Idag dricker vi, provningsnoteringar och diskussioner

[Daniel A]

De senaste dagarnas smaskigheter. Något som dracks av bara farten var en 2012 Losada - Bierzo som var riktigt trevlig! Schysst instegsbierzo, men skulle nog må bra av ålder. Finns ju 2006 i BS (har inte den nämnts här någonstans?) som jag hoppas finns kvar också...

2015 Wooing Tree, Blondie - Central Otago
En stilla BdN, 100 % pinot noir, från Nya Zeeland? Jag blev tvungen att testa när den stod där på små partier-hyllan. Väldigt svagt rosa. RoséSvensson hade nog sagt att det var färglöst...
Grapefrukt, päron och väldigt svaga toner av jordgubb och hallon. På tungan är det väldigt mycket grapefrukt, på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Det är markerat beskt och syrligt, men även en viss rundör (som jag tror kan bero på en liten mängd restsötma, men den är väl dold i så fall!). Annorlunda och roligt vin! Lite väl enkelt för att ta sig upp i några högre klasser, men jag jag ger det gladeligen 86p.

2011 Clos Lapeyre, La Magendia - Jurancon
Otroligt citruskraftigt, med honung och persika bakom. I munnen är det lite som en nygräddad bulle som någon pressat citron över… Lite lemonad över det hela. Intensivt och hyfsat trevligt vin, men spretar en aning. Dag två är det bättre - äpplen och saffran har krupit ner i flaskan. Den här har ett långt och vackert liv framför sig. Kul med Jurancon som vanligt! 88p
(För resande forummedlemmar finns den på Heathrow, terminal 2-3, i "kaviarbutiken" för hyggliga 16 pund/halvflaska).

2002 McGuigan, Semillon the Shortlist - Hunter Valley
Behaglig doft av citrus, gröna äpplen, lite hav, och så något tämligen dominerade jag inte kan sätta fingret på (någon ört? Halm?). Snarlik på tungan. Ganska pigg och frisk, och tacksamt lättdrucket. Men nog fasen saknas det något. Dessutom en syrakameleont. Har druckit vinet till diverse maträtter, tilltugg eller bara rakt upp och ner, under helgen. Ibland trist syra, ibland pigg syra, ibland normal syra. Mina smaklökar verkar ha ballat ur. Det är ett bra vin, men ändå lite besviken. 87p

Råkade också hälla i mig en 2011 Domaine Huet, le Mont demi-sec (skräll, va? Skulle jag granska min historik i den här tråden lär det ju vara i genomsnitt en Huet per post. Men jag tänker fortsätta klunka i mig gyllene Vouvray och sprida budskapet! Chenin blanc är mitt mantra). Vad kan jag säga? Barnarov i allra högsta grad. Det finns många kvalitéer i årgången, tycker jag, men den ska nog egentligen inte petas på förrän om lång tid. Fortfarande sjukt gott.

 

[JC:s Vintankar]

En ren Nerello Cappuccio. Enkel, för enkel tycker många, men en tisdag efter hemskheterna i Bryssel och lugnande besked från dottern, så funkar den utmärkt. Rakt på sak med örter och Etnamineraler, mörk frukt och rosor. En törstsläckare.
Årgång 2011
Betyg 4

 

[Vino fino]

Lite sammanfattning från helgen:
Inför kommande blindprovning USA vs ROW (Cab) ryckte jag ett par kandidater från hyllan. Jag förväntas på SB hitta bra exemplar från ROW som ska ställas mot vad jag antar blir vassa Cadillac-leende smidiga jänkare. Takpriset är 325 kr. Känner att jag kanske blir tvungen att gå till riktiga vinleverantörer om det ska bli någon riktigt match.

Rust en Vrede Estate 2012 är modernt klinisk, bra frukt, dyr ek, lite dyrt extraherade dammiga tanniner och lite milkshake från proffsig malo och “rätt” jästkultur. Korrekt men rätt så anonymt. Men det finns nästan en charm i det också, ibland, om man är på generöst humör. Som japanska bilar ungefär— inga överraskningar. 89-90p, går definitivt att dricka redan nu, men risk för att du somnar.

Sondraia 2012 har lite mer riv i sig, högre syra, men samtidigt saknas mellanregistret. Soldränkt Cab, rostade kryddor, etc etc in absurdum. Tunt i mitten, klent med krokar som hakar sig fast. Inte särskilt upphetsande som så ofta från Italien. Dyrt för vad det är, särskilt jämfört med Bdx. 88-89 p. Ledsen att jag inte håller med vissa andra på forumet, men detta är mjääähk och framförallt överprissatt.

Ingen av ovanstående får följa med på blindprovningen. Som lite tröst hade jag tillhanda en nysläppt Montecillo GR 2001 som jag slet fram ur kallskåpet. Här hittas en typisk premium-Rioja i medelåldern med början till gödselstack och rancio, men frukten är fortfarande ung och det finns bett i tanninerna. Tempranillo-tobak och mortlade kryddor. Väldigt fin balans mellan söt intensiv jordgubb (svenska jordgubbar) och det där lite oborstade och dekadenta. Många nyanser. 92p nu, kommer bara bli bättre.

Avignonesi var ett favorithus för hundra år sedan så jag kände mig tvungen att prova den Nobile 2013 som dök upp nyligen. Söt, frisk röd frukt, bra balans, inte så mycket självplågeri som det brukar vara från Sangiovese. Anings kort, anings brist på seriositet, men det passade rätt bra under omständigheterna. 88 p.

 

[Gurto]

Domaine Yves Cuilleron Condrieu la Petite Côte 2008 (kyckling i kycklingbuljong med grädde och dragon samt fräs på champinjoner och paprika)
Doft: bokna äpplen, mogen aprikos, bivax, lite skogig undervegetation, sötaktiga blomstertoner, karamelliserat åt kolaremshållet
Smak: Mogen, boken frukt med drag åt honung och kola. Fet textur och låg syra.

Gillar't! Behöver dock en hel del luft för att visa alla sina sidor. Har fortfarande lite svårt att leva med avsaknaden av syra. 88p

Funkade rätt bra till maten.

 

[Mattias Schyberg]

Visa bifogad bild 6648 En ren Nerello Cappuccio. Enkel, för enkel tycker många, men en tisdag efter hemskheterna i Bryssel och lugnande besked från dottern, så funkar den utmärkt. Rakt på sak med örter och Etnamineraler, mörk frukt och rosor. En törstsläckare.
Årgång 2011
Betyg 4

Hur smakar Etna-mineraler mer specifikt? Salt? Stenigt? Svavel? Etc.

 

[JC:s Vintankar]

Hur smakar Etna-mineraler mer specifikt? Salt? Stenigt? Svavel? Etc.

Som man säger en bra fråga. Någon mer ingående sensorisk beskrivning av Etna-mineraler ger jag mig inte på. Det ska nog mer tolkas som ett uttryck för en smak med mineralförtecken som jag tycker mig känna i viner från Sicilien gjorda på druvorna Nerello Cappuccio och Nerello Mascalese

 

[Joakim Staf]

Imponerande för sin koncentration, djup smak och uthållighet. Denna Roero gjort på 100% nebbiolo, påvisar en blommig början som leder in delikat frukt med både röda och mörka körsbär. Det är konstigt att det inte finns fler Roero på Bolaget

 

[Patrik Sellin]

De senaste dagarnas smaskigheter. Något som dracks av bara farten var en 2012 Losada - Bierzo som var riktigt trevlig! Schysst instegsbierzo, men skulle nog må bra av ålder. Finns ju 2006 i BS (har inte den nämnts här någonstans?) som jag hoppas finns kvar också...

Drack Losada 2006 i veckan, men var inte överdrivet imponerad. Det började bra med massor av plommon och en schysst frukt, men vinet vissnade snabbt och slutade ganska platt. För nästa flaska gäller: dekantera inte, små glas, servera hyfsat svalt, drick snabbt.

 

[Daniel A]

Drack Losada 2006 i veckan, men var inte överdrivet imponerad. Det började bra med massor av plommon och en schysst frukt, men vinet vissnade snabbt och slutade ganska platt. För nästa flaska gäller: dekantera inte, små glas, servera hyfsat svalt, drick snabbt.

Intressant. Tack för tips! Beställde en flaska, som jag hoppas dyker upp lagom till nästa helg.

 

[Pontus]

2011 Domaine Jean-Michel Gerin Condrieu La Loye. Doft av blommor, persika och ananas. Riktigt skön, fyllig, nästan oljig munkänsla. Smak av tropiska frukter och äpplen med en liten, men angenäm beska i eftersmaken. Ett riktigt välgjort vin, att drickas på egen hand eller till inte alltför kraftig mat. Frukten lär hålla länge till vid bra lagringsförhållanden. 91p.

 

[Mattias Schyberg]

Hade en mycket märklig vinupplevelse i helgen. Som den minnesgode läsaren säkert vet så brukar jag gilla cabernet franc lite extra. När en CF är som absolut bäst så brukar den smaka som att ta en rejäl gubbnäve grus direkt från gatan och slänga in i munnen ihop med lite jord och medföljande gräs. Här kan vi snacka om "naturvin" på riktigt, eller möjligen antitesen till sk parkerviner om det passar er uppfattning bättre. Ingen kosmetika utan en ren och ärlig upplevelse som påminner om en skogsvandring precis när solen tittat fram efter en störtskur. I sina bästa stunder så reser sig håret i nacken av välbehag och kroppen spänner upp i en vid brygga hård som en fiolsträng.

2013 Pyramid Valley Cabernet Franc Growers Collection Howell Family Vineyard
Cabernet franc från Nya Zeeland, hur fel kan det bli? Någorlunda sval region även om vi knappast pratar ett klimat i paritet med Loire. Har ju dessutom hört en hel gott om producenten från flertalet håll på forumet.

Trögt vin som behöver mycket luft. Öppnade flaskan i lördags men skrev inte klart mina anteckningar förrän igår. Direkt efter dekantering så kändes det helt stängt med tät ogenomtränglig aromatik. Härsket kakaosmör sammanvävt med ganska mörk plommonfrukt dominerar. Något känns väldigt fel även om den pikanta aromen fascinerar. Lite plast, torkade tranbär, honung och lagrad mozzarella poppar fram lite blygt i bakgrunden. Massor av tannin och syra i en relativt fyllig kostym, men det hela känns ändå tunt med förhållandevis kort- och kartig eftersmak. Frugan tyckte det var odrickbart.

Jag vet inte jag. Inte en tillstymmelse till druvtypicitet. Ganska kul vin ändå på något vis, men visst saknas en hel del för att jag skall känna mig nöjd med vinet totalt. Inget drag i galosherna eller nämnvärd balans, vill dessutom ha mer transparens och elegans. Komplexiteten finns där som tur är och räddar det från ett rekordlågt omdöme, men det kan inte rekommenderas till någon tyvärr. (84p)

Sitter med en liten överbliven slatt just nu och är förvånad. Vinet har verkligen vaknat till liv på allvar och aromatiken har intensifierats kraftigt. Allt känns mer och balansen har klivit upp några nivåer. Mer transparens, men det är fortfarande långtifrån en druvtypisk upplevelse (vilket jag visserligen inte bryr mig om nämnvärt ur ett kvalitetsperspektiv).

Om det var en 84:a så känns det nu mer som minst en 88:a!

Märkligt hur vin kan utvecklas ibland eller om det är JAG:et som har en klart bättre dag. Fortfarande ingen rekommendation, men ett avsevärt bättre vin tack vare några dagar av styvmoderlig behandling på diskbänken. Ibland är det lite stryk som behövs helt enkelt!

 

[Magnus L]

Sitter med en liten överbliven slatt just nu och är förvånad. Vinet har verkligen vaknat till liv på allvar och aromatiken har intensifierats kraftigt. Allt känns mer och balansen har klivit upp några nivåer. Mer transparens, men det är fortfarande långtifrån en druvtypisk upplevelse (vilket jag visserligen inte bryr mig om nämnvärt ur ett kvalitetsperspektiv).

Om det var en 84:a så känns det nu mer som minst en 88:a!

Märkligt hur vin kan utvecklas ibland eller om det är JAG:et som har en klart bättre dag. Fortfarande ingen rekommendation, men ett avsevärt bättre vin tack vare några dagar av styvmoderlig behandling på diskbänken. Ibland är det lite stryk som behövs helt enkelt!

Trots att det var fruktdag i lördags, och endast blomdag idag.

 

[Mattias Schyberg]

Trots att det var fruktdag i lördags, och endast blomdag idag.

Det där låter som en signal om att du börjar sjunka lite väl djupt ner i biodynamikens värld. Jag blir orolig, Magnus.

 

[Larseman]

Trots att det var fruktdag i lördags, och endast blomdag idag.

Nära att jag använde mina nya krafter och utdelade en varning

 

[Mattias Schyberg]

Nära att jag använde mina nya krafter och utdelade en varning

Det är hög tid att öva, varför inte öva på Magnus.

 

[Daniel A]

Ho ho ho ho ho ho ho...

2014 Pyramid Valley Vineyards, Growers Collection, Pinot Blanc / Pinot Gris / Gerwurztraminer, on skins - Marlborough
Ett naturvin på steroider! Till att börja med luktar det mer som halmig och stallig geuze, eller som en riktigt skitig cider. När det har lugnat ner sig lite träder enorma mängder rabarber fram, som försöker trycka tillbaka ett fränt osande (jag väljer att använda os istället för stank…). Mitt bästa försök till beskrivning är nog jordgubbar doppade i en aceton-apelsinskal-gräs-dekokt. Det gör kaos med mitt luktsinne! På tungan är det betydligt lugnare, om än oanstädigt. Rabarbern är där i full styrka, lite rönnbär också, men mer än så vet jag inte om jag hittar. Det är lite som att slicka på det vita i ett citronskal. Det är ett intensivt vin på alla sätt och vis. Surt och beskt, med viss tanninsträvhet.

Nu rör vi oss i gränslandet för vad som är ett vin. Det här är banne mig VULGÄRT! Antitesen till elegant. En känga (med stålhätta och spikar!) åt alla traditionella vindistrikt. Jag har druckit många knasiga naturviner med konstiga färger, men det här tar nog priset. Och nyfikenheten har ju inget slut. Vad i hela världen kommer hända med det här vinet över tid? Hur stor är risken att flaskvariationen är helt åt skogen? Hur många flaskor måste jag köpa för att få svar på mina frågor?!

För det bästa, och sannolikt hyggligt provocerande, är ju hur gott det ändå är! Det här vinet engagerar mig som få andra. Nya smakupplevelser är så jäkla häftigt! Betyg låter jag nog faktiskt bli att sätta. Hade jag gjort det hade det varit högt. Från senaste små partierna. Undra om bolaget får tillbaka många av de här flaskorna?

(Jag brukar alltid öppna osäkra kort innan jag bjuder gäster (men också för att jag ska få lukta och smaka i fred!). En bra vana. Det här vågar jag fan inte bjuda någon på. Får nog helt enkelt bli en torr Huet istället. Trevlig helg på er! Skål!)

 

[Magnus L]

Det där låter som en signal om att du börjar sjunka lite väl djupt ner i biodynamikens värld. Jag blir orolig, Magnus.

Nära att jag använde mina nya krafter och utdelade en varning

Tro inte att ni kan få de smarriga vinerna och komma undan knasigheterna!

 

[Mattias Schyberg]

Ho ho ho ho ho ho ho...

2014 Pyramid Valley Vineyards, Growers Collection, Pinot Blanc / Pinot Gris / Gerwurztraminer, on skins - Marlborough
Ett naturvin på steroider! Till att börja med luktar det mer som halmig och stallig geuze, eller som en riktigt skitig cider. När det har lugnat ner sig lite träder enorma mängder rabarber fram, som försöker trycka tillbaka ett fränt osande (jag väljer att använda os istället för stank…). Mitt bästa försök till beskrivning är nog jordgubbar doppade i en aceton-apelsinskal-gräs-dekokt. Det gör kaos med mitt luktsinne! På tungan är det betydligt lugnare, om än oanstädigt. Rabarbern är där i full styrka, lite rönnbär också, men mer än så vet jag inte om jag hittar. Det är lite som att slicka på det vita i ett citronskal. Det är ett intensivt vin på alla sätt och vis. Surt och beskt, med viss tanninsträvhet.

Nu rör vi oss i gränslandet för vad som är ett vin. Det här är banne mig VULGÄRT! Antitesen till elegant. En känga (med stålhätta och spikar!) åt alla traditionella vindistrikt. Jag har druckit många knasiga naturviner med konstiga färger, men det här tar nog priset. Och nyfikenheten har ju inget slut. Vad i hela världen kommer hända med det här vinet över tid? Hur stor är risken att flaskvariationen är helt åt skogen? Hur många flaskor måste jag köpa för att få svar på mina frågor?!

För det bästa, och sannolikt hyggligt provocerande, är ju hur gott det ändå är! Det här vinet engagerar mig som få andra. Nya smakupplevelser är så jäkla häftigt! Betyg låter jag nog faktiskt bli att sätta. Hade jag gjort det hade det varit högt. Från senaste små partierna. Undra om bolaget får tillbaka många av de här flaskorna?

(Jag brukar alltid öppna osäkra kort innan jag bjuder gäster (men också för att jag ska få lukta och smaka i fred!). En bra vana. Det här vågar jag fan inte bjuda någon på. Får nog helt enkelt bli en torr Huet istället. Trevlig helg på er! Skål!)

Ställ det på diskbänken en vecka utan kork och återkom! Kanske är det grodag då dessutom!

 

[Håkan]

Som motvikt till all vidskepelse kommer här en recension av ett ickekontroversiellt rödvin. För att säga det kort, ett sjuhelvetsdjävlarbra rödvin.
1999 Delas Freres Cote Rotie La Landonne: Ganska tegelröd kant, i doften, vitpeppar, björnbär, stall, oliver, skog. Smaken känns helt mogen, har potential att hålla många år men kommer nog inte bli så mycket bättre. Det första som slår mig är elegansen, det är lite skitigt men frukten är i perfekt balans med syran och tanninerna börjar mjukna. Nästan Burgundisk silkeslenhet. Det här var tyvärr sista flaskan av tre, den första dracks alldeles för tidigt, men efter att dragit korken ur en flaska i november kunde jag inte hålla mig längre (men 4 månader var väl ändå ganska duktigt). Förra gången var det halvblint och då sattes det 97 pinnar, nu när jag vet vad det är tror jag nästan att jag drar upp till 98 p. F-n vad bra, nästan i Guigalklass men inte riktigt.

 

[Mattias Schyberg]

Som motvikt till all vidskepelse kommer här en recension av ett ickekontroversiellt rödvin. För att säga det kort, ett sjuhelvetsdjävlarbra rödvin.
1999 Delas Freres Cote Rotie La Landonne: Ganska tegelröd kant, i doften, vitpeppar, björnbär, stall, oliver, skog. Smaken känns helt mogen, har potential att hålla många år men kommer nog inte bli så mycket bättre. Det första som slår mig är elegansen, det är lite skitigt men frukten är i perfekt balans med syran och tanninerna börjar mjukna. Nästan Burgundisk silkeslenhet. Det här var tyvärr sista flaskan av tre, den första dracks alldeles för tidigt, men efter att dragit korken ur en flaska i november kunde jag inte hålla mig längre (men 4 månader var väl ändå ganska duktigt). Förra gången var det halvblint och då sattes det 97 pinnar, nu när jag vet vad det är tror jag nästan att jag drar upp till 98 p. F-n vad bra, nästan i Guigalklass men inte riktigt.

Låter hyfsat trevligt.