KimHartman
Medlem
Detta!
finewines.se
This is a sample guest message. Register a free account today to become a member! Once signed in, you'll be able to participate on this site by adding your own topics and posts, as well as connect with other members through your own private inbox!
-
Som flera kanske har märkt är sig finewines.se inte sig likt rent utseendemässigt! En uppgradering av forumets mjukvara har genomförts och temat kommer successivt att uppdateras för att bättre matcha vår tidigare färgprofil! Eventuella buggar eller feedback tas tacksamt emot i den här forumtråden!
Idag dricker vi, provningsnoteringar och diskussioner
- Thread starter Anders Landström
- Startdatum
-
- Etiketter
- provningsnoteringar vin vinprovning
StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
Torr månad i feb, men ett litet undantag var tvunget göras igår. Idag är det Valentin, och då blir det också ett undantag med bla '75 Cos d'Estournel.
2023 Pieropan Soave Classico, 92p
Vid sådan ung ålder föredrar jag verkligen denna tappning framför Calvarino och La Rocca, som är alldeles för mycket "förstärkt druvjuice" innan de mognar.
Denna årgång har precision och en perfekt balans mellan kropp, frukt, syra och mineralitet. Absolut fantastisk och älskvärd.
I en stil och till ett pris som konkurrerar med Muscadet.
Håller med Shakespeare: "Oh, how I love thee."
2010 Château Suduiraut, 98p
Denna purunga rackare har verkligen utvecklats fint under sina 2 månader under kork och små glas som har avnjutits under resans gång. Om flaskan bara varit större är jag säker på att den skulle ha fortsatt utvecklas positivt under minst en 6-8 månader.
Gårdagens sista droppar var spektakulära! Enorm doft av: Karamell, vanilj och bränt svartkrut över godisbutik, Botrytis och mandelmjölk.
Smak: samma aromer och några lite mer örtiga/peppriga inslag. Balansen är perfekt, men fortfarande många år från att vara fullt integrerad.
Min första kontakt med Suduiraut 2010, men jag kan redan säga att den är mer koncentrerad än 2001, men inte lika vacker som de bästa årgångarna från 80- och 90-talet. Jag tycker fortfarande att deras bästa vin är standardbuteljeringen från 1982.
Alldeles oavsett: detta är ett spektakulärt vin, redan innan det mognat och kommit samman...
2023 Pieropan Soave Classico, 92p
Vid sådan ung ålder föredrar jag verkligen denna tappning framför Calvarino och La Rocca, som är alldeles för mycket "förstärkt druvjuice" innan de mognar.
Denna årgång har precision och en perfekt balans mellan kropp, frukt, syra och mineralitet. Absolut fantastisk och älskvärd.
I en stil och till ett pris som konkurrerar med Muscadet.
Håller med Shakespeare: "Oh, how I love thee."
2010 Château Suduiraut, 98p
Denna purunga rackare har verkligen utvecklats fint under sina 2 månader under kork och små glas som har avnjutits under resans gång. Om flaskan bara varit större är jag säker på att den skulle ha fortsatt utvecklas positivt under minst en 6-8 månader.
Gårdagens sista droppar var spektakulära! Enorm doft av: Karamell, vanilj och bränt svartkrut över godisbutik, Botrytis och mandelmjölk.
Smak: samma aromer och några lite mer örtiga/peppriga inslag. Balansen är perfekt, men fortfarande många år från att vara fullt integrerad.
Min första kontakt med Suduiraut 2010, men jag kan redan säga att den är mer koncentrerad än 2001, men inte lika vacker som de bästa årgångarna från 80- och 90-talet. Jag tycker fortfarande att deras bästa vin är standardbuteljeringen från 1982.
Alldeles oavsett: detta är ett spektakulärt vin, redan innan det mognat och kommit samman...
StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
Valentindagen - naturligtvis bjöd hustrun på brakmiddag. Precis så som det anstår en japansk kvinna 
Medhavda viner till PRIMO fick dena högtidliga dag bli en klassisk Bdx och en flaska av den bästa Sancerre jag någonsin haft äran att avnjuta.
1975 Château Cos d'Estournel – När hjältar inte fyller upp rocken, 88p
Låt mig erkänna det direkt: den där första “plopp”-känslan var allt annat än magisk. En tunn kropp och snipig syra i en föga upplyftande pardans. Efter en grundlig trippel-splash-dekantering, ungefär som en sista heroisk böneutropare på ett övergivet slagfält, lyckades jag locka fram något av Cos dolda essens. Korken uttorkad som en pensionerad rockstjärna på torken, föll samman i tusen bitar. Men inte ett enda smula trillade ned i flaskan. Ser det som en liten seger i kriget mot 1970-talets ofta förskrumpnade förslutningar.
Vad fick vi då i glaset när dammet lagt sig och fem timmar passerat? En rättfram, enkel skapelse som påminner mer om en hygglig AOC Bordeaux från 1998. För att vara en årgång som ibland sägs behöva en evighet i källaren för att tämja sina tanniner, upplevdes denna tappning snarare som försynt och närmast lågmäld. Det är svårt att blunda för att Montrose från samma årgång (härom veckan) visade betydligt mer av kärnfull Kraftpoesi.
Vad beror det på? Kanske mindre bra flaska, även om korken inte hade läckage och nivån var helt ok. Eller så lyckades man helt enkelt inte med denna årgång. Pomerol och St-Émilion från 1975 ser ut att ha hanterat både årgången och tidens tand på bästa sätt. I detta vin är det uppenbart att det tämligen aristokratiska ryktet inte alls räckte för att låta Cos leverar storligt. Det finns förvisso en behärskad elegans under ytan, men för lite av det goda. Jag lämnar restaurangen utan att ha fått utlopp för mina visioner av hopp om explosioner av nyanser. Mer som, tja, ett stillsamt avsked.
2017 Lucien Crochet Sancerre Le Chêne Marchand – Ett elektriskt kraftfält i glasform,
p
Här har vi den sortens vin som får en att vilja skicka födelsedagskort till vinmakaren varje år. En Sancerre så strålande att jag utan betänketid delar ut hundrapoängaren, komplett med fyrverkerier, konfetti, pukor och trumpeter. Redan i första sniffen finns en vibrerande elektricitet tzzzzt
, som om ett bilbatteri flyttat in i glaset. Syran är ren som en polerad bronsklocka, och mineraliteten, tänk uttorkad flodbädd i högsommarsol, borrar sig rakt in i smaklökarna.
Det bästa med just Le Chêne Marchand är hur den lyckas kombinera ungdomlig spänst med en total transparens. Som en kristallklar fjällsjö där man kan se varenda sten på bottnen 20 meter under båten. Vinet är samtidigt komplext på ett sätt som inte kräver floskler om “vita blommor” eller “gröna äpplen”. Det är bara obevekligt rätt. En sådan texturbalans och längd är inget annat än ren magi.
Tyvärr var detta min femte och sista flaska. Jag kommer använda denna 2017:a som referenspunkt då jag dricker Sancerrre framgent. Den klår även de så kallade “supersancerres” som ter sig bleka i jämförelse med denna förebild. Efter att ha lutat mig tillbaka i förundran konstaterar jag: Lucien Crochet har här försett mig med en av de renaste uppenbarelserna av Sb.
Helt utan kattpiss och ett av få vita viner, kaske det första, som hustrun tagit två glas av.
Sedan serverades två viner blint.
Först ut var en Vermentino från Sicilien som luktade och smakade besvärande mycket som en karikerad SB från Nya Zealand. Vinet var så förfärligt att jag tom glömde ta bild på den.
Andra vinet gissade jag var en riktigt bra Cannonau (Grenache) från Södra Italien. Men, ack nej. Visade sig vara någonting så ovanligt som en riktigt god Barbera:
2022 Collina Serragrilli Barbera d'Alba Serraia, 91p
Jag måste erkänna att jag tillhör den skara som vanligtvis rynkar pannan åt Barbera. För mig är den ofta lika definierad som en nyvaken sömngångare i en dimmig korridor: murrig, konturlös och med en personlighet jag inte riktigt orkar ägna min uppmärksamhet åt. Men så ställs jag inför ett blindprov, övertygad om att jag sniffar på en syditaliensk Cannonau från 2022, bara för att senare få reda på att jag sippade på en Barbera från Piemonte. Som om jag, genom nån slags kosmisk ironi, behövde få min skepsis rejält tillknycklad i en vinprovningsfläckad verklighet. Därför jag älskar blindprovning! Det stukade egot villhöver understryka att: Fick iaf årgången rätt.
Men låt oss nu tala klarspråk: detta vin uppvisade, trots mina cyniska förutfattade meningar, en välsnidad och behaglig frukt. Den där förhatliga murrigheten gav istället plats för en livlig körsbärssmak med antydan till kryddig flirt. Mina fördomar fick sig en välplacerad armbåge i sidan. Tanninerna var mer ståndaktiga än vad jag brukar stöta på: tuff, men ändå tillräckligt förhandlingsvillig för att leverera njutning hellre än en sandblästrad taggtråd.
Naturligtvis måste jag nu göra en lämplig avbön: blindprovning är och förblir ett slags brutalt biktbås för oss vinälskare. Alla med övertro på sin egen smaklöksskärpa humblas. Min pricksäkra “Cannonau”-förkunnelse visade sig snarare vara ett självporträtt i klumpig hybris. Och kanske är det just i dessa små tillfällen när man står där med dumstruten i ena handen och vinflaskan i den andra som den riktiga glädjen i vinprovning uppstår.
Men tro inte för en sekund att jag bytt läger och börjat dyrka Barbera. Nix! I det här fallet fick dock Serraia mig att medge: det finns stunder när Barbera kan vara rätt läckra. Eller åtminstone övertyga mig tillräckligt för att jag, utan att himla med ögonen, kan servera det till en viltgryta och faktiskt tycka det är förbannat gott. Skål för självinsikt och för att vi ibland har mer att lära av en enveten vinflaska än vi vill erkänna!
Skål och tack – ibland är det oerhört härligt att älska vin.
Maten:
Medhavda viner till PRIMO fick dena högtidliga dag bli en klassisk Bdx och en flaska av den bästa Sancerre jag någonsin haft äran att avnjuta.
1975 Château Cos d'Estournel – När hjältar inte fyller upp rocken, 88p
Låt mig erkänna det direkt: den där första “plopp”-känslan var allt annat än magisk. En tunn kropp och snipig syra i en föga upplyftande pardans. Efter en grundlig trippel-splash-dekantering, ungefär som en sista heroisk böneutropare på ett övergivet slagfält, lyckades jag locka fram något av Cos dolda essens. Korken uttorkad som en pensionerad rockstjärna på torken, föll samman i tusen bitar. Men inte ett enda smula trillade ned i flaskan. Ser det som en liten seger i kriget mot 1970-talets ofta förskrumpnade förslutningar.
Vad fick vi då i glaset när dammet lagt sig och fem timmar passerat? En rättfram, enkel skapelse som påminner mer om en hygglig AOC Bordeaux från 1998. För att vara en årgång som ibland sägs behöva en evighet i källaren för att tämja sina tanniner, upplevdes denna tappning snarare som försynt och närmast lågmäld. Det är svårt att blunda för att Montrose från samma årgång (härom veckan) visade betydligt mer av kärnfull Kraftpoesi.
Vad beror det på? Kanske mindre bra flaska, även om korken inte hade läckage och nivån var helt ok. Eller så lyckades man helt enkelt inte med denna årgång. Pomerol och St-Émilion från 1975 ser ut att ha hanterat både årgången och tidens tand på bästa sätt. I detta vin är det uppenbart att det tämligen aristokratiska ryktet inte alls räckte för att låta Cos leverar storligt. Det finns förvisso en behärskad elegans under ytan, men för lite av det goda. Jag lämnar restaurangen utan att ha fått utlopp för mina visioner av hopp om explosioner av nyanser. Mer som, tja, ett stillsamt avsked.
2017 Lucien Crochet Sancerre Le Chêne Marchand – Ett elektriskt kraftfält i glasform,
pHär har vi den sortens vin som får en att vilja skicka födelsedagskort till vinmakaren varje år. En Sancerre så strålande att jag utan betänketid delar ut hundrapoängaren, komplett med fyrverkerier, konfetti, pukor och trumpeter. Redan i första sniffen finns en vibrerande elektricitet tzzzzt
, som om ett bilbatteri flyttat in i glaset. Syran är ren som en polerad bronsklocka, och mineraliteten, tänk uttorkad flodbädd i högsommarsol, borrar sig rakt in i smaklökarna.Det bästa med just Le Chêne Marchand är hur den lyckas kombinera ungdomlig spänst med en total transparens. Som en kristallklar fjällsjö där man kan se varenda sten på bottnen 20 meter under båten. Vinet är samtidigt komplext på ett sätt som inte kräver floskler om “vita blommor” eller “gröna äpplen”. Det är bara obevekligt rätt. En sådan texturbalans och längd är inget annat än ren magi.
Tyvärr var detta min femte och sista flaska. Jag kommer använda denna 2017:a som referenspunkt då jag dricker Sancerrre framgent. Den klår även de så kallade “supersancerres” som ter sig bleka i jämförelse med denna förebild. Efter att ha lutat mig tillbaka i förundran konstaterar jag: Lucien Crochet har här försett mig med en av de renaste uppenbarelserna av Sb.
Helt utan kattpiss och ett av få vita viner, kaske det första, som hustrun tagit två glas av.
Sedan serverades två viner blint.
Först ut var en Vermentino från Sicilien som luktade och smakade besvärande mycket som en karikerad SB från Nya Zealand. Vinet var så förfärligt att jag tom glömde ta bild på den.
Andra vinet gissade jag var en riktigt bra Cannonau (Grenache) från Södra Italien. Men, ack nej. Visade sig vara någonting så ovanligt som en riktigt god Barbera:
2022 Collina Serragrilli Barbera d'Alba Serraia, 91p
Jag måste erkänna att jag tillhör den skara som vanligtvis rynkar pannan åt Barbera. För mig är den ofta lika definierad som en nyvaken sömngångare i en dimmig korridor: murrig, konturlös och med en personlighet jag inte riktigt orkar ägna min uppmärksamhet åt. Men så ställs jag inför ett blindprov, övertygad om att jag sniffar på en syditaliensk Cannonau från 2022, bara för att senare få reda på att jag sippade på en Barbera från Piemonte. Som om jag, genom nån slags kosmisk ironi, behövde få min skepsis rejält tillknycklad i en vinprovningsfläckad verklighet. Därför jag älskar blindprovning! Det stukade egot villhöver understryka att: Fick iaf årgången rätt.
Men låt oss nu tala klarspråk: detta vin uppvisade, trots mina cyniska förutfattade meningar, en välsnidad och behaglig frukt. Den där förhatliga murrigheten gav istället plats för en livlig körsbärssmak med antydan till kryddig flirt. Mina fördomar fick sig en välplacerad armbåge i sidan. Tanninerna var mer ståndaktiga än vad jag brukar stöta på: tuff, men ändå tillräckligt förhandlingsvillig för att leverera njutning hellre än en sandblästrad taggtråd.
Naturligtvis måste jag nu göra en lämplig avbön: blindprovning är och förblir ett slags brutalt biktbås för oss vinälskare. Alla med övertro på sin egen smaklöksskärpa humblas. Min pricksäkra “Cannonau”-förkunnelse visade sig snarare vara ett självporträtt i klumpig hybris. Och kanske är det just i dessa små tillfällen när man står där med dumstruten i ena handen och vinflaskan i den andra som den riktiga glädjen i vinprovning uppstår.
Men tro inte för en sekund att jag bytt läger och börjat dyrka Barbera. Nix! I det här fallet fick dock Serraia mig att medge: det finns stunder när Barbera kan vara rätt läckra. Eller åtminstone övertyga mig tillräckligt för att jag, utan att himla med ögonen, kan servera det till en viltgryta och faktiskt tycka det är förbannat gott. Skål för självinsikt och för att vi ibland har mer att lära av en enveten vinflaska än vi vill erkänna!
Skål och tack – ibland är det oerhört härligt att älska vin.
Maten:
Last edited:
Semla och Superbowl är en tradition så varför inte lägga till ett "S" till för att få till treenigheten likt vinflaskorna i Greenes Monsignor Quixote.
Första tanken var att ompröva Sådiråts andravin som jag hade som matlagningsvin på nyår och blev väldigt imponerad av när jag gav kocken tionde. Men när jag kollade TS-hyllan så upptäckte jag Krächer som @LarsW introducerat för mig. Fantastiskt gott men med tanke på flaskstorleken är det ju rena självspäkningen och någon flagellant ville jag inte vara. Bredvid stod dock ett botrytisvin från Australien på halvflaska som kunde representrta den heliga anden. Om galna japaner kan prova risvin från Bangladesh på lerfat så kan jag väl våga gå utanför Europa...
De Bortoli Noble One 2020
Svårt att inte känna botrytis när det är öppet men det är diskret. Persika, russin och lite vanilj och honung i bakgrunden. Smaken fyller på med karamell och kola. Medel längd och komplexitet. Sött så klart men faller lite platt. Har inte den där sköna friska syraryggen som de bästa Såtärnerna har.
Hade förväntat mig mer och tänkte att jag skulle få mer för 230 pix när det var från nya världen. Nu är det säkert feltänkt och bara ett bevis på hur underprisade sötviner är i allmänhet och såtärn i synnerhet.
Intog även en slatt GA Rosé 2004 som öppnades efter Belle Epoquevertikalen och som hamnar på kontot redundanta popp. Efter alla de dundervinerna var det en god champagne men inte mer...
En vecka senare så håller den fortfarande och är underbar. Apelsinmarmelad, vit choklad och Bollyhasselnötter. Smaken går verkligen mot den fatade oxiderade Selossestilen.
Bara en flaska kvar...
Första tanken var att ompröva Sådiråts andravin som jag hade som matlagningsvin på nyår och blev väldigt imponerad av när jag gav kocken tionde. Men när jag kollade TS-hyllan så upptäckte jag Krächer som @LarsW introducerat för mig. Fantastiskt gott men med tanke på flaskstorleken är det ju rena självspäkningen och någon flagellant ville jag inte vara. Bredvid stod dock ett botrytisvin från Australien på halvflaska som kunde representrta den heliga anden. Om galna japaner kan prova risvin från Bangladesh på lerfat så kan jag väl våga gå utanför Europa...
De Bortoli Noble One 2020
Svårt att inte känna botrytis när det är öppet men det är diskret. Persika, russin och lite vanilj och honung i bakgrunden. Smaken fyller på med karamell och kola. Medel längd och komplexitet. Sött så klart men faller lite platt. Har inte den där sköna friska syraryggen som de bästa Såtärnerna har.
Hade förväntat mig mer och tänkte att jag skulle få mer för 230 pix när det var från nya världen. Nu är det säkert feltänkt och bara ett bevis på hur underprisade sötviner är i allmänhet och såtärn i synnerhet.
Intog även en slatt GA Rosé 2004 som öppnades efter Belle Epoquevertikalen och som hamnar på kontot redundanta popp. Efter alla de dundervinerna var det en god champagne men inte mer...
En vecka senare så håller den fortfarande och är underbar. Apelsinmarmelad, vit choklad och Bollyhasselnötter. Smaken går verkligen mot den fatade oxiderade Selossestilen.
Bara en flaska kvar...
LeChat
Medlem
Ryggbiff och ett par bordeauxer. Det har funkat förr!
2012 Château La Croix Pomerol
Precis som i tidigare flaskor av denna eminenta Pomerol så gör cabernet franc ett tydligt avtryck. Hela flaskan uttrycker urtypisk bordeaux med slank, sval frukt och med en antydan av välstädat stall. Syran är aptitligt läskande och tanninerna tämligen beskedliga. Gott!
2014 Château Poujeaux
En annan bordeaux som också ger den där genuina bordeauxkänslan är Poujeaux. Må vara en ”enkel” och billig bordeaux men den levererar nästan alltid över sin viktklass. Det är i särklass den bordeaux som jag druckit flest årgångar och flest antal flaskor av.
Har inte druckit så mycket från 2014 hittills men hade en otrevlig upplevelse med en Lagrange med förmodad korkdefekt för några veckor sedan.
2014 Poujeaux är däremot lysande och i en trevlig drickfas. Härliga integrerade fat och semimogen frukt, det gillas!
Trodde på förhand att Pomerolen skulle bli kvällens vinnare men Poujeaux är minst lika bra så låter det vara osagt.
Noterade att 2017 var senaste årgången som Poujeaux såldes på SB. Lite märkligt tycker jag.
Omar Khayyam
Medlem
En trevlig institution i kvarteret går i graven - sista kvällen på Gemla Vinbar igår. Vi hoppas att Anna och Eskil kan öppna något nytt ställe i närheten inom kort...
Firade av med några riktiga favoriter:
Julien Labets Vin Jaune 2015
Ren och fin om än med en liten slöja. Mer äpplen än kittost och kanske inte lika knastertorr som en del andra Vin Jaune, men satan i gatan vad trevligt detta är. 95 pinnar.
Andreas Tscheppes Grüne Libelle 2020
Detta är en Sauvignon Blanc från Südsteiermark, men om man inte visste är det inte säkert att man hade gissat Sauvignon Blanc här. Så långt från gräsiga Nya Zeeländska krusbärsbuskar man kan komma. Mer likt en nedtonad Chenin Blanc från Loire med bokna gula äpplen, grillad citron. Man anar en del generös tropisk frukt men det är ändå ett precist och lågmält hantverk. 95 pinnar.
Firade av med några riktiga favoriter:
Julien Labets Vin Jaune 2015
Ren och fin om än med en liten slöja. Mer äpplen än kittost och kanske inte lika knastertorr som en del andra Vin Jaune, men satan i gatan vad trevligt detta är. 95 pinnar.
Andreas Tscheppes Grüne Libelle 2020
Detta är en Sauvignon Blanc från Südsteiermark, men om man inte visste är det inte säkert att man hade gissat Sauvignon Blanc här. Så långt från gräsiga Nya Zeeländska krusbärsbuskar man kan komma. Mer likt en nedtonad Chenin Blanc från Loire med bokna gula äpplen, grillad citron. Man anar en del generös tropisk frukt men det är ändå ett precist och lågmält hantverk. 95 pinnar.
Positively_Jurassic
Medlem
Intressant ändå när man söker avnjutet vin här på forumet och möts av en helsågning
Drack Age of Grace igår till rejält smörad torskrätt och det var en succé kring bordet, smakade dyr Chardonnay från varmare plats/år? Kanske att en analys av den något lägre syran och toner som går mot persikoyoghurt skulle kunna leda en rätt vad gäller druva
Stötte du på @gece med bättre hälft?
Vingubben
Medlem
Sadie Family, Skurfberg 2019
Reduktivt och rökigt på samma gång. Oerhört koncentrerat, mineraler, stenfrukt, ylle till tusen och påtaglig ek. Å ena sidan blir jag imponerad av vinets inneboende kvalitet, men samtidigt är inte det här min grej. Blir i mitt tycke för klumpigt och den feta yllekänslan tar över. Blir 86 p för mig men gillar man stilen så kan man säkerligen lägga på 5-10 pinnar för det är ett maffigt och välgjort vin.
Omar Khayyam
Medlem
Nej såg dem inte! Attans. Vi kom vid 10-rycket (åt middag på Skörden först).
Von Galtén
Medlem
Vi provade tre rätt olika viner i helgen varav två fick stora gillanden och en fick kicken.
Crystallum Chardonnay Clay Shales 2023 var ju lite spänd på att prova efter den blev sommaren 2024:as topp-chardonnay. Dessutom nu ihop med två andra vinintresserade personer (som fick allt blint). Var det bara en sommarförälskelse? Icke sa nicke, den är precis lika bra en mörk vinterkväll. Otroligt extraktrik men ändå så fräsch och balanserad, en minimal ekkyss. Detta är riktigt bra vin och man undrar ju vad motsvarande kvalitet skulle kosta i Bourgogne.. Knappast 399 kr iaf (95 p)
Nästa vin var ett vin som jag tror blev omtalat här på Finewines. Excentrisk kvinnlig vinmakare och man börjar tänka på Balagny och Occhipinti. Kompromisslös vinmakning och skyhög kvalitet. Tänk om man hittat en ny guldgruva? Tyvärr faller Elena Fucci Titolo 2013 pladask men det är möjligt att det beror på att vinet är skadat, snarare än dålig kvalitet. Vinet är mycket åldrat och påminner delvis om en bedagad Bordeaux från en dålig 70-tals årgång. Ytterst lite frukt och mycket svamp och läder, en del tanniner, eftersmaken klickar in på c:a 1.8 sekunder. Det är dock inte defekt men möjligen helt fellagrat. 10 år med värme och solljus möjligen (inga poäng)?
Som reserv öppnar jag en flaska från senaste nyhetssläppet. För mej helt okänd producent av Chiroubles, Domaine Cheysson (2023). Beaujolais i lite lättare stil, inte helt olik Lapierre. Aromatisk och elegant, mycket trevlig! Når kanske inte upp till betyget exceptionell, men 88-89 poäng för ett vin för 189 kr är riktigt bra. Fick kanske lite extra draghjälp av det andra rödvinets kollaps.
Crystallum Chardonnay Clay Shales 2023 var ju lite spänd på att prova efter den blev sommaren 2024:as topp-chardonnay. Dessutom nu ihop med två andra vinintresserade personer (som fick allt blint). Var det bara en sommarförälskelse? Icke sa nicke, den är precis lika bra en mörk vinterkväll. Otroligt extraktrik men ändå så fräsch och balanserad, en minimal ekkyss. Detta är riktigt bra vin och man undrar ju vad motsvarande kvalitet skulle kosta i Bourgogne.. Knappast 399 kr iaf (95 p)
Nästa vin var ett vin som jag tror blev omtalat här på Finewines. Excentrisk kvinnlig vinmakare och man börjar tänka på Balagny och Occhipinti. Kompromisslös vinmakning och skyhög kvalitet. Tänk om man hittat en ny guldgruva? Tyvärr faller Elena Fucci Titolo 2013 pladask men det är möjligt att det beror på att vinet är skadat, snarare än dålig kvalitet. Vinet är mycket åldrat och påminner delvis om en bedagad Bordeaux från en dålig 70-tals årgång. Ytterst lite frukt och mycket svamp och läder, en del tanniner, eftersmaken klickar in på c:a 1.8 sekunder. Det är dock inte defekt men möjligen helt fellagrat. 10 år med värme och solljus möjligen (inga poäng)?
Som reserv öppnar jag en flaska från senaste nyhetssläppet. För mej helt okänd producent av Chiroubles, Domaine Cheysson (2023). Beaujolais i lite lättare stil, inte helt olik Lapierre. Aromatisk och elegant, mycket trevlig! Når kanske inte upp till betyget exceptionell, men 88-89 poäng för ett vin för 189 kr är riktigt bra. Fick kanske lite extra draghjälp av det andra rödvinets kollaps.
Drucket
Medlem
Jag kan bara hålla med när det gäller Clay Shales -23, ett strålande vin med en framtid som lovar än mer. Jag måste dock rycka ut till försvar av Elena Fucci Titolo 2013. Vi drack det för några veckor sedan, här är mina anteckningar:
I näsan: söta körsbär, mandelmassa, tobaksblad, tomatmarmelad och torkad frukt.
Fin frukt med salivframkallande syror, lagom med tanniner, en redig dos kritiga mineraler och lite stjälk, lakrits och en liten rökstrimma i eftersmaken.
Matkrävande. Helt klart en av de bästa aglianico jag druckit.
92p
Det var nog flaskan, eller så har vi väldigt olika smak
Von Galtén
Medlem
Det räcker att se färgen på vinet i ditt glas för att se att min flaska var defekt. Mitt vin var snarare rödbrunt 
StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
Komprometterad kork?Det räcker att se färgen på vinet i ditt glas för att se att min flaska var defekt. Mitt vin var snarare rödbrunt
Omar Khayyam
Medlem
om du har fler som du hellre vill bli av med kan jag absolut tänka mig att hjälpa till med det!
Vingubben
Medlem
En kvar som får vänta tills du passerar västkusten.
Von Galtén
Medlem
Nytt försök ikväll med Titolo fast denna gång 2014. Karaffen doftar lovande!
Von Galtén
Medlem
Inget snack, denna flaskan levererar på ett helt annat sätt än förra. Men det är inget publikfrieri i glaset. Tydliga toner av askfat på jazzklubb, rätt måttligt med frukt och en brutal tanninvägg. Inte helt olikt en La Tour de By 2004. Någon har rökt gauloises och obducerat en halvt rutten räv samtidigt.
Och jag gillar det. Det var perfekt till min "flickvän är på skidsemester med sina kompisar - dyr entrecote i saluhallen -ensamkväll". Skulle aldrig våga bjuda någon annan än min travspelskompis på detta vinet.
Så då kommer vi till slutklämmen, är det värt priset på nästan 400 kr? Nej, det är det inte och jag kommer inte köpa mer av Fucci. Men det var en käftsmäll!
Och jag gillar det. Det var perfekt till min "flickvän är på skidsemester med sina kompisar - dyr entrecote i saluhallen -ensamkväll". Skulle aldrig våga bjuda någon annan än min travspelskompis på detta vinet.
Så då kommer vi till slutklämmen, är det värt priset på nästan 400 kr? Nej, det är det inte och jag kommer inte köpa mer av Fucci. Men det var en käftsmäll!
Drucket
Medlem
Lustigt att du nämner just La Tour de By 2004. Här är min gamla smaknotis:
https://drucket.blogspot.com/2007/10/2004-chteau-la-tour-de-by.html
Askfat, gauloiser, och avsaknad av publikfrieri, absolut. Men den ruttna räven hade inte letat sig ner i min flaska
