2012 Mauro Vannucci Il Sasso Piaggia Carmignano
Middag utomhus och det är normalt StandArt som tjänstgör, men nyfikenheten galopperade iväg så Gold och, efter viss beslutsvånda, även Zalto Universal fick komma ut i det fria. Beslutsvånda? Jo, Il Sasso innehåller 70% sangiovese, 20% ”cabernet”, dvs sauv och franc, och 10% merlot samt 14% alkohol och med tanke på att cab sauv brukar kunna göra sig påmind även om det så är subtila kvantiteter funderade jag på Zalto Bx. Här gör jag en paus och funderar lite och kommer fram till att det är nog inte alltför ansträngande att hämta ytterligare ett glas. Ok, Zalto Bx är också med i matchen. Direkt från flaska till glas eftersom jag var lite sent hemkommen.
Zalto Universal är först ut; förutom den sedvanliga bittermandeln och körsbärskärnorna doftar det påtagligt eldigt och lite vilse, jag anar en tunnel. Det kommer lite grön paprika så småningom och möjligen aning svartvinbärsblad, men de är långt ifrån så tydliga som jag förväntade mig.
Zalto Bx är näst på tur; nästan som Universal men klart mer öppen och på gränsen till flyktig, dock att det dyker upp etylacetat i doften...som dessutom är på god väg att dominera. Aj då. Snurrar vidare på glaset och hittar lite torkad tång (växten, inte verktyget). Lite sjöbod på Gotlands norra västkust sas.
Gabriel StandArt; tätare och mer kompakt och koncentrerad doft, tunnelkänslan kommer tillbaka liknande Zalto Universal, men lite ”mindre/kortare”. Ok, mer doft i Universal, men inte nödvändigtvis bättre.
Gabriel Gold; doftmässigt samma intryck som i StandArt, men jag kom just på en praktisk skillnad, det känns annorlunda (till det bättre) med ett supertunt glas på överläppen under näsan jämfört med det lite kraftigare StandArt.
I munnen, samma ordning som ovan, Universal är först ut: syrligt, eldigt, viss beska, kvardröjande eftersmak, känns tyvärr som att merlot gör sig påmind lite för mycket för min smak (merlot från Italien brukar behöva många år på rygg för att mina smaklökar ska godkänna druvan).
Zalto Bx; lite beskare och lite syrligare än i Universal, kanske även något eldigare, men märkligt nog inte till det negativa. Viss parfymerad känsla, typ kaprifol, dyker upp i smaken strax innan eftersmaken.
StandArt; beskt och på gränsen till småsurt. Jaha. Nä, jag skyller allt på merlot i nuläget.
Gold; japp, samma smak som i StandArt, men omedvetna förhoppningar om en förbättring dyker upp redan när jag greppar glaset och för det till munnen pga dess lätta vikt och tunna kupa. Räddar glasets helhetsupplevelse smaken? Nä, tyvärr inte.
Så hur var vinet då egentligen innan det glasmässigt sönderanalyserades? Fungerade det till grillade fläskkotletter med italiensk kryddning samt ugnsbakad potatis med vitlökssmör? Jadå, till maten gick det rätt bra men en Chianti Classico hade nog klarat uppgiften bättre. Smakmässigt har vinet hamnat i den merlot-tunnel som jag ofta hittar i unga viner från Italien, eller Toscana om man vill vara lite mer exakt. Le Volte med sina 50% merlot, 30% sangiovese och 20% cab sauv är ett bra exempel. Hopplöst för mig när vinet är ungt, men finfint efter sisådär 15-18 år. Nu minns jag inte om druvsammansättningen ändrats över tid, men har för mig att merlot alltid ingått.
Jag frågade min störiga fru om hennes åsikt och fick till svar ”du är knäpp”. Det var kanske inte riktigt så uttömmande som jag hade tänkt mig, men jag anar att hon hade förväntat sig Poliziano 2008. Ah well, nästa gång kanske.