Två lite äldre burgunder
På sista tiden har jag gått och blivit lite trött på ungdomlig klumpighet, och törstat mer och mer efter någonting med åtminstonde såpass mycket ålder att den av mig, och många andra burgunderdrinkare – men av andra bortviftad som nys – idéen om tunnel, inte skulle vara i spel.
De är inköpta nyligen och i.o.m. detta med osäker proveniens. Men yttre attribut som fyllnadsgrad och allmänskick på flaskorna var god, så det fick vara värt en chansning; även om jag gått på en hel del nitar när det kommer till inköp av äldre bourgogne.
Roblet-Monnot, Volnay 1er cru ’Robardelles’, 2000, är inte uppenbart trasig, första hindret avklarat, skönt. Relativt mogen färg, men som tur är, inte åt det sovjetiskt orange-bruna hållet. En ganska blyg, men trevlig, doft av kylig curry (typ… (mer än lovligt flumigt (jag vet))). Smakmässigt är det heller inga explosioner, utan i huvudsak en behaglig, stillsam, enhet av mogen burgunder, något som jag ofta tycker är svårt att fullgott beskriva. Jag gillar det bättre och bättre ju längre tiden går. Viskositeten är anmärkningsvärt len och smeksam, men samtidigt korpulent; som en kerub.
Pierre Gelin, Fixin 1er cru ’Clos Napoléon’ (monopol), 2005, är även den i helt OK skick. Mörkare och klart yngre i utseende än Volnay:en (bilden ljuger). Något som nog inte bara är en konsekvens av fem års skillnad, utan också årgångskaraktäristik (löpsedelssammanfattningen lyder: 2005=stort år, 2000=nja). Inte heller här bjuds man på nån påfågelstjärt eller annat grandiost i doftväg, men det ska man väl heller inte begära av appellationen. Trevlig, men ganska generiskt småmogen. I mun: Mosade jordgubbar som legat för länge i sin egen juice, lite lingon, osv., alltså ungefär som det brukar smaka av god, men knappast stor, bourgogne; gott så. Klart slankare än volnay:en, men med rejält med tanniner. De är finkorniga och snygga, så för mig är de inget problem, men om minsta möjliga mothårsstrykning är målet, gör man bäst i att låta 2005'orna ligga. Hur som… Inte så tokigt ändå! Och pluspoäng för etiketten som är världsklass.
Som jag yrat om tidigare i veckan... Viner vinner egentligen ingenting på att ställas mot varandra. Men ibland blir det ju så ändå, och då får jag väl ändå säga att här så ”vinner” Cote de Beaune över Nuits (jag får på förhand be om ursäkt för Mona Sahlin-bruket av citattecknen).