Jag är en stark anhängare av att vinet i sig är speciellt tillfälle nog för att bli öppnat. Ibland är nyfikenheten så stor att vinet bara måste poppas nästan omgående (relativt) efter inköp.
2012 Alto Moncayo, Aquilon
100 % garnacha från Campo de Borja. Vinstockar som är 60-100 år gamla, 24 månader på ekfat (70% nya franska, 30 % nya amerikanska). Verkar vara 3-4000 flaskor producerade. 16 % alkohol.
Dag 1: riktigt mörk och ogenomtränglig röd färg. En båtlast med frukt, som nästan slår ut luktsinnet i sin intensitet. Inte helt sant, såklart, men den här monstrositeten till vin förtjänar lite överdrivet språkbruk! Det häftiga är att den tunga frukten ligger som ett täcke över en i övrigt intensiv bädd: här finns även tobak, vaniljiga fattoner, ett uns tjära (tror jag), en kryddighet som är svår att sätta fingret på men som drar åt lakrits. Det finns även en viss hetta i doften som jag kopplar till den höga alkoholhalten - vet ej om det fungerar så eller om jag inbillar mig. Smaken är inte riktigt lika nyanserad, huvudsakligen tonvis med frukt, fat, kryddor samt lite ljust rostat kaffe. Intensitetmässigt är det en invasion. Satan i gatan vilken kraft. Tanninerna är många och överallt, syran är framträdande, men liksom det här vinets syskon är det balanserat på ett sätt jag inte kan beskriva eller förstå. Alkoholen är förvånansvärt integrerad. Enda referensvinet jag kan komma på är Escombro. Och liksom Escombro är det helt sjukt jävla gott.
95p.
Dag 2: frukten har dragit sig tillbaka och lugnat ner sig en smula. Tobaken och kryddigheten (nu lakrits och svartpeppar) träder fram istället, tillsammans med någon form av jordighet. Fat och kryddor dominerar på tungan, med den lugnare frukten (drar åt plommon och körsbär) tätt bakom sig. Fortfarande lika bombastiskt, och fortfarande sådär orimligt balanserat. Nog lite bättre såhär dag 2, men behåller poängen.
Dag 3: det är för gott. Nu töms flaskan utan vidare analys (en chokladnyans hälsar dock). Njutningen är total.
Bland det godaste jag druckit i rödvinsväg. Ett lakan är fortfarande lite väl saftigt, men trots det ångrar jag verkligen inte att jag köpte två flaskor. Den här våren har ändå trappat upp den ekonomiska sidan av mitt vindrickande, så jag känner att det här ligger i linje med utvecklingen.
(Sidokommentar. Bjöd såklart vänner i min omedelbara geografiska närhet (läs: lägenheten). Efter en stund sägs följande: “Det här… är det bästa vin jag druckit.” Alltid kul att sprida njutningen!)