SV: Kommentarer till krönikor [i olika medier]
Inför midsommarhelgen publicerar DN en debattartikel (som faller under rubriken kulturdebatt) med rubriken "Den falska lyckan på flaska", skriven av Ann Heberlein.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdeba ... pa-flaska/
Ann Heberlin är enligt
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ann_Heberlein teologie doktor, forskare i etik och feminist, verksam vid Lunds universitet.
Hon beklagar sig över spritdrickartraditionen och svensk alkoholkultur, och hävdar att drickandet är omöjligt att ifrågasätta. Redan i ingressen hävdar hon att läsaren kommer att bli irriterad. Det där om omöjlig att ifrågasätta är ett mycket intressant påstående från någon som just blivit publicerad av Sveriges största morgontidning, sannolikt mot ersättning av tidningen, och fått sin artikel länkad från DN:s startsida på nätet. (Jag vet däremot många andra saker som man däremot inte får ifrågasätta ifall man vill bli publicerad i svenska mainstreamtidningar. Försök få in en artikel som argumenterar för dödsstraff t.ex.) Lite som en person med halvrökt cigarett i handen som säger "jag har slutat röka". Lite lustigt när man då läser att hon varit verksam som forskare vid en institution för praktisk filosofi. Tja, logik tillhör i och för sig den teoretiska snarare än den praktiska filosofin med normal indelning.
Hon tolkar också begreppet spritkultur till att inte bara handla om vilken alkoholdryck som är den "traditionella" i landet (d.v.s. i motsats till vinkultur eller ölkultur) utan att handla om att "spriten, brännvinet och ölen genomsyrar vår kultur". Lite oklart hur spritkultur = ölkonsumtion. Lite lustigt att hon då inte brytt sig om att kolla statistik. Bästa tillgängliga statistik, den från SoRAD, säger att vin faktiskt står för 42% av den svenska alkoholkonsumtionen år 2012 (mätt i ren alkohol, alla inköpskanaler), öl för 34% och sprit för 22%. Vinet gick om spriten 1998 med dessa mått och ölen borde ha gjort det tidigare under 1990-talet (tabellen börjar 1996).
http://www.sorad.su.se/polopoly_fs/1.13 ... 202012.pdf kolla s. 13 och s. 17 för de enklaste översikterna
Minskningen av starkspritskonsumtionen har såvitt jag minns pågått i över 50 år. Även totalkonsumtionen av alkohol har minskat något under ett antal år, efter en topp runt 2004.
Så slutsatsen baserad på statistik är att Sverige alltmer är ett land med vin- och ölkonsumtion, och i minskad utsträckning ett land präglat av spritkonsumtion. Däremot lever bilden av spritlandet fortsatt kvar i kulturella yttringar som snapsvisor, kräftskivor - och inte minst i de organiserade nykterhetsintressenas retorik.
En kul fras är att "Staten och spriten har fört en ojämn kamp mot varandra sedan begynnelsen, och torsten (sic!) har ständigt avgått med segern." Hon måste väl mena den gamle centerpartistiske nykterhetsivraren Torsten "Pippi-Bengtson", som var en av Eddie Meduzas hatobjekt.
För om hon med sprit menar riktig sprit talar alltså statistiken ett annat språk. Om nu teologfilosofer vill riskera att testa sina teser mot verkligheten, det kan ju bli tråkigt då.
Jag begriper mig heller inte på hennes personliga beteende. "Jag tycker inte om att dricka alkohol. Jag tycker att vin är äckligt, hur dyrt det än är, och öl smakar mest jäst. Det enda jag kan dricka utan att tvinga i mig det är vodka. Det blir jag å andra sidan ledsen eller arg av. Och all form av alkohol – också om det bara är två glas vin – gör mig fasansfullt bakfull. Jag tycker helt enkelt inte om alkohol, inte smaken, inte upplevelsen, inte dagen efter."
Själv brukar jag då aldrig dricka två glas av drycker jag tycker är äckliga.
"Ändå har jag hällt i mig åtskilliga liter alkoholhaltiga drycker. Billigt vin och starköl i plastmuggar i parker och på festivaler, mousserat på studentfester, nyår och bröllop, snaps till jul, påsk och midsommar, drinkar med väninnorna, rött vin på middagar, rosé på uteserveringar och vitt vin så där på tu man hand. Jag vill ju inte vara tråkig."
Ärligt talat, är inte det där ett typiskt alkoholistbeteende? Att dricka fast man inte gillar smaken och mår dåligt efteråt? Och så skyller man på omgivningens tryck.
Sjukdomen alkoholism är självklart inget att bagatellisera, och stora suphelger leder onekligen inte bara till fylla utan slagsmål och olyckor. Det går också att dricka sig till hälsoproblem på vin och öl, om man jobbar hårt. Allt detta tror jag vi är medvetna om och uppmärksamma på i vår omgivning, även vi som uppskattar ädlare alkoholdrycker och kanske framför allt gastronomiska kombinationer mellan alkoholdrycker och mat. Men någon som aldrig hittat något vin som är gott - det är för mig i stort sett samma sak som att säga att man aldrig hittat någon mat som är god! Tråkigt för den som har så begränsad kontakt med doft- och smaksinnena.
Men om jag så här i midsommartider ska peka ut något som är mer Sverige-specifikt än spritkulturen, så är det faktiskt nykteristernas utrymme i debatten och stora påverkan på politik och lagstiftning. Fenomenet finns också i Norge och USA (åtminstone delar av USA), men så vitt jag vet inte i så många andra länder. Retoriken bygger ofta på att inte göra någon skillnad mellan öl, vin och sprit, hur mycket när och hur man dricker. Således likställs sniffande på mogen Bourgogne, eller mikrobryggeri-baserat ölnörderi, rakt av med det hejdlösa drängsupandet i mitten av 1800-talet. Talibanism, eller vad tycker ni?
