Lillbrorsan I Frati har för mig alltid känts mer välbalanserad. När den fanns i TS tror jag den låg på 139 eller 149 spänn och var helt klart köpvärd
finewines.se
This is a sample guest message. Register a free account today to become a member! Once signed in, you'll be able to participate on this site by adding your own topics and posts, as well as connect with other members through your own private inbox!
-
Som flera kanske har märkt är sig finewines.se inte sig likt rent utseendemässigt! En uppgradering av forumets mjukvara har genomförts och temat kommer successivt att uppdateras för att bättre matcha vår tidigare färgprofil! Eventuella buggar eller feedback tas tacksamt emot i den här forumtråden!
Idag dricker vi, provningsnoteringar och diskussioner
- Thread starter Anders Landström
- Startdatum
-
- Etiketter
- provningsnoteringar vin vinprovning
Lillbrorsan I Frati har för mig alltid känts mer välbalanserad. När den fanns i TS tror jag den låg på 139 eller 149 spänn och var helt klart köpvärd
Daniel A
Administratör
2017 Gagnard-Delagrange, Chassagne-Montrachet, eller: lösa tankar om vit bourgogne
Jag "sov" ganska länge på vit bourgogne. Under en lång period av mitt vinintresse tyckte jag att Bourgogne var svårtillgängligt och för dyrt. På gott och ont fick jag en flaska Coche-Dury serverat blint på en vinbar i London, en vinter för fem år sedan. Det var en ögonöppnare. Det är ju ett helvete att börja på toppen (har även hänt med t.ex. norra Rhône med en 2001 Guigal, La Landonne, champagne och Selosse Substance, Madeira och 1908 D'Oliveiras Bual), men så började det i alla fall. Livet är hårt. Jag jagar fortfarande den där Coche-Dury-upplevelsen, men vägen dit är inte fy skam. Och byviner kan vara riktigt trevligt!
Den som har läst såhär långt och nu hoppas att det ska komma lite noter får jag lämna besviken. Jag är alldeles för ofokuserat salongsberusad för att koncentrera mig på sådant, samt att jag kan vara lätt påverkad av prettoboken i bakgrunden (en författare jag "sovit" på längre än jag "sov" på vit bourgogne! Jag har förlikat mig med tanken på att jag inte kommer kunna dricka alla världens roliga viner under min livstid, men att jag kommer lämna en massa bra litteratur oläst när jag lämnar jordelivet har jag ännu inte accepterat) och inte känner för att konformera mig efter den klassiska smaknoten. För något jag tror mig ha upptäckt med just vit bourgogne, för mig, är att det följer en linjär kurva. En bättre bourgogne bygger vidare på en bra bourgogne. Eller, tvärtom: (förutsättning: ta bort bottenskrapet på tunnan) all vit bourgogne har haft spår av den där magiska Coche-Duryn. Det finns alla dagar utrymme för personlighetsvariation producenter emellan, men i slutändan är en (bra) vit bourgogne en (bra) vit bourgogne. Kärnan är densamma. Det är bara olika bra. Jag låter den här slutsatsen vila lite på att (bra) vit bourgogne ofta är väldigt lätt att hitta i blindprovningar. Har dock alldeles för få datapunkter för att skriva den här slutsatsen i sten, och min ödmjukhet inför min ändå ringa erfarenhet av toppbourgogne är stor.
Det här vinet är en (bra) vit bourgogne. Den är inte bättre, och verkligen inte bäst. Men den har allt jag förväntar mig att den ska ha. Måhända lyfter årgången vinet något (läs: jag skulle inte köpa varje årgång). Den är god nu, men håller flera år till. 90p.
LeChat
Medlem
2013 Tenuta Caparzo Brunello di Montalcino
Först tyckte jag att den var lite intetsägande. God, men medioker. Men sen hittade jag toner av viol bland alla körsbär och då blev den desto mumsigare.
Kommer att bli mycket bra till fettuccine och färsbiffar med sås på basilika, timjan, rosmarin, citron och lite vitlök och en driva grana padano på toppen.
StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
Valentindagen!
Här i Japan är det damerna som bjuder på restaurang, choklad och presenter på alla hjärtans dag. Hjärtans gärna säger vi män! Jag hade förberett en flaska redan vid lunchtid idag eftersom alla restauranggäster måste vara ute redan kl 20:00. #Corona
Det visade sig utvecklas till någonting helt galet bra. Tårögd poesi var vad jag ville skriva. Helt magiskt. Transcendentalt. Satori på flaska. Korken var förvisso blöt hela vägen, men jag fick upp hela, utan varken smul eller bråk.
1964 Marques de Riscal Reserva, 100 p
Lång kork, våt hela vägen.
Började med en jordnär och brett närvaro i Bdx-stil med dill. I gommen var det surt och tunt.
Snabbspolning 5 timmar dekanter.
Vacker transparent röd med lätt tegel.
Näsen är vacker, flerskiktad och komplex. Dill, piptobak, karamell och vaniljnoter från ek, små brett, jordnära, våta blad, medicinska örter, körsbärskompott och en blandning av icke-söta röda bär som lingonbär och tranbär. Fantastisk och vacker. Inget gammalt eller avstängt. Även älskad av wofey!
Smaken är elegant och har ett vackert slag. Racy syror hålls i kontroll av röda bär (igen icke-söta lingonbär och tranbär) med en liten bitterhet. Lakrits, dill, ek, körsbär, höstlöv, gammal träbåt i solskenet, teblad utan frukt, regn på sand och många fler fantastiska dofter. Fascinerande som alltid med dessa fantastiska mogna btls är hur de blommar efter några timmar och att även tanniner kommer ut.
Mitt tänkande är att om korken håller, kommer detta att fortsätta att utvecklas i ytterligare 10-20 år och förse alla tålmodiga dryckare (låt det bryta!) Med sublima nöjen. Med en bra kork kommer detta att leva mycket som hundraårsjubileum.
Gjorde enastående bra med alla rätter på Pecorella på Alla hjärtans dag. Kommer definitivt att köpa på sikte!
Original från CT
Long cork, wet all the way.
Started out with a Bdx style earthy and bretty presence with dill. On the palate it was acidic and thin.
Fast forward 5 hrs of decant.
Beautiful transparent red with slight bricking.
Nose is beautiful, multilayered and complex. Dill, pipe tobacco, caramel and vanilla notes from the oak, small brett, earthy, wet leaves, medicinal herbs, cherry compote and a mix of non-sweet red berries like lingon berries and cranberries. Tremendous and beautiful. Nothing old or off. Even loved by wofey!
Palate is elegant and packs a beautiful punch. Racy acids kept in check by red berries (again non-sweet lingonberries and craneberries) with a small pang of bitterness. Licorice, dill, oak, cherries, autumn leaves, old wooden boat in the sunshine, non-fruit tea leaves, rain on sand and many more fabulous aromas. Fascinating as always with these fantastic maturing btls is how they bloom after a few hours and that even tannins come out.
My thinking is that if the cork holds, this will continue to evolve for another 10-20 years and supply all patient drinkers (let it breaaaaathe!) with sublime pleasures. With a good cork, this will be much alive as a centennial.
Did outstandingly well with all dishes at Pecorella at Valentine's Day. Will definitely buy on sight!
Här i Japan är det damerna som bjuder på restaurang, choklad och presenter på alla hjärtans dag. Hjärtans gärna säger vi män! Jag hade förberett en flaska redan vid lunchtid idag eftersom alla restauranggäster måste vara ute redan kl 20:00. #Corona
Det visade sig utvecklas till någonting helt galet bra. Tårögd poesi var vad jag ville skriva. Helt magiskt. Transcendentalt. Satori på flaska. Korken var förvisso blöt hela vägen, men jag fick upp hela, utan varken smul eller bråk.
1964 Marques de Riscal Reserva, 100 p
Lång kork, våt hela vägen.
Började med en jordnär och brett närvaro i Bdx-stil med dill. I gommen var det surt och tunt.
Snabbspolning 5 timmar dekanter.
Vacker transparent röd med lätt tegel.
Näsen är vacker, flerskiktad och komplex. Dill, piptobak, karamell och vaniljnoter från ek, små brett, jordnära, våta blad, medicinska örter, körsbärskompott och en blandning av icke-söta röda bär som lingonbär och tranbär. Fantastisk och vacker. Inget gammalt eller avstängt. Även älskad av wofey!
Smaken är elegant och har ett vackert slag. Racy syror hålls i kontroll av röda bär (igen icke-söta lingonbär och tranbär) med en liten bitterhet. Lakrits, dill, ek, körsbär, höstlöv, gammal träbåt i solskenet, teblad utan frukt, regn på sand och många fler fantastiska dofter. Fascinerande som alltid med dessa fantastiska mogna btls är hur de blommar efter några timmar och att även tanniner kommer ut.
Mitt tänkande är att om korken håller, kommer detta att fortsätta att utvecklas i ytterligare 10-20 år och förse alla tålmodiga dryckare (låt det bryta!) Med sublima nöjen. Med en bra kork kommer detta att leva mycket som hundraårsjubileum.
Gjorde enastående bra med alla rätter på Pecorella på Alla hjärtans dag. Kommer definitivt att köpa på sikte!
Original från CT
Long cork, wet all the way.
Started out with a Bdx style earthy and bretty presence with dill. On the palate it was acidic and thin.
Fast forward 5 hrs of decant.
Beautiful transparent red with slight bricking.
Nose is beautiful, multilayered and complex. Dill, pipe tobacco, caramel and vanilla notes from the oak, small brett, earthy, wet leaves, medicinal herbs, cherry compote and a mix of non-sweet red berries like lingon berries and cranberries. Tremendous and beautiful. Nothing old or off. Even loved by wofey!
Palate is elegant and packs a beautiful punch. Racy acids kept in check by red berries (again non-sweet lingonberries and craneberries) with a small pang of bitterness. Licorice, dill, oak, cherries, autumn leaves, old wooden boat in the sunshine, non-fruit tea leaves, rain on sand and many more fabulous aromas. Fascinating as always with these fantastic maturing btls is how they bloom after a few hours and that even tannins come out.
My thinking is that if the cork holds, this will continue to evolve for another 10-20 years and supply all patient drinkers (let it breaaaaathe!) with sublime pleasures. With a good cork, this will be much alive as a centennial.
Did outstandingly well with all dishes at Pecorella at Valentine's Day. Will definitely buy on sight!
Drack 2019 10 minutes by tractor chardonnay till maten. Se idag lagar vi. Dekanterade i lite över en timme, tyckte då att det gjorde skillnad. Doftar lite av äpplen och apelsin, smör(brynt?), lite tropiska toner. I munnen återkommer smakerna men det tillkommer också en liten trevlig kryddighet. Passar perfekt till framförallt hollandaisen med brynt smör och apelsin. Det resulterar i att resterande hollandaisen åts upp tillsammans med vinet. Om jag nu skulle våga dela ut några poäng så landar det nog på 88-89 utan mat och ca 90 med maten(hollandaisen).
Mina Vinare
Medlem
Så lite gott & blandat från helgen och även om de öppnats vid lite olika tillfällen fanns det chans att prova dem tillsammans.
2005 Château Brane-Cantenac, Margaux har en klar men mörk och fin rubinröd färg. Doften är typiskt Bordeaux och väldigt elegant samt fin med en ljus kolaton och frisk örtighet så som mynta och lavendel. I bakgrunden lite fetma och blommighet typ hudkräm. Ceder och blyerts med en lätt skogighet och crème de cassis på slutet. Fin och komplex doft.
Smaken är väldigt frisk med massor av röd frukt typ vinbär, körsbär och nästan tranbär. Sandiga tanniner och en syrlighet som drar åt citrus till med en i min smak alltför obalanserad syra, även om eftersmaken till slut är ganska trevlig. Gott och korrekt men inte riktigt min typ av vin (92p).
Tyvärr tilltalar inte det här mig som jag hade hoppats på. Provade det som ungt och då minns jag ett enormt fruktdrivet samt koncentrerat vin. Så upplever jag inte alls det idag. Snarast slankt, syrligt och örtigt men ändå tilltalande trots att jag fördrar mer frukt. Kanske bara fel tillfälle. Absolut bättre dag två än dag ett. Bråttom att dricka upp är det inte.
2006 Blankiet Estate, Napa Valley – ”Proprietary Red Wine - Paradise Hills Vineyard” har en mörk och nästan svartröd färg. Ganska stor doft som först helt domineras av fat och choklad samt rostat kaffe. Efterhand lite mörka bär och blåbär i vanilj. Mentol och rökighet med antydan till ceder och tobak på slutet. Ganska mycket nya-världen för att utrycka det milt. Kokos som nästan blir för mycket – typ Aalto.
Smaken är först väldigt stram och monolitisk med tanniner och fatbeska som blir alltför dominerande. Sedan mer mentol och söt bärighet typ jordgubbar och björnbär med allmänt syltig och vaniljig eftersmak. Mörkrostad choklad men också en garvsyra som inte är helt integrerad. Gott är det - men också lite klumpigt vilket stör mig en hel del (92p).
Också bättre dag två men ändå inte i nivå med tidigare smakprov – inte heller senare årgångar. Tror man först skiftade inriktning med årgång 2009/2010 men framförallt senare årgångar. Först halva Harlan-gänget involverade men därefter Denis Malbec och numera Graeme MacDonald vid rodret.
Tror tyvärr det här representerar en hel del kultvinerier i Napa Valley som först bara gick på kraft och först senare ändrat till mer balans. Samtidigt är jag lite brydd, för tidigare har jag definitivt upplevt det här vinet som betydligt mer strukturerat och nästan Bordeauxlikt. Det stämmer inte med denna buteljen.
2009 Alban Vineyards, Edna Valley ”Reva - Estate Syrah” har en tät och blåröd intensiv färg. Doften är galet läcker med solvarm jordighet typ bränd lera och grus. Sedan lavendel och extrem känsla av örtagård och kryddbasar. Muskot, kardemumma och kanel med solvarm frukt och syltighet som trots all rikedom inte alls känns tung och klumpig. Lite nysmort läder på slutet.
Smaken är enormt ren och fruktig med massor av solmogen bärighet av jordgubbar, hallon och aprikos. Renheten är slående och det finns en frisk pomeranston som samtidigt associerar med en riktigt komplex och fruktig singelmalt. Röda vinbär och lite lät violpastill i den väldigt friska och långa eftersmaken. Vansinnigt gott och i mitt tycke helt perfekt men oväntat (99p).
Whiskeykopplingen är säkert främmande för en del men jag kan inte släppa tanken på en fruktig sådan. Det är absolut inte eldighet eller alkohol utan troligen mer karaktären av torv och fat som gör det.
Första smakprovet av 2009an men har druckit oförskämt mycket av 2006an som troligen är betydligt mer eftersökt. Skall jag vara lite kaxig så hade jag nog gärna bytt mina resterande 06or mot 09or om jag kunde. Vet inte om man helt kan lita på etiketten men om det stämmer så är det nästan 2% lägre alkoholhalt i 2009an och det spelar nog in i den totala upplevelsen av närmat perfektion.
2005 Château Brane-Cantenac, Margaux har en klar men mörk och fin rubinröd färg. Doften är typiskt Bordeaux och väldigt elegant samt fin med en ljus kolaton och frisk örtighet så som mynta och lavendel. I bakgrunden lite fetma och blommighet typ hudkräm. Ceder och blyerts med en lätt skogighet och crème de cassis på slutet. Fin och komplex doft.
Smaken är väldigt frisk med massor av röd frukt typ vinbär, körsbär och nästan tranbär. Sandiga tanniner och en syrlighet som drar åt citrus till med en i min smak alltför obalanserad syra, även om eftersmaken till slut är ganska trevlig. Gott och korrekt men inte riktigt min typ av vin (92p).
Tyvärr tilltalar inte det här mig som jag hade hoppats på. Provade det som ungt och då minns jag ett enormt fruktdrivet samt koncentrerat vin. Så upplever jag inte alls det idag. Snarast slankt, syrligt och örtigt men ändå tilltalande trots att jag fördrar mer frukt. Kanske bara fel tillfälle. Absolut bättre dag två än dag ett. Bråttom att dricka upp är det inte.
2006 Blankiet Estate, Napa Valley – ”Proprietary Red Wine - Paradise Hills Vineyard” har en mörk och nästan svartröd färg. Ganska stor doft som först helt domineras av fat och choklad samt rostat kaffe. Efterhand lite mörka bär och blåbär i vanilj. Mentol och rökighet med antydan till ceder och tobak på slutet. Ganska mycket nya-världen för att utrycka det milt. Kokos som nästan blir för mycket – typ Aalto.
Smaken är först väldigt stram och monolitisk med tanniner och fatbeska som blir alltför dominerande. Sedan mer mentol och söt bärighet typ jordgubbar och björnbär med allmänt syltig och vaniljig eftersmak. Mörkrostad choklad men också en garvsyra som inte är helt integrerad. Gott är det - men också lite klumpigt vilket stör mig en hel del (92p).
Också bättre dag två men ändå inte i nivå med tidigare smakprov – inte heller senare årgångar. Tror man först skiftade inriktning med årgång 2009/2010 men framförallt senare årgångar. Först halva Harlan-gänget involverade men därefter Denis Malbec och numera Graeme MacDonald vid rodret.
Tror tyvärr det här representerar en hel del kultvinerier i Napa Valley som först bara gick på kraft och först senare ändrat till mer balans. Samtidigt är jag lite brydd, för tidigare har jag definitivt upplevt det här vinet som betydligt mer strukturerat och nästan Bordeauxlikt. Det stämmer inte med denna buteljen.
2009 Alban Vineyards, Edna Valley ”Reva - Estate Syrah” har en tät och blåröd intensiv färg. Doften är galet läcker med solvarm jordighet typ bränd lera och grus. Sedan lavendel och extrem känsla av örtagård och kryddbasar. Muskot, kardemumma och kanel med solvarm frukt och syltighet som trots all rikedom inte alls känns tung och klumpig. Lite nysmort läder på slutet.
Smaken är enormt ren och fruktig med massor av solmogen bärighet av jordgubbar, hallon och aprikos. Renheten är slående och det finns en frisk pomeranston som samtidigt associerar med en riktigt komplex och fruktig singelmalt. Röda vinbär och lite lät violpastill i den väldigt friska och långa eftersmaken. Vansinnigt gott och i mitt tycke helt perfekt men oväntat (99p).
Whiskeykopplingen är säkert främmande för en del men jag kan inte släppa tanken på en fruktig sådan. Det är absolut inte eldighet eller alkohol utan troligen mer karaktären av torv och fat som gör det.
Första smakprovet av 2009an men har druckit oförskämt mycket av 2006an som troligen är betydligt mer eftersökt. Skall jag vara lite kaxig så hade jag nog gärna bytt mina resterande 06or mot 09or om jag kunde. Vet inte om man helt kan lita på etiketten men om det stämmer så är det nästan 2% lägre alkoholhalt i 2009an och det spelar nog in i den totala upplevelsen av närmat perfektion.
BallyJ
Medlem
Beställde 3 st Koomilya idag bara pga det här, tack för fina noter!Sonen blindar tre viner för lite informellt vinnörderi. Det är tre Syrah från -15.
Paul Jaboulets, en producent jag brukar gilla, Les Jumelles som väl finns i fasta sortimentet.
Motor City Kitty från favvoproducenten Charles Smith.
Och helt okända, köpt på impuls, Koomilya av den australienska producenten S.C. Pannell.
Två av vinerna är fantastiska. Ett är sämre i min mening. Alla tre har oväntat mycket grönt i sig. Men två är oerhört välbalanserade och ger mycket njutning direkt från flaskan. Ett av dom är lite kraftigare och jag blir ganska fort säker på att det är MCK.
Det är fel.
Nummer ett är oerhört elegant, sånt där jag faller pladask för, och blir ganska fort min favorit. Jag kan inte tro att det är en Syrah. Jag är helt lyrisk. Det här känns just nu som världsklass och bland det bästa jag druckit. Finlemmat, subtilt men inte alls utan djup.
Nummer tre är en aning kraftigare. Och lite grönare. Men också sjukt balanserat. Njutning från första stund. Det här är också världsklass. En aning mer koncentration här. Och nu inser jag sakta att, även om jag verkligen gillat MCK innan, så är ettan och trean i en annan liga.
Det måste vara tvåan som är MCK. Och om det är så är jag lite besviken. Men det är kanske bara att det verkar sämre för att det hamnat i helt fel sällskap. Här har vi mycket mer Syrahtoner som jag förväntar mig. Charkuteributiken, lakrits, en klar pepprighet. Och... medan jag sitter här och sippar på trean så växer det fram.... Blyertstoner. Nu vet jag att detta är MCK. Och jag är inte besviken längre. Intressant att veta om det verkligen växte eller om det var det att jag fick bekräftat att det var ett vin av min favvoproducent som gjorde tricket. Och jo, på fråga så är detta MCK.
När jag går tillbaka till ettan igen så tänker jag att det inte kommer funka så bra efter MCK. Men jag har fel. Ettan klarar det med. Lakrits här med. En mellanösternkrydda som jag inte kan namnet på som jag aldrig känt i ett vin förr. Näsan är helt magisk!!!!! Bageri!! Inte ett industriellt utan ett litet familjebageri som är stolta över sina tusenåriga traditioner. Med härliga frön på bullarna! Alltså, gillar ni kraftviner köp inte detta. Men för oss andra - KÖP!!! Och hela tiden ligger det där gröna, cabfrankiga, i bakgrunden och fascinerar. Kittlar. Det är låååångt! Det är maaagiiiiiskt! Och eftersom jag inte provat nåt av dom andra så drar jag till med Koomilya bara av den anledningen att hade det är varit ett vin från fasta sortimentet så hade det väl talats mer om det...?
Det är rätt. Det här är Koomilya. Och det finns kvar på bolis. Jag hade planerat att prova Felton road i år men inser att jag skrotar dom planerna och köper tre av dessa istället.
Vid det här laget så cyklar jag alltså till Hansa och köper tre av dom sista Koomilya. Och är så glad över fyndet att jag väcker en hel del misshag hos bolispersonal. Man får inte vara för glad på bolis...
Till min oxbringa väljer jag iaf MCK som jag tror är det som vinner mest på mat. Det är en oerhört positiv upplevelse. Och nu börjar MCK hamna där jag brukar sätta den betygsmässig. Omkring 92. Och som jag sa innan.... det här är det sämre vinet....
Tvåan, som jag alltså förstår är Les Jumelles, börjar tappa allt mer mark mot ettan. Det är jättebra. Men Koomilya är magiskt. Men nog bättre än MCK även om jag börjar tvivla. Någonstans i kvällen gör jag ett misstag och blandar Les Jumelles och MCK och det är ingen dålig blandning. Och ett tag, i början av min vinkarriär, så trodde jag att Syrah inte var min druva. SÅÅÅÅ fel jag hade. Les Jumelles får 93-94.
Och det magiska vinet får mitt högsta betyg någonsin. 96-98. Eller 97 som jag skrev på CT. Årets vin redan i februari? Eller livets vin vid 54?
The Wall
Medlem
2017 Trimbach Riesling - nu i rätt tråd!
"Vi borde väl ha något att smutta på medan vi lagar mat?" tänkte jag i lördags och kylde ner en flaska av nämnda vin. Dessutom skulle ju vinet funka ganska bra om vi skulle få för oss att göra en vitvinssås. Jaha, av med skruvkorken och ner i Riedel Veritas Riesling; tja, det var ju syrligt med lite mineraler i både doft och smak med den där standard-riesling-från-Alsace-känslan som jag har lite svårt att sätta ord på. Efter någon timme händer något märkligt med vinet; det börjar dofta våt wellpapp! Inte på det obehagliga TCA-sättet utan mer fuktig kartong än genomsur kartong. Nja.
Igår, måndag, fick vi för oss att se hur vinet hade trivts med att övernatta i kylskåpet; ner i Riedel Sommelier Riesling den här gången och om man mot förmodan tyckte att syran var i försiktigaste laget i lördags så fick man sina fiskar varma den här gången. Tänderna krullade ihop sig och jag hoppade jämfota genom köket till familjens lika delar munterhet som förvåning. "Lite syrligt?" undrade hustrun varpå jag lyckades få fram ett "ja" på Gestuno eftersom tungan tydligen hade vänt sig bakochfram i munnen. Efter att den första, andra, tredje och fjärde chocken hade lagt sig kunde vi konstatera att i övrigt var vinet sisådär och inte som vi mindes det från förut när vi råkade öppna en flaska. Återbesök? Hm, nja, kanske om man vill ge någon en liten överraskning för skojs skull.
Låt er inte luras av den insmickrande och oskyldiga etiketten.
"Vi borde väl ha något att smutta på medan vi lagar mat?" tänkte jag i lördags och kylde ner en flaska av nämnda vin. Dessutom skulle ju vinet funka ganska bra om vi skulle få för oss att göra en vitvinssås. Jaha, av med skruvkorken och ner i Riedel Veritas Riesling; tja, det var ju syrligt med lite mineraler i både doft och smak med den där standard-riesling-från-Alsace-känslan som jag har lite svårt att sätta ord på. Efter någon timme händer något märkligt med vinet; det börjar dofta våt wellpapp! Inte på det obehagliga TCA-sättet utan mer fuktig kartong än genomsur kartong. Nja.
Igår, måndag, fick vi för oss att se hur vinet hade trivts med att övernatta i kylskåpet; ner i Riedel Sommelier Riesling den här gången och om man mot förmodan tyckte att syran var i försiktigaste laget i lördags så fick man sina fiskar varma den här gången. Tänderna krullade ihop sig och jag hoppade jämfota genom köket till familjens lika delar munterhet som förvåning. "Lite syrligt?" undrade hustrun varpå jag lyckades få fram ett "ja" på Gestuno eftersom tungan tydligen hade vänt sig bakochfram i munnen. Efter att den första, andra, tredje och fjärde chocken hade lagt sig kunde vi konstatera att i övrigt var vinet sisådär och inte som vi mindes det från förut när vi råkade öppna en flaska. Återbesök? Hm, nja, kanske om man vill ge någon en liten överraskning för skojs skull.
Låt er inte luras av den insmickrande och oskyldiga etiketten.
Adamanko
Medlem
Då hoppas jag verkligen att du gillar dom!
The Wall
Medlem
2019 Basecinque SCA Dogliani Base 5
Trots de klena minusgraderna (inte ens fyra stycken!) är dags att grilla marinerade kycklinglårfiléer och då passar vi på att testa ett vin som har tagits fram av fem olika vinproducenter (Anna Maria Abbona, San Ferolo, Pecchenino, Poderi Einaudi och Chionetti) som vill lyfta fram området Dogliano. Bara att erkänna; när jag såg San Fereolo tänkte jag ”måste testa….”.
Ok, in i kylskåpet vid lunchtid, ut ur kylskåpet och ner i ett svalt källarutrymme vid 15.30-tiden, upp i köket vid 17.30-tiden. Efter att grillen tändes kl 18.00 häller vi direkt från flaska ner i Zalto Universal; unga körsbärskärnor, lite skitig rökighet kombinerat med lite örter, typ svedd backtimjan och dito rosmarin (inte svensk köperosmarin, utan från en riktig buske) samt violer. Jodå, doften är trevlig, om än något ungdomlig, vilket inte är så konstigt. I munnen ganska lätt (”medelfylligt”), men hyggligt syrligt, kort och koncis smak, viss beska, lite blodgrape just när smaken övergår från smak till eftersmak, ingen direkt antydan till eldighet och relativt kort eftersmak. Beskan hänger kvar lite i eftersmaken och jag tycker mig känna lite tanniner.
Jaha, 13,5% känns inte omedelbart. Däremot känns vinet lite som de enklare varianterna av dolcetto som brukar dyka upp på vårkanten. Inget ont om det, men om man hade förväntat sig mer åt mogen San Fereolo är förhoppningarna i nuläget förgäves. Vinner på lagring? Kanske, det kan vara värt att köpa några flaskor och glömma bort i 10 år.
Syra? Check. Unga körsbär? Check. Bara att öppna foderluckan och tanka på? Check.
Bra matchning till vinet? Check.
Trots de klena minusgraderna (inte ens fyra stycken!) är dags att grilla marinerade kycklinglårfiléer och då passar vi på att testa ett vin som har tagits fram av fem olika vinproducenter (Anna Maria Abbona, San Ferolo, Pecchenino, Poderi Einaudi och Chionetti) som vill lyfta fram området Dogliano. Bara att erkänna; när jag såg San Fereolo tänkte jag ”måste testa….”.
Ok, in i kylskåpet vid lunchtid, ut ur kylskåpet och ner i ett svalt källarutrymme vid 15.30-tiden, upp i köket vid 17.30-tiden. Efter att grillen tändes kl 18.00 häller vi direkt från flaska ner i Zalto Universal; unga körsbärskärnor, lite skitig rökighet kombinerat med lite örter, typ svedd backtimjan och dito rosmarin (inte svensk köperosmarin, utan från en riktig buske) samt violer. Jodå, doften är trevlig, om än något ungdomlig, vilket inte är så konstigt. I munnen ganska lätt (”medelfylligt”), men hyggligt syrligt, kort och koncis smak, viss beska, lite blodgrape just när smaken övergår från smak till eftersmak, ingen direkt antydan till eldighet och relativt kort eftersmak. Beskan hänger kvar lite i eftersmaken och jag tycker mig känna lite tanniner.
Jaha, 13,5% känns inte omedelbart. Däremot känns vinet lite som de enklare varianterna av dolcetto som brukar dyka upp på vårkanten. Inget ont om det, men om man hade förväntat sig mer åt mogen San Fereolo är förhoppningarna i nuläget förgäves. Vinner på lagring? Kanske, det kan vara värt att köpa några flaskor och glömma bort i 10 år.
Syra? Check. Unga körsbär? Check. Bara att öppna foderluckan och tanka på? Check.
Bra matchning till vinet? Check.
Cujo
Medlem
E. Guigal Côte-Rôtie Brune et Blonde de Guigal 2017
Otroligt härligt rökig doft av charkuterier, svarta oliver och blodapelsin! Svartpeppar, blodigt rått kött och en lätt ton av vanilj kompletterar en fantastisk doft, det här kan man lukta på länge! Nämnde jag rökigheten?
I smaken finns alla unga markörer på plats, viol, mörk frukt, men också en lätt eldighet av alkoholen. Ska bli spännande att följa!
Otroligt härligt rökig doft av charkuterier, svarta oliver och blodapelsin! Svartpeppar, blodigt rått kött och en lätt ton av vanilj kompletterar en fantastisk doft, det här kan man lukta på länge! Nämnde jag rökigheten?
I smaken finns alla unga markörer på plats, viol, mörk frukt, men också en lätt eldighet av alkoholen. Ska bli spännande att följa!
The Wall
Medlem
Vilket glas dricker du ur?
The Wall
Medlem
Nja, det är inte så illa, Zalto påminner ju om Essence. Vilken typ av glas? Jag har för mig att det finns några att välja på i serien.
LeChat
Medlem
2006 Château Pape Clément
För några år sedan hade ju SB lite ”rea” på lite finare viner bl.a. bordeaux från -06, -07 och -08. Passade då på att köpa lite finare flaskor av olika slott.
Modernt är det med en hel del ek och läder. Kan nog gärna ligga några år till men gillar man stilen så gör den inte ont idag heller. Känns som att lammfilén och potatisgratängen kommer bli bra kompisar med påven Clement.
buteljen
Medlem
Provade dessa två halvblint igår:
2008 Delamotte Champagne Blanc de Blancs Millésimé (deg andra halvåret 2017)
2008 Pierre Péters Champagne Grand Cru l'Esprit (deg ?)
Båda är ljust gula i färgen.
L’Esprit doft: hyacint! citrus, äpplen, bröd/jäst, vita blommor, mandel, lite rök
Delamotte doft: krutrök! citrus, grape, päron, bröd/jäst
I munnen har båda en frisk syra och fin balans. L’Esprit tycker jag dock nästan springer rundor runt Delamotten. Den har ett helt annat tryck i sig och en väldigt lång fylld finish. Delamotten försvinner rätt omgående tycker jag och är mycket tunnare på midpalate.
Båda känns unga men absolut drickbara.
Irriterande att jag inte har fler flaskor av L’Esprit. Köpte två stycken i mars 2015. Väldigt, väldigt trevlig! Lite besviken på Delamotte som jag nyss köpte för att den fått fina lovord här. Men det kanske kommer när den får ligga till sig.
magnum
Epernay, Frankrike
På baketiktten på Peters finns OCR kod med deg datum.
buteljen
Medlem
buteljen
Medlem
Förresten kom på att jag har en magnum PP bdb Cuvee de Reserve inköpt i februari 2015. Vad jag förstår så är det samma vin som L’Esprit i den? Och enbart en årgång? Och snacket här på forumet var att i denna flaska jag köpte var det 2008. Stämmer detta?