SV: Stora middagstråden
Så har jag då äntligen fått ihop menyn från Tantris på skärtorsdagen.
Bestämde mig mycket snabbt för att plocka stora menyn. Där fick man välja mellan två olika entrerätter men jag valde att plocka bort osten och tog båda entreerna.
För att min väntan inte skulle kännas allt för lång plockade jag in en DP 99 och en Jean Pernet Rose. DP hade den för mig hustypiska knivskarpa syran och den bitterhet i tonen som vi tidigare resonerat kring i tråden om PP 99. Jag får utforska 99
rna för att se om jag finner detta till att vara ett typiskt drag för just 99...
Rosen hade toner av "omogna" jordgubbar i syra; något bitter eftersmak.
Amusen bestod av tonfisktartar med avokado och tomatmarinad. Smakrikt men elegant. Rosen passade utmärkt medan DP:n lämnade en liten lustig eftersmak av avokado och söt frukt.
Fortsättningen bestod av grodlår, äggula, potatispure och Sauce Mignonette. Smak och struktur på grodlåren skulle jag närmast vilja beskriva som "seg" kalvbräss. Äggula, pure och sås bildar en mycket trevlig konstellation. DP:n var nu slut men rosen fungerar bra här också.
Så kommer vi till den beställda menyn. In kommer "Spanferkelterrine" - vilket är en terrin på helstekt unggris - med gåslever, selleri och mispelbär. Rosen står fortfarande pall bra men lämnar en något för syrlig eftersmak. För att inte behöva suga på den sista roseslatten tog jag även en Rüdesheimer Berg Schlossberg 2005 Auslese från Schloss Schönborn. Jawohl! Precis som en söt riesling ska vara. Markerad sötma med perfekt balanserad syra. Också bra till maten men en viss "fanta"-eftersmak uppstår.
Nästa entrerätt består av stekt rosenmulle (Mullus barbatus, fisk alltså) med kronärtskocka och tomat. Till detta ställs en Weissburgunder Classico 2006 från Kelleri Terlan, Sydtyrolen. Lite "rivig" i näsa och gom med svaga drag av champinjoner (inget för Krug alltså ;D ) och mineraltoner i doften. Rundas av snyggt med syran i maten, blir som Granny Smith-äpplen i smaken. Det är bra bett i syrligheten. Så Larsson, man kan hitta vita italienare som går att dricka fast jag ger dig att det kan vara svårt. Ska vi gissa att vinmakaren tog den där guidade turen över till Österrike?
Vidare i handlingen. In kommer en hummersvans med trumpetsvamp, broccolipuree och lime-ingefäracreme. Eleganta smaker. Till detta serveras en Sauvignon Blanc "Sulz" 2006 från Alois Gross, Südsteiermark. Luktar kattkiss, basta! Med fem minuter luft dyker krusbären upp. I smaken är det klara krusbärstoner också, närmast nya världen. Med endast sötman i hummern blir vinet något rivigt men med allt på en gång bildas en harmonisk balans.
Ingen rast och ro här utan nu rakt på en sjötungefile med spetskål, ravioli och tryffeljuice. Tryffeln ger en verkligt rund och fin ton till rätten. Här vankades det en Mersault-Genevrieres 2002 från Domaine Michelot. Färgen är rejält gul och dofterna drar åt carambole, vaniljstång och salt. Ektoner och syra i kombination med bra fruktighet återfinns i smaken men komponenterna är inte helt i balans. Eken rundas av snyggt mot maten men en viss dominerande syra ligger kvar i eftersmaken.
Som ett trevligt mellanspel dyker en kopp oxsvansessens upp. Kraftig och välsmakande.
Nästa tallrik innehåller gratinerade lammkotletter med bönor, paprika och Bramata Polenta. Matmässigt är det tämligen "ointressant", de tidigare rätterna är helt enkelt roligare. Det är på vinerna som fokus ligger här. Kvällens huvudmatch består av Ch Latour 94 vs Hermitage "Le Pavillon" 1994 från Chapoutier.
Tantris kör Riedelglas men Hermitage landar i Bourgognekupan, de har inte syrahkupan. Latour står i "rätt" glas. Hermitage är som en typisk syrah. Varm och rund står den upp bra mot maten. Hermitage skänks ur en alldeles nyöppnad flaska. Latour å andra sidan är närmare botten, vet dock inte ifall den öppnats samma dag eller tidigare än så. Den första sniffen levererar skumbanan(!). Smaken är ganska tillbakadragen men CS-tonerna finns tydligt där, även i eftersmaken. Latour lyckas förena kraft och elegans. Båda vinerna är verkligen trevliga till maten. Dött lopp.
Nästa punkt var chokladsuffle med hallon. Inget vin till men min not om maten lyder: FY FAN VAD GOTT!!! Jag (och ni) får lita på det fast jag vid tillfället det skrevs inte var helt nykter...
Avrundningen så bestod av lätt gelantinerad rabarbersoppa med kaffeparfait. Inget vin till här heller, vet inte om det berodde på en miss från sommelieren. Hur som helst, hon är förlåten. Maten hade den där friska syran jag gärna vill ha på slutet av en större måltid så den slank ner snabbt och utan prut.
Så kaffe och praliner.
Efter det kändes det ändå lite tomt så jag vinkade in en Ch Doisy-Daëne 2003. MMMMM.... Sötman håller dock inte integrerat genom hela eftersmaken. Vinet saknar också den elegans man förknippar med Yquem.
Nu var det till att betala och traska hem. Jag fiinner alltid just denna sektion av en middag vara en stämningsförstörare...
Måste också nämna inredningen. De allra flesta restauranger jag har besökt har en luftig och sval miljö med ganska diskreta färger. Kanske marmor och speglar på sin högsta höjd. Tantris har tagit några rejäla kliv till. Orange heltäckningsmatta. På väggar och tak! (
www.tantris.de) Och det makalösa är att man får ihop det stilmässigt. Och all denna matta gör underverk för ljudnivån på restaurangen. Tyst och lugnt även när det är fullsatt och restaurangen är ganska stor. Lägg dessutom till att maitre d'hotel är en stor Sverigevän med sommarstuga utanför Tingsryd så kan jag närmast garantera en trevlig afton.
Vad tror du om detta Myson?
