Jag har hittat ett nytt favorithak. Olyckligt för vindrickandet ligger det tämligen otillgängligt, men jag antar att plånboken gillar läget.
Territoriet i Oslo. Ingen direkt mat, allt fokus ligger på vin. Och det fokuset har de lyckats med! Mysig liten lokal, trevlig och kunnig personal. Hipsterfaktorn är hög, men ändå under kontroll (det som sticker iväg är att all musik kommer från en LP-spelare, som behöver rätt mycket uppmärksamhet (inte direkt lika smidigt som Spotify-listor)). Stor bonus: vinkällaren ligger under bardisken, åtkomst via en tung trälucka i golvet.
Fick i mig följande under ytterligare en magisk vinkväll (som flugor till skit, som sagt). Mina val är inte representativa för vad stället erbjuder (de har bra bredd).
Inledande naturvinskamp från Jura:
2014 Tissot, Savagnin Amphorae
Riktigt jävla orange. Återhållsam nos. Apelsinskal, rabarber, vagt kemiskt (vet inte hur jag ska förklara det allmänna intrycket - har känt det i vissa andra naturvinskapelser. Har inte bestämt mig för om jag ska kalla det defekt eller inte. Egentligen varken positivt eller negativt för mig, mer bara en tydlig markör). På tungan är det fortsatt återhållsamt. Mer rabarber, viss generisk frukighet som drar åt citrus, samt, roligt nog, spiskummin. Okej syra, markerad (tannin)beska. Härlig längd, men inte så intensivt.
85p.
2012 Tissot, La Tour de Curon
Riktigt jävla konstig. Viss smörighet, persika, märklig blommighet, drar åt chenin (honung, ylle), grapefrukt, sälta dyker upp senare.
Skarp syra, omöjligt att bena ut smaker på tungan. Det är bra, intensivt, absolut komplext, men lever inte alls upp till doften. Eftersmaken är kanonlång. Ett häftigt vin som idag ger ett spretigt intryck. Lär bli superintressant om 5-20 år. Tvekar i betyg, men ger det
90p (nosen som drar upp).
(Under kvällen ändras vinet väldigt mycket. Jag är oförmögen att beskriva vad som händer.)
Och så lite rött (eftersom det är värdefullt att lämna hörnet jag trivs bäst i):
2015 Planeta, Frappato
Lätt, rödbärigt (lingon), lite granatäpple (?), viss skitighet. Coolt! Lätt som tusan i smaken, påminner om Gamay. Huvudsakligen rödbärigt, med lingon och röda vinbär i spetsen. Inte många tanniner, men rätt pigg syra. Inget stort vin, men riktigt bra för vad det är.
88p.
???? Blint
Riktigt mörk i färgen. Tämligen återhållsam, tungt bärig (körsbär), varmt fruktig, lite rått kött (på ett bra sätt). På tungan är det superkompakt, superungt. Det är många saker, men inte särskilt fruktigt. Ton av körsbär finns där, men det är mest en vägg av syra och tannin i övrigt. Rätt svårt vin, men det är riktigt välgjort. Intrycket påminner om en ofruktig Alto Moncayo, dvs väldigt uppskruvat men ändå balanserat. Jag har ju typ noll erfarenhet här, men tänker dra till med Rhône, tung på grenache. Ger det
89p, men med grym potential.
Facit:
2014 Legado del Moncayo, Old Vines Garnacha "Montana" - Campo de Borja
Häftigt! Var ju inne på rätt spår i alla fall. Jag vill ju tro att jag har viss koll på garnacha, speciellt spansk sådan, men det här var ett nytt uttryck för mig. Druvan kan åstadkomma mycket!
2014 A & M Quenard, Chignin Mondeause Vieilles Vignes - Savoie
Svamp, skog, kanten på en lagrad brieost. Sjukt spännande! Frisk och intressant smak. Bara smakprov, inget betyg. Ska leta reda på mer Savoie!
(Snackade vin med två ditflyttade fransoser, och de var inne i en "drick vin från mindre kända regioner"-fas. Det här var kvällens fynd för dem.)
Och så tillbaka till mitt lilla hörn:
1882 Barbeito Malvasia
Det är bara att kasta in handduken, resten av vinvärlden. Det här är vinnarna i racet. Om betyget ska gå efter intensitet, balans, komplexitet och längd så har jag aldrig druckit något som varit i närheten av riktigt vällagrad madeira (även om jag kan lyfta upp blicken tillräckligt mycket för att inse att stilen inte passar alla). Doften attackerar större delen av vinbaren (som i: personer kom fram och frågade om de fick "lukta närmre"
). Mängder med torkad frukt och torkade bär: russin, aprikos, ananas, till och med lite blåbär. Fortsatt djup med kanderad apelsin, allsköns rostade nötter, grankåda och kreosot (förlåt krampaktig beskrivning, men jag har jobbat med att lasta trävaror på båtar...), följt av vaniljfudge, choklad och citronskal. På tungan återkommer det mesta, men inte alls lika tydligt. Den höga syran lägger sig som ett tjockt täcke över de komplexa smakerna. Men det är så intensivt att de ändå kommer fram mängder med varje sipp. Eftersmaken är milslång. Intensiteten är balanserad, och för mig trumfar det här 1834an jag drack för en månad sedan. Det här är riktigt nära perfektion. Jag tänker inte dela ut alla pinnar, men
98 solida poäng är det garanterat!
1969 Blandys Bual
Det är så himla orättvist att dricka något över huvud taget efter en så fantastisk upplevelse. Det här är också helt makalöst intensivt, med allt som gör en Bual bra. Knivvass syra som skär igenom allt tänkbart. Eftersmak som varar hela vägen till hotellet. Ångrar lite att jag tog in den eftersom jag inte var kapabel att uppskatta den så mycket som jag borde. Stört bra madeira, i vilket fall som helst.