Hagbard C.
Medlem
SV: Idag dricker vi
Ligger lite efter med mina noteringar, men korkade för en gångs skull upp något som kanske kan intressera någon annan här på forumet.
Det blev några äldre italienare till mat i början av månaden:
Bartolo Mascarello Barolo 1971
Korken var mjuk som smör och kom upp i delar så vi var rätt nervösa när vinet hälldes upp. När vi satte näsorna till glasen drogs dock mungiporna snabbt upp mot öronen. Doften var helt fantastisk och otroligt komplex. Bland iakttagelserna som haglade över bordet förekom läder, lakrits, muscovadosocker, kanel, kummin, anis, sandelträ, tjära, torkad frukt (russin, katrinplommon, fikon, dadlar, tomater), körsbär, violer, choklad och mörk karamellkola. I gommen hade vinet, trots sin ålder, fortfarande en mycket frisk syra men visade endast konturerna av de tanniner som en gång måste ha funnits där. Fin bärig frukt. Osannolikt bra, lätt årets bästa vin för egen del. Hittade en liten slatt i sambons glas dagen efter och vinet var fortfarande storslaget.
Gaja Barbaresco 1971
Korken var som ett vått kärr och kom mer eller mindre upp i smulor (hur inget hamnade i vinet är en gåta). Doften var initialt oren med inslag av mögel och kloak, men den avtog som tur var efter en stund även om den ej försvann helt och hållet. Läder, rökt medvurst, körsbär, jordgubbsmos, kanel, lagerblad, slånbär. Vinet hade en rätt frisk syra och var mycket mer rödfruktigt än Mascarellon. Det kändes dock att flaskan nog inte var helt 100% korrekt, även om vinet fortfarande slank ner utan att någon knotade alltför mycket. Vill hemskt gärna prova en helt korrekt flaska.
Pio Cesare Barolo 1971
Denna flaska var i perfekt skick. Doften dominerades initialt av körsbär, med inslag av mint, oregano, kummin och choklad. Med tiden tilltog de mer kryddiga nyanserna samt inslaget av torkad frukt. Vi var imponerade av hur ungt vinet var i karaktären. Jag gissar att det hade vunnit en hel del på att luftas i förväg istället för att öppnas direkt vid bordet.
Sammanfattningsvis kan sägas att Mascarellon stod i en klass för sig och att Pio Cesares Barolo egentligen var det enda vinet som överhuvudtaget hade några likheter med de yngre Nebbiolo-vinerna man vanligen stöter på. Jag har tidigare haft lite svårt för att se storheten i Barolo och Barbaresco, men nu vet jag bättre. Frågan är bara om dagens viner utvecklas åt samma håll som dessa?
Kayaker kanske har några fler iakttagelser att fylla på med...
Ligger lite efter med mina noteringar, men korkade för en gångs skull upp något som kanske kan intressera någon annan här på forumet.
Det blev några äldre italienare till mat i början av månaden:
Bartolo Mascarello Barolo 1971
Korken var mjuk som smör och kom upp i delar så vi var rätt nervösa när vinet hälldes upp. När vi satte näsorna till glasen drogs dock mungiporna snabbt upp mot öronen. Doften var helt fantastisk och otroligt komplex. Bland iakttagelserna som haglade över bordet förekom läder, lakrits, muscovadosocker, kanel, kummin, anis, sandelträ, tjära, torkad frukt (russin, katrinplommon, fikon, dadlar, tomater), körsbär, violer, choklad och mörk karamellkola. I gommen hade vinet, trots sin ålder, fortfarande en mycket frisk syra men visade endast konturerna av de tanniner som en gång måste ha funnits där. Fin bärig frukt. Osannolikt bra, lätt årets bästa vin för egen del. Hittade en liten slatt i sambons glas dagen efter och vinet var fortfarande storslaget.
Gaja Barbaresco 1971
Korken var som ett vått kärr och kom mer eller mindre upp i smulor (hur inget hamnade i vinet är en gåta). Doften var initialt oren med inslag av mögel och kloak, men den avtog som tur var efter en stund även om den ej försvann helt och hållet. Läder, rökt medvurst, körsbär, jordgubbsmos, kanel, lagerblad, slånbär. Vinet hade en rätt frisk syra och var mycket mer rödfruktigt än Mascarellon. Det kändes dock att flaskan nog inte var helt 100% korrekt, även om vinet fortfarande slank ner utan att någon knotade alltför mycket. Vill hemskt gärna prova en helt korrekt flaska.
Pio Cesare Barolo 1971
Denna flaska var i perfekt skick. Doften dominerades initialt av körsbär, med inslag av mint, oregano, kummin och choklad. Med tiden tilltog de mer kryddiga nyanserna samt inslaget av torkad frukt. Vi var imponerade av hur ungt vinet var i karaktären. Jag gissar att det hade vunnit en hel del på att luftas i förväg istället för att öppnas direkt vid bordet.
Sammanfattningsvis kan sägas att Mascarellon stod i en klass för sig och att Pio Cesares Barolo egentligen var det enda vinet som överhuvudtaget hade några likheter med de yngre Nebbiolo-vinerna man vanligen stöter på. Jag har tidigare haft lite svårt för att se storheten i Barolo och Barbaresco, men nu vet jag bättre. Frågan är bara om dagens viner utvecklas åt samma håll som dessa?
Kayaker kanske har några fler iakttagelser att fylla på med...