jrick
Medlem
Årets inlägg. Fan vad glad jag blev att lyckan stod att finna just i Cascina Ballarin också, nu är förväntningarna på topp inför att dra korken i den första egna flaskan.Tackar som ödmjukast, du är allt för vänlig!
finewines.se
This is a sample guest message. Register a free account today to become a member! Once signed in, you'll be able to participate on this site by adding your own topics and posts, as well as connect with other members through your own private inbox!
-
Som flera kanske har märkt är sig finewines.se inte sig likt rent utseendemässigt! En uppgradering av forumets mjukvara har genomförts och temat kommer successivt att uppdateras för att bättre matcha vår tidigare färgprofil! Eventuella buggar eller feedback tas tacksamt emot i den här forumtråden!
Idag dricker vi, provningsnoteringar och diskussioner
- Thread starter Anders Landström
- Startdatum
-
- Etiketter
- provningsnoteringar vin vinprovning
Emanuel
Instagram; Swedish Champagne Dude
*hehe* nu får vi verkligen hoppas den levererar, min upplevelse kan ju kanske ha varit smått upptrissad av glädjen att äntligen hitta vinet för kvällen
Mattias Schyberg
Administratör
Nationaldag och dags för lunch och vad passar då bättre än lite Fino En Rama och lite gröna oliver från Manzanilla tillsammans med lite smått och gott blandat från ost- och charkhyllan? Ping @Magnus L, @Vino fino, @Appel och @Michael.S
Dricker fino alldeles för sällan, vilket jag är än mer övertygad om nu, då jag alldeles nyss fick lite av en religiös upplevelse.
Kanske aningen överdrivet, men ni fattar nog min poäng. N.V. Gonzalez-Byass Jerez-Xérès-Sherry Tio Pepe 'En Rama' (buteljerad 2015)
Kanske är det vetskapen om att detta vin kommer från en Solera som bevarats sedan 1800-talet som talar - eller det faktum att denna fino är något av det bästa (näst efter att få ett fatprov på plats i Jerez) och mest ärliga, råa och opolerade uttryck en fino kan få som är orsaken? Oavsett vad så är detta en upplevelse som alla vinnördar med självrespekt borde uppleva!
Vi snackar komplexitet i mängder! Drag av bokna gröna äpplen, betong, gröna oliver och kamomill vid första mötet som följs upp av små puffar av aceton, sågspån (pyrazin), nötter, lut, jäst och havssalt. Heltorrt. Fantastiskt trevligt och lite lagom läskigt på ett bra sätt. Aquired taste, finurligt och spännande!
Elegant, lång smak med den så typiska vattenliknande munkänslan i princip helt utan glycerol och relativt låg syra. Trots detta så känns det ganska stort i munnen med en sval eldighet (är det ens möjligt?) och en småsalt samt aningen bitter eftersmak. En kallsup från medelhavet kan kanske beskriva upplevelsen även om jag överdriver grovt.
Perfect match med en näve gröna oliver, men visst funkar det lysande med det mesta på tallriken. Poäng tänker jag inte dela ut på grund av bristande referensramar, men om jag hade haft en kniv mot strupen så hade jag hamnat långt över 90p i alla fall.
Ha nu en fortsatt trevlig nationaldag ni som bryr er och har koll på vad vi firar för händelse (jag vet minst två!).
Livermore
Medlem
Visa bifogad bild 4250
Nationaldag och dags för lunch och vad passar då bättre än lite Fino En Rama och lite gröna oliver från Manzanilla tillsammans med lite smått och gott blandat från ost- och charkhyllan? Ping @Magnus L, @Vino fino, @Appel och @Michael.S
Dricker fino alldeles för sällan, vilket jag är än mer övertygad om nu, då jag alldeles nyss fick lite av en religiös upplevelse.
N.V. Gonzalez-Byass Jerez-Xérès-Sherry Tio Pepe 'En Rama' (buteljerad 2015)
Visa bifogad bild 4249
Kanske är det vetskapen om att detta vin kommer från en Solera som bevarats sedan 1800-talet som talar - eller det faktum att denna fino är något av det bästa (näst efter att få ett fatprov på plats i Jerez) och mest ärliga, råa och opolerade uttryck en fino kan få som är orsaken? Oavsett vad så är detta en upplevelse som alla vinnördar med självrespekt borde uppleva!
Vi snackar komplexitet i mängder! Drag av bokna gröna äpplen, betong, gröna oliver och kamomill vid första mötet som följs upp av små puffar av aceton, sågspån (pyrazin), nötter, lut, jäst och havssalt. Heltorrt. Fantastiskt trevligt och lite lagom läskigt på ett bra sätt. Aquired taste, finurligt och spännande!
Elegant, lång smak med den så typiska vattenliknande munkänslan i princip helt utan glycerol och relativt låg syra. Trots detta så känns det ganska stort i munnen med en sval eldighet (är det ens möjligt?) och en småsalt samt aningen bitter eftersmak. En kallsup från medelhavet kan kanske beskriva upplevelsen även om jag överdriver grovt.
Perfect match med en näve gröna oliver, men visst funkar det lysande med det mesta på tallriken. Poäng tänker jag inte dela ut på grund av bristande referensramar, men om jag hade haft en kniv mot strupen så hade jag hamnat långt över 90p i alla fall.
Ha nu en fortsatt trevlig nationaldag ni som bryr er och har koll på vad vi firar för händelse (jag vet minst två!).
Efter den beskrivningen är jag glad jag har en kommandes min väg
Vågar jag påstå att sherry är världens mest prisvärda vintyp? 
Vino fino
Medlem
Inför kvällens fotbollsfest provade vi lämpligt nog en pava från Piemonte igår. Egentligen borde man följa upp det med en Penedès ikväll, en Mas la Plana eller nåt, för att få balans mellan lagen. Nåväl. Gjorde en fuskpiemontesisk ragu (trattisar istället för karljohan) för att försöka matcha vinet. Egentligen är inälvsmat den särklass bästa partnern till Nebbiolo, men men, svamp och sidfläsk och rotfrukter och grädde funkade väldigt väl.
Fick ju en halvlåda Barolo inburen i lägenheten häromdagen från en av forumets favoritleverantörer. Tänkte jag skulle börja med Manzones Castelletto från den fina årgången 2006.
Varför dricker jag inte mer Barolo? Har försökt analysera det på ett någorlunda självkritiskt sätt. Jag tror att min permanenta trotsålder protesterar mot den löjliga överrepresentationen på Systembolaget och de svenska italiengroupiesarnas (eller är det Italien-hangarounds?) våta blick så fort man nämner ordet. Ett annat skäl är att jag protesterar mot att samma folk nästan alltid glömmer Barbaresco, ett av rödvinerna som fick mig att verkligen vakna när jag var oförlöst vindrickare, och som jag tycker är minst lika bra, inte sällan bättre.
Den här Castelletton är väldigt tajt, sluten, inte särskilt nyponfruktig utan mer mörkröd frukt. Den saknar den där löviga myntatonen som jag gillar i ung Nebbiolo. Nä, mer som en stor hög med inte helt mogna jordgubbar. Ingen rök heller, ännu. Det finns en källarton som kan vara gamla sura fat eller ett spår av TCA. Skulle behövt tryffelhunden, förlåt korkdefektshunden, @StefanAkiko här. Den blev inte sämre under kvällen utan snarare bättre vilket skulle tyda på att det inte är TCA, men den har en anings jordkällare över sig. Bitiga tanniner, bra hög syra, men fortfarande nästan helt stängd. Bra vin? Tveklöst. Roligt att dricka? Inte särskilt.
Två fördomar bekräftade:
1) Man får mycket vin för pengarna, särskilt om man väljer noggrannt, när man köper från Piemonte
2) Nebbiolo, och särskilt Barolo, tar en förbannad evighet på sig att veckla ut sina nyanser. Vi snackar ju inte Chateau Latour här men för tusan, hur länge ska man behöva vänta på att få något mer än bara ett cementblock av röd frukt, armerat med gryniga tanniner och skyhög syra? Kom igen nu. Lite komplexitet, lite nyanser, tack, även i yngre ålder.
90-nånting poäng. Svårt att vara mer exakt här, det kan bli ett kanonvin (om 50 år eller nåt).
Fick ju en halvlåda Barolo inburen i lägenheten häromdagen från en av forumets favoritleverantörer. Tänkte jag skulle börja med Manzones Castelletto från den fina årgången 2006.
Varför dricker jag inte mer Barolo? Har försökt analysera det på ett någorlunda självkritiskt sätt. Jag tror att min permanenta trotsålder protesterar mot den löjliga överrepresentationen på Systembolaget och de svenska italiengroupiesarnas (eller är det Italien-hangarounds?) våta blick så fort man nämner ordet. Ett annat skäl är att jag protesterar mot att samma folk nästan alltid glömmer Barbaresco, ett av rödvinerna som fick mig att verkligen vakna när jag var oförlöst vindrickare, och som jag tycker är minst lika bra, inte sällan bättre.
Den här Castelletton är väldigt tajt, sluten, inte särskilt nyponfruktig utan mer mörkröd frukt. Den saknar den där löviga myntatonen som jag gillar i ung Nebbiolo. Nä, mer som en stor hög med inte helt mogna jordgubbar. Ingen rök heller, ännu. Det finns en källarton som kan vara gamla sura fat eller ett spår av TCA. Skulle behövt tryffelhunden, förlåt korkdefektshunden, @StefanAkiko här. Den blev inte sämre under kvällen utan snarare bättre vilket skulle tyda på att det inte är TCA, men den har en anings jordkällare över sig. Bitiga tanniner, bra hög syra, men fortfarande nästan helt stängd. Bra vin? Tveklöst. Roligt att dricka? Inte särskilt.
Två fördomar bekräftade:
1) Man får mycket vin för pengarna, särskilt om man väljer noggrannt, när man köper från Piemonte
2) Nebbiolo, och särskilt Barolo, tar en förbannad evighet på sig att veckla ut sina nyanser. Vi snackar ju inte Chateau Latour här men för tusan, hur länge ska man behöva vänta på att få något mer än bara ett cementblock av röd frukt, armerat med gryniga tanniner och skyhög syra? Kom igen nu. Lite komplexitet, lite nyanser, tack, även i yngre ålder.
90-nånting poäng. Svårt att vara mer exakt här, det kan bli ett kanonvin (om 50 år eller nåt).
Rexel
Medlem
Var ute och åt med grabbgänget igår, hittade ett kul vin på vinlistan som beställdes in. 1997 Kanonkop cabernet sauvignon.
Ur minnet då jag inte tog några noter.
Rökig fatig doft med vaniljtoner och mörk frukt. Ganska hög syra och helt klart oxiderad smak, men på ett bra sätt. Vanilj, fat o ok frukt. Skulle nog ge detta vin runt 91 pinnar.
Ikväll ska det poppas 1998 manzone barolo bricat, @Vino fino vi får se om den här har uppnått bättre mognadstoner som också levererats från samma favoritöeverantör.
Ur minnet då jag inte tog några noter.
Rökig fatig doft med vaniljtoner och mörk frukt. Ganska hög syra och helt klart oxiderad smak, men på ett bra sätt. Vanilj, fat o ok frukt. Skulle nog ge detta vin runt 91 pinnar.
Ikväll ska det poppas 1998 manzone barolo bricat, @Vino fino vi får se om den här har uppnått bättre mognadstoner som också levererats från samma favoritöeverantör.
Mattias Schyberg
Administratör
Var hittade du en såpass gammal Kanonkop och vad fick du betala? Så gamla sydafrikaner har jag "aldrig" stött på!
Michael.S
Medlem
Kan inte varit i Borås?
Edit. Såg att grand hotel hade den årgången för sjukt bra pris i mina ögon
Rexel
Medlem
På resturang bara (Grand) i Borås i deras vinkällare till humana 1050 pix, riktigt kulVar hittade du en såpass gammal Kanonkop och vad fick du betala? Så gamla sydafrikaner har jag "aldrig" stött på!
Mina planer var igentligen en penfolds bin 389 från 1996, men den var slut
Mattias Schyberg
Administratör
Klart värt att betala en tusenlapp för så mycket ålder får man säga. Good catch, vilket egentligen är horribelt att behöva säga när det trots allt är ett vin som du i de bästa världar hade kunnat få för hälften på restaurang.På resturang bara (Grand) i Borås i deras vinkällare till humana 1050 pix, riktigt kul
Mina planer var igentligen en penfolds bin 389 från 1996, men den var slut
Mattias Schyberg
Administratör
Du har säkert rätt, men jag tycker nog att trenden har kunnat skönjas ganska länge. Bra bredd, inget är otillåtet, både högt och långt som dessutom är flera mil ifrån mediumwines.se när man summerar helheten.
Detta forum går helt klart från klarhet till klarhet. Dynamiskt, sprudlande och fullständigt underbart!
Visst är det skrämmande?
Fortsätter att "strypa" gamla Sydafrikaner i källaren. Ikväll blev det en vit rackare - Vergelegen Chardonnay Reserve 2006. Gyllengult, nästa guldfärgat vilket skvallrade om väl moget och anade innan jag nosade att det var oxiderat. Det var det det icke men nära på, passerat kullen och på väg ner. Stor mogen doft av nölter, brynt smör, gräddkola, moget äpple och faktiskt, lite havsbris(!). Fylligt, med samma referenser som i doften. De tropiska frukterna som fanns för ett par-tre år sedan var nu borta, likaså friskhet och syra. Lite träigt och torrt avslut. Bättre doft en smak. Njae, tror inte man ska spara vita viner alltför länge, dricks nog bäst inom sex år efter aktuell årgång.
magnum
Epernay, Frankrike
Men nu menar du vita viner från Sydafrika, eller?
Mattias Schyberg
Administratör
Jag tror nog man skall passa sig för att dra ett helt land över en kam visserligen. Alla har ju inte problem med premox direkt, inte i Bourgogne heller.Ja, vita viner från Sydafrika menade jag såklart
ChristianB
DipWSET
Härligt att det slinker ned en massa fina viner hos er andra också! Bredden tycks vara ovanligt bra och de djupa analyserna kommer tätt! För egen del så har det varit lite tomt och frustrerat, mest pga en efterhängsen förkylning... Men igår blev det ordning på torpet och efter en sväng på Smaka på Sthlm begav vi oss till Eriks Vinbar och tog in en flaska Paul Déthune BdN NV, ping @Skumpagne.
Paul Déthune Blanc de Noirs:
Framåt och friskt, dominerat av äpplen, limefrukt, liten kritighet och aningar av något nötigt i bakgrunden. Inte särskilt imponerande champagne men efter en hel vecka av torka så var det precis vad jag behövde!
Idag lördag påbörjade vi renoveringen av föräldrarnas altan, vilket givetvis slutade med middag på plats! Grillad oxfilé, grillad sparris, puré på något som jag inte minns, sallad, småhyvlad parmesanost... Det hela inleddes förstås med champagnen på balkongen i solen!
Tack till @Daniel B som plockade med Pannier-88; riktigt grym flaska som direkt slog an en ton av skräckblandad förtjusning! Måste man vänta 27 år för att få en bra flaska bubbel? samt Så här skall det alltid vara! Den mogna frukten kastar sig upp ur glaset och inleder starkt med limepaj, florsocker, florstunna drag av jäst, mycket ljus choklad som övergår i hasselnötter samt en blommighet som ackompanjeras av den grönskande trädgården på andra sidan staketet!
Trots alla år är det en vital dryck i glaset med välrundad kropp och fräscha bubblor som obekymrat kvillrar runt i glas och mun! Den mogna frukten gör sig liksom i doften påmind med honungslena citrusfrukter, en liten mineralitet av granit som slår i granit, nötter och parfym. Riktigt vackert!
2006 Pommard 1er Cru Grand Epenots:
Här talar vi om allt som jag älskar med Bourgogne! Övermogna jordgubbar med Bggnes lite smutsiga avtryck, vilket förstärks av aromer av jordgubbar, körsbär, mynta, torkad lera, fat, kanel... De olika intrycken avlöser varandra och efter ca en timme i glaset är det ett fullkomligt vin!
Grym struktur med mogna tanniner som gör sig perfekt till den endast saltade och pepprade oxfilén och den grillade sparrisen med flarn av parmesan på toppen. De kryddiga tonerna fortsätter med en intensitet som bara blir klarare ju längre tiden går, tillsammans med leran som sakta övergår i en något torrare kalkighet. 91p.
2004 Clos du Marquis:
Dov, tobaksmättad doft som direkt ger sig till känna som en Cab-dominerad blend när det slås i glaset! Till en början är det allt som finns där: Tobaksblad, penvässarträ (icke blyerts!), sten, dragningar åt torkad röd frukt, men med en liten annalkande svartvinbärsstjälkig ton... I takt med att vinet får gå runt i glaset så öppnar det upp sig ännu mer (plus 2,5 h i karaff) och avslöjar tydligare drag av cassis, mörka bär, ek och sten.
På tungan är det emellertid något som saknas på mitt håll, vilket under middagen genast delade bordet i två läger. På den ena sidan argumenterade jag för att vinet inte var så fullständigt som jag hade önskat, medan @Daniel B menade på att det var just vad man kunde önska sig ur en flaska av detta slag! Så här håller vi ofta på, men för att göra en lång historia kort så väljer jag min version.
Min upplevelse var som en tårta där en bit saknas, emedan man får alla ingredienser och lager som går att förvänta sig, men någonting saknades för att sätta pricken över i, själva rosen på toppen av marsipanen... Det intressanta var att det var en mycket påtaglig känsla i gommen som jag upplevde med Grand Epenots, där Marquis inte riktigt nådde ända fram till målsnöret. Trots detta ett mycket bra vin som antagligen hade gjort sig ännu bättre med ett par timmar till i karaffen! 90p.
För egen del så har det varit lite tomt och frustrerat, mest pga en efterhängsen förkylning... Men igår blev det ordning på torpet och efter en sväng på Smaka på Sthlm begav vi oss till Eriks Vinbar och tog in en flaska Paul Déthune BdN NV, ping @Skumpagne.Paul Déthune Blanc de Noirs:
Framåt och friskt, dominerat av äpplen, limefrukt, liten kritighet och aningar av något nötigt i bakgrunden. Inte särskilt imponerande champagne men efter en hel vecka av torka så var det precis vad jag behövde!
Idag lördag påbörjade vi renoveringen av föräldrarnas altan, vilket givetvis slutade med middag på plats! Grillad oxfilé, grillad sparris, puré på något som jag inte minns, sallad, småhyvlad parmesanost... Det hela inleddes förstås med champagnen på balkongen i solen!
Tack till @Daniel B som plockade med Pannier-88; riktigt grym flaska som direkt slog an en ton av skräckblandad förtjusning! Måste man vänta 27 år för att få en bra flaska bubbel? samt Så här skall det alltid vara! Den mogna frukten kastar sig upp ur glaset och inleder starkt med limepaj, florsocker, florstunna drag av jäst, mycket ljus choklad som övergår i hasselnötter samt en blommighet som ackompanjeras av den grönskande trädgården på andra sidan staketet!
Trots alla år är det en vital dryck i glaset med välrundad kropp och fräscha bubblor som obekymrat kvillrar runt i glas och mun! Den mogna frukten gör sig liksom i doften påmind med honungslena citrusfrukter, en liten mineralitet av granit som slår i granit, nötter och parfym. Riktigt vackert!
2006 Pommard 1er Cru Grand Epenots:
Här talar vi om allt som jag älskar med Bourgogne! Övermogna jordgubbar med Bggnes lite smutsiga avtryck, vilket förstärks av aromer av jordgubbar, körsbär, mynta, torkad lera, fat, kanel... De olika intrycken avlöser varandra och efter ca en timme i glaset är det ett fullkomligt vin!
Grym struktur med mogna tanniner som gör sig perfekt till den endast saltade och pepprade oxfilén och den grillade sparrisen med flarn av parmesan på toppen. De kryddiga tonerna fortsätter med en intensitet som bara blir klarare ju längre tiden går, tillsammans med leran som sakta övergår i en något torrare kalkighet. 91p.
2004 Clos du Marquis:
Dov, tobaksmättad doft som direkt ger sig till känna som en Cab-dominerad blend när det slås i glaset! Till en början är det allt som finns där: Tobaksblad, penvässarträ (icke blyerts!), sten, dragningar åt torkad röd frukt, men med en liten annalkande svartvinbärsstjälkig ton... I takt med att vinet får gå runt i glaset så öppnar det upp sig ännu mer (plus 2,5 h i karaff) och avslöjar tydligare drag av cassis, mörka bär, ek och sten.
På tungan är det emellertid något som saknas på mitt håll, vilket under middagen genast delade bordet i två läger. På den ena sidan argumenterade jag för att vinet inte var så fullständigt som jag hade önskat, medan @Daniel B menade på att det var just vad man kunde önska sig ur en flaska av detta slag! Så här håller vi ofta på, men för att göra en lång historia kort så väljer jag min version.
Min upplevelse var som en tårta där en bit saknas, emedan man får alla ingredienser och lager som går att förvänta sig, men någonting saknades för att sätta pricken över i, själva rosen på toppen av marsipanen... Det intressanta var att det var en mycket påtaglig känsla i gommen som jag upplevde med Grand Epenots, där Marquis inte riktigt nådde ända fram till målsnöret. Trots detta ett mycket bra vin som antagligen hade gjort sig ännu bättre med ett par timmar till i karaffen! 90p.
vininfo.nu
Medlem
3 x Bordeaux = lördagskvällens matviner för mig och frugan.
Man får passa på då det finns tre årgångar av samma vin - Chateau de Lamarque - på bolaget. Ena vinet hela! 32 år på nacken. Ingen höjdarproducent men man får ju offra sig och dricka lite "plonk" någon gång emellanåt...
Vinerna då? Årgången 2009 var fruktigast som sig bör med svarta vinbär, torkad frukt åt russinhållet, ceder och blyerts. Rejält strävt, ja även bittert, var det också... 2004'an var slankare och svalare där bären ackompanjerades med paprika, vanilj och uns lakrits. Visst ja!, cedern återfanns ju även här. 1983'an var slutligen förvånansvärt ungdomlig och hade även den en tydlig svartavinbärsbärighet som bl.a. åtföljdes av nypon, läder och stall.
Tre hyggliga bordeauxer, roliga så häringa mot varandra, men inget dom jag kommer handla mer utav...
Man får passa på då det finns tre årgångar av samma vin - Chateau de Lamarque - på bolaget. Ena vinet hela! 32 år på nacken. Ingen höjdarproducent men man får ju offra sig och dricka lite "plonk" någon gång emellanåt...
Vinerna då? Årgången 2009 var fruktigast som sig bör med svarta vinbär, torkad frukt åt russinhållet, ceder och blyerts. Rejält strävt, ja även bittert, var det också... 2004'an var slankare och svalare där bären ackompanjerades med paprika, vanilj och uns lakrits. Visst ja!, cedern återfanns ju även här. 1983'an var slutligen förvånansvärt ungdomlig och hade även den en tydlig svartavinbärsbärighet som bl.a. åtföljdes av nypon, läder och stall.
Tre hyggliga bordeauxer, roliga så häringa mot varandra, men inget dom jag kommer handla mer utav...