SV: Stora middagstråden
Som tidigare indikerat skulle jag igår köra spinning. Nu ville det sig inte bättre än att jag var några minuter för sen till kursstarten så jag tog en "kärringcykel" ute i kardioområdet istället. Detta hade det positiva med sig att jag i lugn och ro kunde läsa #30 av Livets goda (ja jag ligger efter...) medan jag sportade. Detta hade i sin tur tyvärr det negativa med sig att suget efter godbitar dök upp...
Från tanke till handling är det aldrig långt för mig i en fråga som denna. Efter den obligatoriska exkursionen i bastun var det utcheckning från gymet. Mobilen halades upp och telefonlistan över "typgodkända" restauranger i München togs fram. Ett snabbt samtal till Königshof resulterade att jag 20 minuter senare satt på den restaurang som jag håller som nummer två i stan.
Gaulten ger både Tantris och Königshof 18 pinnar medan däckfirman ger en till K och två till T. Jag håller T som den något bättre, inte minst för listan av öppna viner som jag tidigare gett utdrag från.
För att inte riskera att behöva stå som en törstig kamel vid en uttorkad oas beställde jag två Billecart-Salmon, brut reserve från magnum samt rose. Skulle säga att de är ganska lika med den vita som något syrligare. Läckra grejer i alla fall.
Klockan är sent så köket har inte så myckat att göra förutom att leverera mina matbitar så amusen dyker snabbt upp. Marinerad kabeljo med stjärnanis och vaktelägg. Eftersom lakrits är en av mina många, många laster faller den här rätten rakt i mitt hjärta. I synnerhet ägget är en smekning av själen.
Snart efter avslutad kökshälsning ligger två rejäla skivor marinerad tonfisk med smålökar fyllda med russin och pinjenötter och en kryddyoghurt. Marinaden ger rätten sommarkänslor i form av nästan mogna, fortfarande syrliga, jordgubbar. Löken ger ett härligt skjut till anrättningen. Vinet är en Wittmann Scheurebe "S" 2006, Westhofen, Rheinhessen.
Det första glaset som skvätts upp visar att vinet är korkat. Detta är ett öppet vin och jag noterar av nivån att döma att det har skänkts upp flera glas tidigare. Det är med andra ord inte bara svenska tomtar som inte har en aning om vad korkdefekt är, tyskarna är inte bättre. Det är ju också lite dåligt att inte sommelieren har upptäckt defekten vid öppnandet av flaskan. Det finns dock en klar fördel med att få en korkad flaska på den här nivån: personalen får snabbt klart för sig att här sitter en person med vissa kunskaper inom området och det brukar leda till "uppgraderingar", mer om det längre fram. Hur som helst så åker flaskan och glaset ut utan prut och in kommer nya, fräscha doningar. Vinet är också syrligt men syrorna i marinaden och vinet integreras inte utan ger två olika strukturer i munnen. Med luft och värme växer de exotiska fruktern in i både vinets doft och smak.
Champagnen är helt ute och cyklar till maten.
Nästa punkt är hummer från Bretagne med kronärtskocka och mispelbär. Såsen har en läckert söt anstrykning med en doft som jag brukar förknippa med jul så jag antar att man har kryddnejlika i såsen. Vinet är en Randsacker-Sonnenstuhl Weisser Burgunder Spätlese Trocken 2004 från Weingut J. Störrlein. Vinet har eleganta toner i doften. I smaken är den bärande balken höga mineraltoner med gula plommon. Smaken är elegant men har ett lite tomt slut. Drickat bildar en elegant enhet med maten och låter maten spela förstafiolen. Som ni ser är elegant ett ord som återkommer... Champagnen lämnar allt att önska. Scheureben är heller inte någon succe.
Redan när jag beställde frågade jag i vanlig ordning om jag kunde få två olika viner till rätterna men det var lite dåligt med vad de hade öppet. När nu nästa rätt kommer in har de faktiskt skrapat fram två granater. Till Sankt Pers fisk med brödcrust och ramslöksspenat serveras Pichler SB 96, Wachau samt Trimbach Cuvee Fredric Emile 97. Maten består egentligen inte av mer än en bit fast, mumsig fisk av hygglig storlek med en sträng av brödcrust och så då spenaten. Läckert i all sin enkelhet. Pichler har en doft och smak av idel nässlor. Till maten tycker jag dock att den lämnar en lite underlig söt-syrlig eftersmak. Fredric är som att svänga in på en bensinmack utefter Autobahn. Petroleum i massor men ändå luftigta noter av denna diesel. I början är vinet på tok för kraftigt till maten men med 15 minuters luftning har den värsta aggressionen lagt sig och vinet är nu riktigt trevligt till fisken.
In ramlar så en liten extra knorr från köket utanför menyn. Oxterrin med gåslever samt färska murklor. Mustiga och goda smaker. Till detta har man letet fram en halvflaska Bordeauxblend i form av Tenuta San Leonardo 1997, en Vallagarina IGT från Trentino-alto Adige, Alto Adige. I näsan hade jag blint nog med 100% säkerhet gått vilse och lagt vinet på vänstra stranden men smaken är för syrlig för att kännas som en bordeaux.
Mat och vin är som Sven "Werner" Mellander uttrycker det: Mumsig!
Tillbaka på menyn levereras nu stekt rygg och glaserad bräss av Poltingerlamm med bönor. Till detta serveras Ch Montus 99. Dova toner av ytterst mogna, mörka frukter, i synnerhet plommon, samt en stänk viol. De välslipade tanninerna rundas av ytterligare till maten och vinet ger en frisk, behaglig syra i eftersmaken. Italienaren är för syrlig.
Som dessert blir det krispig ananas med en kvargbakad och till denna ställs Weisser Schilfmandl 2003 Muscat Ottonel Schilfwein av Willi Opitz. Söt Pinot Noir från denna producent är jag tjenis med eftersom PM körde hårt med den. Muscaten är en ny bekantskap men den uppför sig precis som ett sött vin från Neusiedlersee ska göra. Schilfwein innebär att druvorna har torkats på vassmattor, Schilf betyder just vass på tyska. Noteras kan att vinet inte gör vare sig från eller till till maten utan jag ser på vinet mer som ytterligare en rätt, ett litet mellanspel innan avslutningen.
Som avrundning blir det riscrisp med lime-mintsorbet. Som en after-eight med crisp. En frisk avslutning på kvällen. Jag tror att jag trots gymbesöket gick plus på kalorikontot.
Se där Myson, ett ställe till som du inte kommer att besöka ;D
Som tidigare indikerat skulle jag igår köra spinning. Nu ville det sig inte bättre än att jag var några minuter för sen till kursstarten så jag tog en "kärringcykel" ute i kardioområdet istället. Detta hade det positiva med sig att jag i lugn och ro kunde läsa #30 av Livets goda (ja jag ligger efter...) medan jag sportade. Detta hade i sin tur tyvärr det negativa med sig att suget efter godbitar dök upp...
Från tanke till handling är det aldrig långt för mig i en fråga som denna. Efter den obligatoriska exkursionen i bastun var det utcheckning från gymet. Mobilen halades upp och telefonlistan över "typgodkända" restauranger i München togs fram. Ett snabbt samtal till Königshof resulterade att jag 20 minuter senare satt på den restaurang som jag håller som nummer två i stan.
Gaulten ger både Tantris och Königshof 18 pinnar medan däckfirman ger en till K och två till T. Jag håller T som den något bättre, inte minst för listan av öppna viner som jag tidigare gett utdrag från.
För att inte riskera att behöva stå som en törstig kamel vid en uttorkad oas beställde jag två Billecart-Salmon, brut reserve från magnum samt rose. Skulle säga att de är ganska lika med den vita som något syrligare. Läckra grejer i alla fall.
Klockan är sent så köket har inte så myckat att göra förutom att leverera mina matbitar så amusen dyker snabbt upp. Marinerad kabeljo med stjärnanis och vaktelägg. Eftersom lakrits är en av mina många, många laster faller den här rätten rakt i mitt hjärta. I synnerhet ägget är en smekning av själen.
Snart efter avslutad kökshälsning ligger två rejäla skivor marinerad tonfisk med smålökar fyllda med russin och pinjenötter och en kryddyoghurt. Marinaden ger rätten sommarkänslor i form av nästan mogna, fortfarande syrliga, jordgubbar. Löken ger ett härligt skjut till anrättningen. Vinet är en Wittmann Scheurebe "S" 2006, Westhofen, Rheinhessen.
Det första glaset som skvätts upp visar att vinet är korkat. Detta är ett öppet vin och jag noterar av nivån att döma att det har skänkts upp flera glas tidigare. Det är med andra ord inte bara svenska tomtar som inte har en aning om vad korkdefekt är, tyskarna är inte bättre. Det är ju också lite dåligt att inte sommelieren har upptäckt defekten vid öppnandet av flaskan. Det finns dock en klar fördel med att få en korkad flaska på den här nivån: personalen får snabbt klart för sig att här sitter en person med vissa kunskaper inom området och det brukar leda till "uppgraderingar", mer om det längre fram. Hur som helst så åker flaskan och glaset ut utan prut och in kommer nya, fräscha doningar. Vinet är också syrligt men syrorna i marinaden och vinet integreras inte utan ger två olika strukturer i munnen. Med luft och värme växer de exotiska fruktern in i både vinets doft och smak.
Champagnen är helt ute och cyklar till maten.
Nästa punkt är hummer från Bretagne med kronärtskocka och mispelbär. Såsen har en läckert söt anstrykning med en doft som jag brukar förknippa med jul så jag antar att man har kryddnejlika i såsen. Vinet är en Randsacker-Sonnenstuhl Weisser Burgunder Spätlese Trocken 2004 från Weingut J. Störrlein. Vinet har eleganta toner i doften. I smaken är den bärande balken höga mineraltoner med gula plommon. Smaken är elegant men har ett lite tomt slut. Drickat bildar en elegant enhet med maten och låter maten spela förstafiolen. Som ni ser är elegant ett ord som återkommer... Champagnen lämnar allt att önska. Scheureben är heller inte någon succe.
Redan när jag beställde frågade jag i vanlig ordning om jag kunde få två olika viner till rätterna men det var lite dåligt med vad de hade öppet. När nu nästa rätt kommer in har de faktiskt skrapat fram två granater. Till Sankt Pers fisk med brödcrust och ramslöksspenat serveras Pichler SB 96, Wachau samt Trimbach Cuvee Fredric Emile 97. Maten består egentligen inte av mer än en bit fast, mumsig fisk av hygglig storlek med en sträng av brödcrust och så då spenaten. Läckert i all sin enkelhet. Pichler har en doft och smak av idel nässlor. Till maten tycker jag dock att den lämnar en lite underlig söt-syrlig eftersmak. Fredric är som att svänga in på en bensinmack utefter Autobahn. Petroleum i massor men ändå luftigta noter av denna diesel. I början är vinet på tok för kraftigt till maten men med 15 minuters luftning har den värsta aggressionen lagt sig och vinet är nu riktigt trevligt till fisken.
In ramlar så en liten extra knorr från köket utanför menyn. Oxterrin med gåslever samt färska murklor. Mustiga och goda smaker. Till detta har man letet fram en halvflaska Bordeauxblend i form av Tenuta San Leonardo 1997, en Vallagarina IGT från Trentino-alto Adige, Alto Adige. I näsan hade jag blint nog med 100% säkerhet gått vilse och lagt vinet på vänstra stranden men smaken är för syrlig för att kännas som en bordeaux.
Mat och vin är som Sven "Werner" Mellander uttrycker det: Mumsig!
Tillbaka på menyn levereras nu stekt rygg och glaserad bräss av Poltingerlamm med bönor. Till detta serveras Ch Montus 99. Dova toner av ytterst mogna, mörka frukter, i synnerhet plommon, samt en stänk viol. De välslipade tanninerna rundas av ytterligare till maten och vinet ger en frisk, behaglig syra i eftersmaken. Italienaren är för syrlig.
Som dessert blir det krispig ananas med en kvargbakad och till denna ställs Weisser Schilfmandl 2003 Muscat Ottonel Schilfwein av Willi Opitz. Söt Pinot Noir från denna producent är jag tjenis med eftersom PM körde hårt med den. Muscaten är en ny bekantskap men den uppför sig precis som ett sött vin från Neusiedlersee ska göra. Schilfwein innebär att druvorna har torkats på vassmattor, Schilf betyder just vass på tyska. Noteras kan att vinet inte gör vare sig från eller till till maten utan jag ser på vinet mer som ytterligare en rätt, ett litet mellanspel innan avslutningen.
Som avrundning blir det riscrisp med lime-mintsorbet. Som en after-eight med crisp. En frisk avslutning på kvällen. Jag tror att jag trots gymbesöket gick plus på kalorikontot.
Se där Myson, ett ställe till som du inte kommer att besöka ;D
