Var på en liten källarrensning förra veckan och detta slank ner (Sauternes saknas):
Visa bifogad bild 3675
Visa bifogad bild 3676
Flight #1:
Första vinet blev en halvtorr tysk i form av
1992 Hochheimer Riesling Spätlese Halbtrocken, Domdechant Werner'sches Weingut som hade en vacker gyllengul färg och en ganska liten doft med citrus, bivax och lite gamla fat. I munnen var den ganska ogin med hård kantig syra och aningen uttrokad frult och en kartig eftersmak. Detta hade nog sett sina bästa dagar för några år sedan tyvärr eller så var det bara en dålig flaska.
Andra vinet var en annan tysk från samma område (Rheingau) i form av
1989 Rauenthaler Baiken Riesling Spätlese, Staatsweingut. Vacker ljust gul färg utan större mognad och en underbar uttrycksfull Rieslingdoft med alla de vanliga markörerna på plats (petroleum, päron/äpple). I munnen är den superbt fräsch med snygg lätt mogen fruktighet och balanserad syra. Allt bärs dessutom upp av en passande restsötma som är balanserad och på fin nivå. Längden är utmärkt den också. Mer sånt här !
Flight #2:
Den första av de röda var inte från källaren utan ett vin som en va gästerna hade vänligheten att ”slänga in” i bataljen. Vinet var
1997 Vosne-Romanée 1:er Crû ”Les Petits Monts”, Domaine Robert Sirugue. I glaset fanns ett som sig bör mkt ljust vin med lätt mognad i kanten. Doften var först väldigt återhållen och lätt men utvecklade sig sedan alltmer med luft. Här doftade det klassiskt Bourgogne med jordgubba/smultron och lite lingon. En lätt rostad ton kunde skönjas också. I munnen dominerade en syrlig fruktighet och väldigt låga och mjuka tanniner samt en meddelång eftersmak. Ett ganska lätt typiskt rött vin från Bourgogne från en mellanårgång som nu befann sig på topp eller strax förbi.
Vi klev sedan över till mer bastanta grejor i form av
1995 Château Coufran (Haut-Médoc, Bordeaux). På näsan fanns här en väldigt klassisk och intensiv doft av mogen Bdx i form av ceder, svarta vinbär, korinter och dammig instängd källare som öppnade upp till en början. Med mer luft kommer lite tjära och grön paprika. Den känns lite förvänande grön efter nästan 20 år och i munnen bekräftas intrycket av en käftsmäll av hårda syror och tanniner. Här finns ingen mognad och avrundade hörn alls utan det är nästan brutalt hårt. Tyvärr matchar inte frukten den här kostymen och jag tror att den kommer att torka ut utan att uppnå ngn balans tyvärr. Blev dock avsevärt bättre med lite av husets eminenta lammfärsbiffar.
Ytterligare ett over the hill-vin skulle det bli i form av
2000 Barbera d’Asti, Ca Bianca. Förra gången vi provade denna så var den helt vital så detta var nog en flaska som inte klarat av lagringen riktigt. I doften dominerar flyktiga syror och aceton samt lite kryddor (stjärnanis). Smaken är bara oangenäm och man får associationer till inlagd gurka av alla syror.
Snabbt över till fjärde vinet alltså som var
2001 Rubrato, Feudi di San Gregorio. Här möts man av en frisk, ungdomlig doft av mörka bär (moreller, björnbär), kryddor, läder och torkad frukt. I munnen är det ett kraftigt vin som möter med torr stram smak och rejäla sandiga tanniner. Allt detta backas upp av bra frukt och en skön lång eftersmak. Riktigt bra vin som visar på vad Agliancio kan åstadkomma i rätt händer.
I glas nummer fem väntade
1999 Shiraz, Vergelegen och jag var först lite orolig att den också skulle vara passé men så var inte fallet alls. Den betedde sig på absolut topp och gav oss först ett skolboksexempel på vad lite lagom dos brettanomyces kan åstadkomma i ett vin. Stalligheten var ganska återhållen så man kunde lätt skönja andra karaktärer hos vinet vilket för mig var väldigt Bordeaux-lika i form av mogna varma svarta vinbär och lite fat. Smaken var härligt mjuk och avrundad men mkt lång och helt torr och mogen. Lite lakrits i eftersmaken var väldigt gott att känna också. Mkt bra vin och bästa vinet i flighten enligt deltagarna.
Sista vinet ut var också en trötter i form av
1995 Amarone, I Castei. På nässan massor med russin och mer russin följt av ännu mer russin och sedan lite katrinplommon. Smaken var väl lite roligare men mest eldighet, lite exotiska kryddor, torkad frukt igen och en lätt kletig sötma. Fylligt och tuggbart som den men inte särskilt gott och dessutom lite för gammalt.
Flight #3:
Under tiden maten kom in så hällde vi upp fyra röda viner ytterligare och först kom
1999 Peter Barlow Cabernet Sauvignon, Rustenberg. Nya världen-doften stod som en kvast ur glaset och det vällde ut mogen frisk Cabernet-frukt och lite återhållna fat. Superintensivt som det var i doften så var det förvånande elegant i smaken och ganska mjukt. Tanninerna var medel och ganska mjuka och mogna. Längden förträfflig och smaken hängde i länge, länge. Härligt vin !
Tillbaka till Frankrike igen och i glaset fanns nu
2007 Côtes-du-Rhône ”Les Champauvins”, Grand Veneur. Först väldigt tillbakahållen och anonym men efter 20-30 minuter så börjar den andas och visar upp en fin palett av asiatiska kryddor, lakrits, anis och hallonfrukt. Smaken är aningen eldig och ungdomlig. Fruktsötman är fortfarande där och längden likaså och hela paketet håller som bäst på att sätta ihop sig. Ge det några år till så blir det riktigt bra.
Många hade lite höga förväntningar på nästa vin som var
1996 Condado de Haza och det genererade kanske en del besvikelser hos vissa. Det öppnade upp med härligt mogen lite stallig doft med tobak, hö, svamp och de karaktäristiska spanska dill & vanilj. I munnen var det väldigt mjukt och lent och klart lättast i flighten men mycket gott. Kanske aningen långt gången i mognad men absolut inte passé.
Till sist avslutade vi de röda med härliga
2007 Châteauneuf-du-Pape ”A la gloire de mon grand père”, Domaine Bosquet des Papes. Upp möter ett fortfarande mkt ungt vin med tät färg och stor först kirschig doft. Efter hand lägger sig fruktigheten och lite mer grusig fruktkänsla tar över och även lakrits och lite grön stjälk. I munnen finns det mesta man kan önska sig av en 100%ig Grenache från Châteauneuf-du-Pape och koncentrationen och balansen är exemplarisk liksom längd. Helt enkelt ett sublimt vin som kommer att bli ännu bättre runt 2017-2020 skulle jag tippa. Gillar man att dricka vinerna på frukten så är det helt rätt att ta dom nu men vill man ha mognadstoner så bör man vänta lite till.
”En måltid utan ost är som en skönhet med blott ett öga” skaldade ju Jean Anthelme Brillat-Savarin redan på 1800-talet i sin bok Smakens filosofi. Lite ost kom så fram och till det blev det en avslutande
1990 Château de Veyres. Inte på ngt sätt en bedagad skönhet. Underbar stor doft av aprikos och saffran och förförande mjuk smak med längd som bara söta viner kan prestera. Vinet visar på vad ett förhållandevis enkelt slott kan åstadkomma ett bra år som 1990.
