/torkad frukt och en allmän känsla av ett lite trött vin.

Som unga döljer oftast den generösa frukten den höga alkoholhalten och på så vis stämmer nog tesen att dessa viner dricks bäst som unga. Sedan finns det givetvis de producenter som klarar av detta bättre och som gör viner som utvecklas fint. Rent generellt så skulle jag vilja tro att det är de producenter som varit med lite längre och har en historik och erfarenhet att falla tillbaks på.

Även Australien och framförallt Shiraz-vinerna tycker jag har samma problem. 2005 The Boxer som jag skrev om ovan har hela 17% alkoholhalt, vilket den dolde fint i ca: en timma. En enormt fin och ren frukt. Sedan med stigande temperatur och luft så slog alkoholen igenom ganska markant och då blir det inte lika kul. Stödjer ju på sätt och vis också tesen att så länge frukten döljer alkoholen så är det inget problem.

Där upplever jag förutom den markant eldiga tonen och torkade frukten också ett inslag typ hostmedicin som kan vara ganska otrevligt. Tycker oftast det är något som hänger ihop med hög alkoholhalt och för lite syra/frukt.

Ett vin där alkoholhalten inte är så hög leder ju sällan till den upplevelsen utan snarast att syran och/eller tanninerna tar över från frukten.

Man lär så länge man lever och efter trettio års vinsamlande så har jag mer och mer börjat hitta tillbaks till där det en gång började – Bourgogne men framförallt Bordeaux. Sen är det alltid kul med erfarenheter och just att följa ett vin eller producent över många år är intressant. Sen får man hoppas man tar lärdom. Allt blir ju inte som man tänkt sig men rik på upplevelser blir man.

 

[StefanAkiko]

Lite samma erfarenhet här och framför allt då kopplat till framkomsten av "toppcuvéer" med hög andel Grenache under 2000- och 2010-talet.
Hade en intensiv C9dP-period från början 2000-talet fram till 2013 ungefär och köpte mkt av -01,-03,-05,-06,-07 och -10.
När jag sedan började dricka dessa så insåg jag mer och mer att det var de bättre Tradition-cuvéerna som jag gillade bäst (-07 var helt ljuvliga nästan samtliga när dom var runt 10-års åldern) och som påminde mest om mina första upplevelser av C9dP på 80-talet. Special-cuvéerna var ofta imponerande som unga och en del njutbara också med ålder men en hel del utvecklades inte alls så som jag hade hoppats.

Gillade inte heller att många under en period skördade väldigt sent, stjälkade av till 100%, ökade på med mer nya fat och "steriliserade" hela källaren för att bli av med all brett. Andelen Grenache var också ibland för hög för min smak upptäckte jag och gillade oftare dom cuvéer som hade lite högre andel Mourvèdre (undantaget Bosquet des Papes då).

En domän som jag då tyckte lyckades bra med sina specialcuvéer var Bosquet des Papes och senast jag drack "Chante le Mèrle" och "à la Gloire de mon Grand Père" (båda -07) så var det stor njutning !

Sen är det ju bara att fullständigt abdikera för Henri Bonneaus viner som jag tyvärr bara haft förmånen att få smaka två ggr.
Tyvärr idag en prisbild som är väldigt ohälsosam för vanliga löneslavar men fortfarande överkomlig mätt med Bourgognemått.
Där ser man hur Grenache i händerna på en mästare kan bli till ngt magiskt med Pinotlik aromatik och elegans.
Samma nästan religösa upplevelse som första gången ( tack @karl.1480 !) jag fick en Barolo från Accomasso i glaset.
Kärlek vid första sniffen !

Jo, man känner ju igen vad det är man går igång på
Bra vin är alltid underbart. Sen kan ju folk gilla väldigt olika saker och vi kommer ju alltsom oftast dessutom med olika tjocka plånböcker. Minns fortfarande med stor tacksamhet och glädje då @Elvis så schangdobelt lät mig ta hans skvätt av 1967 Giacomo Borgogno & Figli Barolo Riserva en afton hos @Patrik Sellin . Jag gick upp i twerkande brygga av det vinet medan Elvis föredrog annat. Det är ju så himla olika.

 

[StefanAkiko]

2013 North, Edna Valley - Pinot Noir har en klar och transparent klarröd färg. Doften är ren och bärig med slånbär, tranbär och pinjeskog. En antydan till fatvanilj och mocka samt vit choklad. Viss jordighet med värme och citrusfrukt samt ett antydan till svett på slutet. En elegant och rik doft.

Smaken är som doften rödbärig med syrlighet som tranbär och röda vinbär. Citrusfrukt och granatäpple med en garvsyra som ger ett läskande men stramt avslut i en ganska lång eftersmak. Mer slankhet och stramhet än fläskig frukt och koncentration som man kanske förväntat sig – nästan Burgundiskt. Gott men inte på topp (92p).

Visa bifogad bild 22176

Tredje smakprovet och tyvärr inte lika bra som senast men det kan lika gärna vara min form som sviktar. Upplever det som mycket mer syradrivet än fruktdrivet som senaste gången. För den som inte känner till North så är det John Albans Pinot och Chardonnay-viner från hans ursprungliga egendom. Han är ju inte direkt känd för den mer eleganta skolan utan tvärtom för sina kraftfulla tolkningar av Rhône-druvorna. Kul och helt okej men inte i paritet med tidigare smakprov och inte heller med hans mer kända viner. Bra nu och säkert om fem till tio år.

2009 Domaine de Cristia, Châteauneuf-du-Pape ”Vieilles Vignes” har en klar men mörkröd färg med ålderstoner. Doften är sötfruktig med jordgubbar och hallon. Lite vanilj och sötlakrits. Surkörsbär och lite lätt örtighet med aprikos och marsipan. Friskhet och sötma i samma doft men inte speciellt stor eller komplex.

Smaken är rikare med mer kraft och en fin fruktighet med balanserad syra i eftersmaken. Både salt och sötlakrits i en koncentrerad eftersmak med markerade tanniner som känns lite åt det gröna och örtiga hållet till. Efterhand balanseras den primära frukten ut och vinet ger ett friskt och syrligt avslut. Gott och härligt att dricka men helhetsintrycket blir ändå lite tamt (91p).

Visa bifogad bild 22177

Domaine de Cristia har jag alltid gillat men har aldrig varit en av de största favoriterna. Med både min och vinernas ålder har jag nog tappat lite suget efter den här typen av vin. Kanske för modernt och publikt för sitt eget bästa. Blir nog inte bättre och ingen ånger att detta var sista flaskan i källaren. Drack 2009 Renaissance kvällen innan och den gav inte heller några bestående intryck utan kändes ganska enkel om än god och korrekt (skall erkänna att jag älskade det vinet som ungt).

Så ett vin som skapade en debatt av sällan skådat slag på Parkers Bulletin Board när det begav sig – men vilken överraskning sen:

2005 Mollydooker, South Australia - Shiraz ”The Boxer” har en djup och mörkröd färg med antydan till ålderstoner i kanten. Doften är rejält stor och fruktig med massor av drottningsylt, björnbär och rostat kaffe. Vanilj, choklad med torkade aprikoser och mandelmassa. I allt det sötfruktiga och yppiga, är det ändå en elegant doft med läder och lätt tapenade. Oerhört överraskad.

Smaken överraskar om än mer med djup och koncentrerad fruktighet. Jordgubbar, björnbär och svartvinbärssylt med ett lite eldigt avslut. Aprikos och allmänt tropisk frukt samt mjölkchoklad och vanilj i den rena och fruktiga eftersmaken. Aningen sötlakrits mot slutet med plommon och likör. Riktigt kul (93p).

Visa bifogad bild 22178

Det börjar superbra men tappar lite mot slutet med en alltför eldig karaktär. Först upplevs frukten och koncentrationen så perfekt att inget annat stör. Fast när tiden går kommer eldigheten krypande och även om frukten består så blir det lite mycket torkad frukt - typ sviskon, dadlar och fikon.

Ändå kul att ett förhållandevis enkelt och inte så dyrt vin levererar så pass bra efter 16år. Komplext och utvecklat har det inte blivit men gammalt känns det inte. Över förväntan för min del men inget att spara på.

Besökte Mollydooker 2014 och roligt var det även om lite lätt fånigt. Man ”tvingades” hälsa med vänster hand och allt var anpassat efter vänsterhänta. Varmt var det också – 45 grader ute – och att då prova superrika och alkoholstinna rödviner kändes riktigt konstigt. Men som helhet var det ett kul och minnesvärt besök. Har inget köpt senaste 10åren men blir lite sugen på att fylla på igen.

Mollydooker har blivit ett av våra husviner och är ett av mycket få som hustrun spontanköper med jämna mellanrum. Den och Mitolo G.A.M. är ju överkomliga i pris och bastanta, bredaxlade Australier med också syra i bagaget... Åh! Mums
Blir sugen på en G.A.M. (hustrun rynkar alltid pannan på det vis som betyder "vi skall tålmodigt vänta!" då jag föreslår en Mollydooker) och får väl lov att knäppa en då livet går in i mars och drickandet återstartar.

 

[mackan92]

Cavallotto Dolcetto D'Alba Vigna Scot 2018

Vart fruktansvärt sugen på Coq Au Vin till middag ikväll och försökte hitta något enkelt som inte tog över allt för mycket struktur och för den delen heller inte gav för ont i plånboken. Köpte flaskan från utlandet i somras för 10 EUR.

Tycker denna är rätt så flörtig just nu med frukten. Dock så det som genomgår Cavallottos viner är syran som även här är högt påtaglig. Lätt kittlande taniner. Smakerna jag finner går åt hållet Viol, Björnbär och plommon. Eftersmaken är ganska kort men det får en att vilja ta en zip till. Gott för en ynka hundring!

 

[LeChat]

Det här är en intressant frågeställning och det korta svaret blir generellt ”ja” på frågan om de dricks bäst som unga. Men det behöver utvecklas så nu blir det en lång post.

Håller också med er Pontus och Chambertin i era tankegångar. Delar helt eran uppfattning.

Jag har funderat en del på detta med hög alkoholhalt och känslighet för det eller inte. Själv kan jag dricka både Vintage Port och LBV i stora klunkar utan att störas av den ofta 20%iga alkoholhalten. Där finns oftast en balans mellan sötma, eldighet och frukt samt med ålder en komplexitet.

Något som jag däremot inte tycker om eller någonsin gillat är Amarone och då är det inte den höga alkoholhalten som stör mig. Det finns givetvis undantag även här som jag gillat men oftast har jag riktigt svårt för den torkade frukten och tydliga russinkaraktären i dessa viner. Kommer inte runt det.

Just torkad fruktkarakär ogillar jag oftast. Solmogna fikon och aprikoser är ljuvligt men torkade är det något jag helst undviker. Samma sak med russin. Om jag kan så plockar jag bort dem ur müslin.

En utryck som ibland används är att Bourgogne mognar på sin syra, Bordeaux på sina tanniner och Châteauneuf-du-Pape på sin alkohol. Tror det stämmer bra - att på något vis behövs den högre alkoholhalten för vinets utveckling.

Tar man just Châteauneuf-du-Pape så är ju Grenache given och med den följer en naturligt hög alkoholhalt. Att många producenter sedan säkert frestats av höga poäng från kritiker, har nog lett till ett problem. Sen skörd, kraftig selektion, gamla stockar, specialcuveer och ovanpå det ett allt varmare klimat. Det innebär ju i princip mer socker och mer alkohol. Lyckas man inte hantera detta så är nog risken uppenbar att det blir obalanserat i längden med bränd/torkad frukt och en allmän känsla av ett lite trött vin.

Som unga döljer oftast den generösa frukten den höga alkoholhalten och på så vis stämmer nog tesen att dessa viner dricks bäst som unga. Sedan finns det givetvis de producenter som klarar av detta bättre och som gör viner som utvecklas fint. Rent generellt så skulle jag vilja tro att det är de producenter som varit med lite längre och har en historik och erfarenhet att falla tillbaks på.

Även Australien och framförallt Shiraz-vinerna tycker jag har samma problem. 2005 The Boxer som jag skrev om ovan har hela 17% alkoholhalt, vilket den dolde fint i ca: en timma. En enormt fin och ren frukt. Sedan med stigande temperatur och luft så slog alkoholen igenom ganska markant och då blir det inte lika kul. Stödjer ju på sätt och vis också tesen att så länge frukten döljer alkoholen så är det inget problem.

Där upplever jag förutom den markant eldiga tonen och torkade frukten också ett inslag typ hostmedicin som kan vara ganska otrevligt. Tycker oftast det är något som hänger ihop med hög alkoholhalt och för lite syra/frukt.

Ett vin där alkoholhalten inte är så hög leder ju sällan till den upplevelsen utan snarast att syran och/eller tanninerna tar över från frukten.

Man lär så länge man lever och efter trettio års vinsamlande så har jag mer och mer börjat hitta tillbaks till där det en gång började – Bourgogne men framförallt Bordeaux. Sen är det alltid kul med erfarenheter och just att följa ett vin eller producent över många år är intressant. Sen får man hoppas man tar lärdom. Allt blir ju inte som man tänkt sig men rik på upplevelser blir man.

Tack för svar, och intressant läsning. På slutet skriver du att du intresserar dig för Bordeaux. Blev faktiskt lite förvånad, men eftersom jag själv alltid håller Bordeaux högt och ständigt kommer tillbaka till dessa viner, så känns det glädjande när en så erfaren vinvän delar detta tycke.

 

[Mexikanaren]

Visa bifogad bild 22190

Cavallotto Dolcetto D'Alba Vigna Scot 2018

Vart fruktansvärt sugen på Coq Au Vin till middag ikväll och försökte hitta något enkelt som inte tog över allt för mycket struktur och för den delen heller inte gav för ont i plånboken. Köpte flaskan från utlandet i somras för 10 EUR.

Tycker denna är rätt så flörtig just nu med frukten. Dock så det som genomgår Cavallottos viner är syran som även här är högt påtaglig. Lätt kittlande taniner. Smakerna jag finner går åt hållet Viol, Björnbär och plommon. Eftersmaken är ganska kort men det får en att vilja ta en zip till. Gott för en ynka hundring!

Cavallotto är generellt en riktigt trevlig producent i mitt tycke, samtidigt som priserna inte sprungit iväg för mycket (ännu).
Plus att han leverar en väldigt högklassig och riktigt tät Langhe Nebbiolo som redan nu kan njutas av men som gärna får ligga till sig i ett par år.

 

[Dejzan]

Lasagne på bordet och Chianti i glaset. För ett par år sedan köpte jag (och drack nästan direkt) Querciabella Chianti Classico. Sen glömde jag bort hur mycket jag tyckte om producenten tills i höstas då det inhandlades Querciabella Chianti Classico Riserva 2016.
Nu var det dags att öppna en flaska, tyvärr var min framförhållning inte den bästa. Jag öppnade och dekanterade en timme innan vi skulle äta. Ett första smakprov bjöd på en väldigt knuten doft där man bara kunde ana körsbär och vanilj, smaken dominerades av väldigt fina tanniner och syra.
Drygt en timme senare har doften öppnat lite mer och bjuder på mer körsbär, körsbärskärnor och bittermandel. I munnen är det fortfarande massor av tanniner men man kan ändå ana mörka körsbär, örter och lite vanilj. Lång eftersmak och fin syra. Jag kan ana allt som finns under ytan men det är väldigt oförlöst. Det här kommer säkert att bli fantastiskt för strukturen finns där men just nu bjuder det inte på så mycket. Dekantera länge eller glöm hellre bort ett par år

 

[buteljen]

Drack två Leclapart halvblint bredvid varandra i helgen.

2009 David Leclapart L'Apôtre
100% Chardonnay
11 (?) månader på ek, ingen dosage.

2012 David Leclapart Cuvée L'Aphrodisiaque
80 % Chardonnay, 20 % Pinot Noir
11 månader på ek, ingen dosage
2012 förstördes halva skörden för DL så han valde att göra enbart detta vin på de druvor som räddades det året.

Jämför man dem mot varandra så har båda vinerna likadan gyllene färg.
L’Apotre är
brödigare, mindre nötig, grillad citron, varm citrus, kryddor, mineral/kalk
Mer vertikal, (upplevd) högre syra och friskhet, mer stringent, liv och rörelse på midpalate, elegantare, mer energi, friskhet och umpf. Lång mineralig/citrusig/lite sältig finish

L’Aphrodisiaque är
nötigare, rostat (bröd med smält smör), kryddigare, ingefära, guläppligare, mer stenfrukt, mineral/kalk.
Bredare och kraftigare anslag, krämigare kropp, mer vinös, inte riktigt lika lång eller välfylld finish

09 L’Apotre drack jag för drygt ett år sedan och den här flaskan vi drack nu var väldigt mycket bättre än den. Jag tycker dock inte de har den komplexitet och lager på lagerkänsla som de senaste flaskor jag druckit av Selosse, Krug o Egly. Men båda är mycket trevliga. L’Apotre drog nog det längsta strået pga mer energi i vinet.

 

[Mina Vinare]

Tack för svar, och intressant läsning. På slutet skriver du att du intresserar dig för Bordeaux. Blev faktiskt lite förvånad, men eftersom jag själv alltid håller Bordeaux högt och ständigt kommer tillbaka till dessa viner, så känns det glädjande när en så erfaren vinvän delar detta tycke.

Tack själv för inspirerande läsning.

När mitt vinintresse väcktes runt 1990/1991 så var det naturligt att börja med Bordeaux. Det fanns i princip obegränsat med viner att köpa och även bra årgångar som 1985 och 1986. Till och med 1982 om man hade lite tur. Provade runt en del och de härtappade Bordeauxerna var inte speciellt dyra -runt femtiolappen upp till åttio kronor.

Av någon anledning så riktades snart mitt intresse mot Rhônedalens viner – både norra och södra. Tappade bort Bordeaux och trots att jag reste runt i distriktet VM-sommaren 94 blev det inte så många inköp. Riktigt dumt men jag fattade nog inte att både 1989 och framförallt 1990 var riktigt bra köp. Sen kom nya världen in i bilden och även Toscana och Spanien vilket betydde att jag nästan helt missade Bordeaux.

Sedan var det tiden för Systembolagets så kallade ”primörsläpp” med förhandsbokning via önskelista och bokstavligt talat rena lotteriet. Blev någon 2003a samt 2004a och lite bättre tilldelning av 2005 men inget överflöd. Sen bommade jag 2009 och 2010 fullständigt, trots att jag kollade ganska intensivt på primörer via Danmark och Tyskland. Hade väl i slutändan fokus någon helt annanstans. Prisbilden som skenade hade också en del betydelse.

Sen har jag i efterhand insett att det finns en del årgångar som lite flugit under radarn såsom 2008 och 2012 – speciellt östra stranden. Började köpa en del och gillade det jag provade. Därefter kändes det givet att vara lite mer vaken och på alerten gällande både 2015 och 2016. Har köpt en del och provat några men försöker stålsätta mig och verkligen spara på dem.

Just det är väl problemet för mig med Bordeaux. Har sällan problem att dricka unga viner men just Bordeaux känns som slöseri att dricka innan dom når +10år eller helst mer.

Så om jag fortfarande är aktiv här på forumet så kommer det kanske en del poster med Bordeauxer om fyra/fem år!

Skall försöka vara alert även med 2018 och 2019.