Vingubben
Medlem
Efter några trista upplevelser med Lansons NV är det ett hus som alltid gått bort för mig men här får man nog tänka om. På min topp tio i år så har jag med Lanson, Piper-Heidsieck och Laurent-Perrier. Rätt höga odds på den trion.
finewines.se
This is a sample guest message. Register a free account today to become a member! Once signed in, you'll be able to participate on this site by adding your own topics and posts, as well as connect with other members through your own private inbox!
-
Som flera kanske har märkt är sig finewines.se inte sig likt rent utseendemässigt! En uppgradering av forumets mjukvara har genomförts och temat kommer successivt att uppdateras för att bättre matcha vår tidigare färgprofil! Eventuella buggar eller feedback tas tacksamt emot i den här forumtråden!
Idag dricker vi, provningsnoteringar och diskussioner
- Thread starter Anders Landström
- Startdatum
-
- Etiketter
- provningsnoteringar vin vinprovning
Efter några trista upplevelser med Lansons NV är det ett hus som alltid gått bort för mig men här får man nog tänka om. På min topp tio i år så har jag med Lanson, Piper-Heidsieck och Laurent-Perrier. Rätt höga odds på den trion.
Vingubben
Medlem
Domaine Combier, Clos des Grives 2018
Gröna toner i doften tillsammans med björnbär och ek. Rätt måttlig syra, eken slår igenom, viol, björnbär och lavendel. Det är ett bra vin, 92p kanske, men deras vanliga Crozes Hermitage, är minst lika bra om inte bättre, och definitivt mer norra rhone. Dessutom till halva priset.
Mina Vinare
Medlem
2011 Talley Vineyards, Arroyo Grande Valley - Pinot Noir ”Rosemary's Vineyard” har en härlig lyster med en klarröd färg. Doften är först väldigt mycket nya-världen med påtagligt rostade toner. Varm frukt och lite choklad. Därefter mer jordiga och klassiska Pinot-toner med tallbarr och pomerans. Lite skokräm och bakelit med ett lätt rökigt inslag. Jättefin doft.
Smaken är först rejält syradriven med slånbär, tranbär och röd citrusfrukt. Frisk och god med fint balanserad syra i eftersmaken. Efterhand mer jordgubbar, körsbär och rikare frukt. Jättefin känsla och ett både intellektuellt och gott vin. Läskande men med en härligt mogen frukt (94p).
En producent som nog inte är så välkänd eller speciellt ”het” på marknaden. Tror att man är ganska stora sett till sin portfölj. Minns att jag tänkte besöka dem när jag var i Kalifornien men det blev aldrig av. Synd, för jag tror man har en del bra viner i sortimentet och dessutom till rimliga priser. Ingen brådska att dricka upp resterande flaskor utan det här håller säkert i minst fem år ytterligare och kanske ännu längre. Andra smakprovet sedan inköp och klart bättre men framförallt intressantare än fösta gången.
2016 Domaine de la Grange des Pères, Vin de Pays de l'Hérault har en ganska tät och rubinröd färg. Doften är direkt och extremt örtig med vilda kryddor som timjan, lavendel, salvia och lite rosmarin. Även ett animaliskt inslag och stall samt torkat kött. Mineralitet och kalksten med det typiskt lite dammiga och musselliknande draget. Läder och tobak samt mörk och lite dov fruktighet.
Smaken är betydligt mycket ljusare i sin karaktär med hallon, tranbär och lingon i en rejält syrastinn eftersmak. Ganska påtaglig garvsyra med tanniner som inte direkt stör men absolut ger en del motstånd och kärvhet. Ren och frisk eftersmak men inte helt hundra i balans just nu (94p+).
Så här har jag inte riktigt upplevt Grange des Peres tidigare. Möjligen att 2010an var ganska dominerad av rödbärig syra i sin ungdom och även lite ”svår”. Det finns massor av kännetecken från tidigare årgångar jag provat men också en del nya inslag som jag inte känner igen.
Tror att det är läge att vänta tre/fyra år med nästa smakprov och hoppas på något helt unikt – för lite så känns det. Som om det här kan blomma ut till ett riktigt eget och speciellt vin. Idag är det lite underligt och kanske alltför primärt. Vet inte den exakta druvsamansättningen men brukar ju vara Syrah, Mourvedre och Cabernet Sauvignon med de två första i dominans. Här känns det som om alla tre druvorna slår igenom med sina typiska drag – vilket i sig inte är negativt men en aning förvirrande.
Troligen ett av vinvärldens mest personliga viner men just denna årgången känns som en chansning. Troligen blir det en fullträff men jag kan också oroas av att det lika gärna kan bli ett svårt och lite stökigt vin om det inte integreras fullt ut.
Smaken är först rejält syradriven med slånbär, tranbär och röd citrusfrukt. Frisk och god med fint balanserad syra i eftersmaken. Efterhand mer jordgubbar, körsbär och rikare frukt. Jättefin känsla och ett både intellektuellt och gott vin. Läskande men med en härligt mogen frukt (94p).
En producent som nog inte är så välkänd eller speciellt ”het” på marknaden. Tror att man är ganska stora sett till sin portfölj. Minns att jag tänkte besöka dem när jag var i Kalifornien men det blev aldrig av. Synd, för jag tror man har en del bra viner i sortimentet och dessutom till rimliga priser. Ingen brådska att dricka upp resterande flaskor utan det här håller säkert i minst fem år ytterligare och kanske ännu längre. Andra smakprovet sedan inköp och klart bättre men framförallt intressantare än fösta gången.
2016 Domaine de la Grange des Pères, Vin de Pays de l'Hérault har en ganska tät och rubinröd färg. Doften är direkt och extremt örtig med vilda kryddor som timjan, lavendel, salvia och lite rosmarin. Även ett animaliskt inslag och stall samt torkat kött. Mineralitet och kalksten med det typiskt lite dammiga och musselliknande draget. Läder och tobak samt mörk och lite dov fruktighet.
Smaken är betydligt mycket ljusare i sin karaktär med hallon, tranbär och lingon i en rejält syrastinn eftersmak. Ganska påtaglig garvsyra med tanniner som inte direkt stör men absolut ger en del motstånd och kärvhet. Ren och frisk eftersmak men inte helt hundra i balans just nu (94p+).
Så här har jag inte riktigt upplevt Grange des Peres tidigare. Möjligen att 2010an var ganska dominerad av rödbärig syra i sin ungdom och även lite ”svår”. Det finns massor av kännetecken från tidigare årgångar jag provat men också en del nya inslag som jag inte känner igen.
Tror att det är läge att vänta tre/fyra år med nästa smakprov och hoppas på något helt unikt – för lite så känns det. Som om det här kan blomma ut till ett riktigt eget och speciellt vin. Idag är det lite underligt och kanske alltför primärt. Vet inte den exakta druvsamansättningen men brukar ju vara Syrah, Mourvedre och Cabernet Sauvignon med de två första i dominans. Här känns det som om alla tre druvorna slår igenom med sina typiska drag – vilket i sig inte är negativt men en aning förvirrande.
Troligen ett av vinvärldens mest personliga viner men just denna årgången känns som en chansning. Troligen blir det en fullträff men jag kan också oroas av att det lika gärna kan bli ett svårt och lite stökigt vin om det inte integreras fullt ut.
StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
Last edited:
StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
Ser två andra slutsatser som också går att dra:Grand Siecle var sagolikt bra! Blandning av 93,95 & 96 för den nogräknade. Inköpt dec 2007 för 800 kr enligt anteckningarna. Köpte 2, drack en tidigt och var inte imponerad. Tänk om man vetat vad man vet nu.
Sensmoralen till er nybörjare. Köp ordentligt från början om ni har resurserna!
- Såsom inristat i templet i Delphi: "Lär känna dig själv och jobba hårt!"
- Champis är dyrt. Mycket dyrt! För 800 kr kan man få väldigt mycket annat. Tex betala frakt för vin från Catawiki
En tankeprovocerande frågeställning:
@Crist(al)ian 77 noterar, som jag och många andra gjort, att man borde köpt fler av bra skit då man hade möjligheten. Men, om man tänker åt det andra hållet: fattar du hur många fantastiska möjligheter till underbara vinköp du gått miste om? The known unknown. Dels genom att du köpt annat och dels genom att du inte vågade eller visste bättre?
...och tänk sedan på hur mycket av the unknown unknown som flödar och skvalpar där ute!
Tänk om min personliga största favorit råkar vara en likör som produceras i en bergsby i Laos? Det måste jag ju ta reda på...
Last edited:
Trådskapare
Anders Landström
Medlem
Kan vara bara mig men Barbera är lite för söt och "jolmig" i min smak. Ofta allt för hög alkoholhalt och avsaknad av syra för att balansera upp paketet. Besökt bland annat Braida som hyllar storheten i Barbera men jag personligen har aldrig funnit den.
jrick
Medlem
Det är väl just syra som brukar finnas i Barbera, till skillnad från i Dolcetto. Man kan tycka att balansen saknas eller att enskilda exemplar har dålig syra men man kan inte säga att barbera är en druva med låg syra, för det stämmer inte. https://www.jancisrobinson.com/learn/grape-varieties/red/barbera
Trådskapare
Anders Landström
Medlem
Tack för anteckningarna. Inte provat Piras Dolcetto men måste erkänna att jag ofta gillar ung vresig Dolcetto, gärna bittert. Troligen min skadade gom men ändå
.Köpte nyligen Elio Grasso på tips (inte provat ännu) så får återkomma i ärendet. Tycker för övrigt att Ferdinando Principianos Dolcetto lirar väl med min smak och levererar även i unga år.
Sedan kan man ju konstatera att det kryllar inte av bra Dolcetto i Sverige och viner som Elio Grasso kostar nästan dubbel upp mot i Italien.
Trådskapare
Anders Landström
Medlem
Det stämmer men tycker den försvinner i det övergripande frukt och alkoholmängden. Skulle varit tydligt där. Gäller ju också min gom
Last edited:
The Wall
Medlem
Det brukar ofta vara lite för mycket slånbärstoner i barbera för att jag ska trivas med vinet, men med ålder brukar det ordna upp sig lite, tex Voerzios (numera Voerzio Martini) barbera är faktiskt helt ok när man träffar på bortglömda flaskor i källaren. För något år sedan överraskade Principianos barbera (minns inte årgången på rak arm) mig mycket positivt, men efterföljande årgång var inte alls lika trevlig.
The Wall
Medlem
Massolino har en dolcetto som, om jag minns rätt, påminner en del om Piras dolcetto. Pris runt 160 kr i BS.Tack för anteckningarna. Inte provat Piras Dolcetto men måste erkänna att jag ofta gillar ung vresig Dolcetto, gärna bittert. Troligen min skadade gom men ändå
Köpte nyligen Elio Grasso på tips (inte provat ännu) så får återkomma i ärendet. Tycker för övrigt att Ferdinando Principianos Dolcetto lirar väl med min smak och levererar även i unga år.
Sedan kan man ju konstatera att det kryllar inte av bra Dolcetto i Sverige och viner som Elio Grasso kostar nästan dubbel upp mot i Italien.
Trådskapare
Anders Landström
Medlem
Min sambo gillade Principanos Barbera d’Alba Laura men i samband med senaste lanseringen så byttes etikett och namn på Barberan i paketet till Barbera d’Alba . Mycket annorlunda vin och inte längre en favorit Verkar komma från yngre stockar om jag läste korrekt.
Last edited:
The Wall
Medlem
Just det! Jag reagerade också på etikettsförändringen och skyllde på att det var den som hade förändrat vinet.
The Wall
Medlem
2017 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano ”Maria Stella”
Att Poliziano är en av våra favoritproducenter har förmodligen framgått och när det dyker upp nyheter blir vi sugna att testa. Eftersom det inte går att hitta någon information om ”Maria Stella” på Polizianos hemsida utgår jag ifrån att det är ett Sverige-anpassat vin (liksom deras utmärkta Viti Nuove). Inget fel med det, men det är alltid önskvärt med lite mer info direkt från producenten snarare än från importören. Prismässigt väger vinet in ungefär 30 kr lägre än ”den vanliga” Vino Nobile och 40 kr högre än Viti Nuove så det kanske finns goda förutsättningar för etikettskannibalism.
Vi drar korken och placerar vinet i karaff i en och en halv timme innan det åker ner i Gabriel Gold; doften känns ”spetsig” och de gamla vanliga misstänkta markörerna är på rätt plats; bittermandel och körsbärskärnor som fått lite sällskap av kakao. Det känns även som att alkoholen ligger lite utanpå resten av vinet på något sätt. 14,5% är knappast alarmerande mycket så vi är lite förvånade över intrycket samtidigt som vi noterar att doften sticks lite i näsan.
Munnen då? Jo, den spetsiga känslan från doften går faktiskt igen i munnen och vinet känns märkligt nog som att det befinner sig snäppet under Viti Nuove. Smaken är det inget fel på, men syran och spetsigheten tar lite överhanden. Det dyker även upp en liten beska som inte kändes direkt vid första klunken.
Jaha, det här var lite otippat; högre pris än Viti Nuove, men prestandamässigt en bit ifrån som motiverar det högre priset. Kan det bli bättre med lagring? Kanske. Vi har några flaskor i källaren från tidigare årgång så det verkar vara en idé att börja leta efter dessa och jämföra. Viti Nuove finns året om och ”vanliga” Vino Nobile:n brukar dyka upp i TS på senhösten om jag inte minns fel. Är Maria Stella ett sätt att fånga upp konsumenterna även på vårkanten? Nåväl, vinet är visserligen bra, men vi tycker att det är värt att lägga några tior extra för den ”vanliga” Vino Nobile. Problemet med det vinet är bara att det har den ofina egenskapen att ta slut såväl hos monopolbutiken som i vår egen källare.
Vi drack vinet till, läs och häpna, grillad entrecôte med grillade grönsaker (nåja, tomater, röd paprika och knipplök) och parmesankräm. Vinet funkade ok till maten, men var bättre på egen hand, de spetsiga intrycken till trots.
Risk för etikettskannibalism? Hm, det återstår att ta reda på.
Att Poliziano är en av våra favoritproducenter har förmodligen framgått och när det dyker upp nyheter blir vi sugna att testa. Eftersom det inte går att hitta någon information om ”Maria Stella” på Polizianos hemsida utgår jag ifrån att det är ett Sverige-anpassat vin (liksom deras utmärkta Viti Nuove). Inget fel med det, men det är alltid önskvärt med lite mer info direkt från producenten snarare än från importören. Prismässigt väger vinet in ungefär 30 kr lägre än ”den vanliga” Vino Nobile och 40 kr högre än Viti Nuove så det kanske finns goda förutsättningar för etikettskannibalism.
Vi drar korken och placerar vinet i karaff i en och en halv timme innan det åker ner i Gabriel Gold; doften känns ”spetsig” och de gamla vanliga misstänkta markörerna är på rätt plats; bittermandel och körsbärskärnor som fått lite sällskap av kakao. Det känns även som att alkoholen ligger lite utanpå resten av vinet på något sätt. 14,5% är knappast alarmerande mycket så vi är lite förvånade över intrycket samtidigt som vi noterar att doften sticks lite i näsan.
Munnen då? Jo, den spetsiga känslan från doften går faktiskt igen i munnen och vinet känns märkligt nog som att det befinner sig snäppet under Viti Nuove. Smaken är det inget fel på, men syran och spetsigheten tar lite överhanden. Det dyker även upp en liten beska som inte kändes direkt vid första klunken.
Jaha, det här var lite otippat; högre pris än Viti Nuove, men prestandamässigt en bit ifrån som motiverar det högre priset. Kan det bli bättre med lagring? Kanske. Vi har några flaskor i källaren från tidigare årgång så det verkar vara en idé att börja leta efter dessa och jämföra. Viti Nuove finns året om och ”vanliga” Vino Nobile:n brukar dyka upp i TS på senhösten om jag inte minns fel. Är Maria Stella ett sätt att fånga upp konsumenterna även på vårkanten? Nåväl, vinet är visserligen bra, men vi tycker att det är värt att lägga några tior extra för den ”vanliga” Vino Nobile. Problemet med det vinet är bara att det har den ofina egenskapen att ta slut såväl hos monopolbutiken som i vår egen källare.
Vi drack vinet till, läs och häpna, grillad entrecôte med grillade grönsaker (nåja, tomater, röd paprika och knipplök) och parmesankräm. Vinet funkade ok till maten, men var bättre på egen hand, de spetsiga intrycken till trots.
Risk för etikettskannibalism? Hm, det återstår att ta reda på.
The Wall
Medlem
2009 Poliziano Mandrone di Lohsa
Förra fredagen (jo, jag ligger lite efter med uppdateringarna) grillades rådjurssadel. Potatisgratäng samt rödvinssås fick slå följe med Bambi. Eftersom vinet utgörs av 80% cab sauv, 10% petit verdot och 10% alicante borde väl ett cabernet-glas vara lämpligt? Vi rycker ut två glas och testar efter arbetsgången ”från flaska ner i karaff, vänta 45 min, från karaff ner i glas.”
Riedel Sommeliers Bordeaux; initialt på gränsen till TCA-vibbar, men ändå inte. Klart märkligt. Efter ytterligare vädring dyker det upp kakaotoner och lite grön paprika. Svarta vinbärsblad finns med i mixen, men de håller sig långt bak och låter körsbärstonerna tala desto mer. Känns oerhört knutet. I munnen då? Ganska eldigt (14,5%) med viss syra. Ingen påtaglig tydlighet av de markörer som återfinns i doften, känns på gränsen till lite väl utslätat.
Zalto Bordeaux; tydligare och lite mer lättidentifierade doftmässiga toner i Zalto än i Riedel, minus TCA-vibbarna. Även i munnen är intrycken tydligare, dock lite mer spetsiga och fortfarande lite lätt utslätad smak. Viss syra trots allt. Den eldighet som upplevdes i Riedel känns inte lika påtagligt i Zalto.
På det hela ett ok vin, om än något slätstruket, men vi hade betydligt större förhoppningar så upplevelsen slutar i ett ”jaha?”, låt vara ett gott sådant, för kvällen.
Ett gott "jaha?" är helt klart bättre än bara "jaha?"
Förra fredagen (jo, jag ligger lite efter med uppdateringarna) grillades rådjurssadel. Potatisgratäng samt rödvinssås fick slå följe med Bambi. Eftersom vinet utgörs av 80% cab sauv, 10% petit verdot och 10% alicante borde väl ett cabernet-glas vara lämpligt? Vi rycker ut två glas och testar efter arbetsgången ”från flaska ner i karaff, vänta 45 min, från karaff ner i glas.”
Riedel Sommeliers Bordeaux; initialt på gränsen till TCA-vibbar, men ändå inte. Klart märkligt. Efter ytterligare vädring dyker det upp kakaotoner och lite grön paprika. Svarta vinbärsblad finns med i mixen, men de håller sig långt bak och låter körsbärstonerna tala desto mer. Känns oerhört knutet. I munnen då? Ganska eldigt (14,5%) med viss syra. Ingen påtaglig tydlighet av de markörer som återfinns i doften, känns på gränsen till lite väl utslätat.
Zalto Bordeaux; tydligare och lite mer lättidentifierade doftmässiga toner i Zalto än i Riedel, minus TCA-vibbarna. Även i munnen är intrycken tydligare, dock lite mer spetsiga och fortfarande lite lätt utslätad smak. Viss syra trots allt. Den eldighet som upplevdes i Riedel känns inte lika påtagligt i Zalto.
På det hela ett ok vin, om än något slätstruket, men vi hade betydligt större förhoppningar så upplevelsen slutar i ett ”jaha?”, låt vara ett gott sådant, för kvällen.
Ett gott "jaha?" är helt klart bättre än bara "jaha?"
The Wall
Medlem
2015 Protos Reserva
Eftersom vi hade grillad rådjurssadel över från fredagens grillning tänkte vi oss en favorit i repris på lördagen med variation på temperaturen; sadeln serverades kall, men i övrigt likadana tillbehör i form av potatisgratäng och rödvinssås. Vi hade lite mycket att stå i arbetsmässigt så tillbehörsplaneringen blev lite lidande.
Vilket glas kan passa bäst? Bara att hala fram och prova.
Riedel Sommeliers OW syrah; vanilj, lite smörkola, närvarande alkohol (14,5%) gör sig påmind, viss kakao och mörk choklad samt aningen färskt dillknippe och några torkade dillfrön, men inget som stör. I munnen syrligt, lite oväntat slank, vissa kakao och vaniljtoner i eftersmaken. Kanske att alkoholhalten känns en aning plus lite otippat lite slånbär i eftersmaken.
Riedel Sommeliers Bx; Klar mer flyktig doftmässig upplevelse än i OW syrah, vanilj och dill finns där men känns mer tillbakalutade, känns även som att det finns lite mineraler och nyskalad potatis i doften. I munnen ger vinet ett snällt intryck, smakmässigt lite slankt med viss syra. Alkoholhalten känns tydligare än i OW syrah.
Gabriel Gold; märkligt nog känns mineralerna mer än i Sommeliers Bx. Vanilj och kakao dyker upp, inte fullt så påtaglig alkoholsmocka som i OW syrah. I munnen kompakt, i det närmaste uppbunden, inte lika påtaglig alkoholkänsla men ändå lite eldig med viss beska.
Zalto BX; Bredast doftmässiga upplevelse där det var lättast att identifiera och särskilja de olika intrycken av kakao, vanilj och lite dillknippe. Dillen kryper för övrigt fram lite tydligare efter en stund i glaset och det finns även en känsla av ”mörkt trä” i bakgrunden. I munnen mkt lättklunkat, viss syra och beska finns närvarande, men vinet ger ändå ett bra intryck. Lite alkoholkänsla dyker upp tillsammans med dill, vanilj och kakao i baksätet.
Någon slutsats? Gold och Zalto gjorde vinet mest lättklunkat, smaken var skarpast/tydligast i Gold. I Zalto Bx kändes beskan aningen mer, men vinet kändes ändå mest harmoniskt Zalto Bx och fick utmärkelsen ”Kvällens glas”.
Återbesök? Si!
Eftersom vi hade grillad rådjurssadel över från fredagens grillning tänkte vi oss en favorit i repris på lördagen med variation på temperaturen; sadeln serverades kall, men i övrigt likadana tillbehör i form av potatisgratäng och rödvinssås. Vi hade lite mycket att stå i arbetsmässigt så tillbehörsplaneringen blev lite lidande.
Vilket glas kan passa bäst? Bara att hala fram och prova.
Riedel Sommeliers OW syrah; vanilj, lite smörkola, närvarande alkohol (14,5%) gör sig påmind, viss kakao och mörk choklad samt aningen färskt dillknippe och några torkade dillfrön, men inget som stör. I munnen syrligt, lite oväntat slank, vissa kakao och vaniljtoner i eftersmaken. Kanske att alkoholhalten känns en aning plus lite otippat lite slånbär i eftersmaken.
Riedel Sommeliers Bx; Klar mer flyktig doftmässig upplevelse än i OW syrah, vanilj och dill finns där men känns mer tillbakalutade, känns även som att det finns lite mineraler och nyskalad potatis i doften. I munnen ger vinet ett snällt intryck, smakmässigt lite slankt med viss syra. Alkoholhalten känns tydligare än i OW syrah.
Gabriel Gold; märkligt nog känns mineralerna mer än i Sommeliers Bx. Vanilj och kakao dyker upp, inte fullt så påtaglig alkoholsmocka som i OW syrah. I munnen kompakt, i det närmaste uppbunden, inte lika påtaglig alkoholkänsla men ändå lite eldig med viss beska.
Zalto BX; Bredast doftmässiga upplevelse där det var lättast att identifiera och särskilja de olika intrycken av kakao, vanilj och lite dillknippe. Dillen kryper för övrigt fram lite tydligare efter en stund i glaset och det finns även en känsla av ”mörkt trä” i bakgrunden. I munnen mkt lättklunkat, viss syra och beska finns närvarande, men vinet ger ändå ett bra intryck. Lite alkoholkänsla dyker upp tillsammans med dill, vanilj och kakao i baksätet.
Någon slutsats? Gold och Zalto gjorde vinet mest lättklunkat, smaken var skarpast/tydligast i Gold. I Zalto Bx kändes beskan aningen mer, men vinet kändes ändå mest harmoniskt Zalto Bx och fick utmärkelsen ”Kvällens glas”.
Återbesök? Si!
The Wall
Medlem
2019 Dönnhoff Riesling Trocken
”Har vi något drickbart vitt med bra syra och ingen ek?” frågade hustrun och spände ögonen i en nyinköpt flaska i kylen. Bara att vrida av kapsylen och hälla upp vinet i två glas.
Zalto Riesling är först ut; färskpressad citronsaft är det första som slår emot näsan, kort därefter kommer mineraler marscherande med lite petroleumtoner som blygt bakgrundssällskap. Det bådar gott och väl i munnen blir det full cirkus, syran kliver fram med besked med en fin spetsighet. Det känns dock som att vinet behöver en hel del tid för att ge ett lite mer elegant och harmoniskt intryck. Mineraler och citrus dyker upp i såväl smak som helhetsupplevelse. 11,5% alkoholhalt känns inte nämnvärt. Dags att försöka lokalisera 2012rna i källaren för att jämföra känns det som.
Riedel Sommeliers Riesling; mer anonym doft än i Zalto, drar nästan lite åt skåphållet. Mineraler? Tja, de märks, men inte så tydligt, men däremot en märkligt ton av solkräm. Även petroleumtonerna verkar ha dragit sig tillbaka ytterligare till hemlig ort. I munnen framstår vinet fortfarande som syrligt, men syran är inte alls lika påtagligt närvarande som i Zalto vilket tänderna tackar för.
Bästa glas? Tja, det beror helt och hållet vad man är ute efter; tydliga syror – Zalto, lite snällare och något elegantare intryck – Riedel.
Här var det syra och citroner i buteljerad form!
”Har vi något drickbart vitt med bra syra och ingen ek?” frågade hustrun och spände ögonen i en nyinköpt flaska i kylen. Bara att vrida av kapsylen och hälla upp vinet i två glas.
Zalto Riesling är först ut; färskpressad citronsaft är det första som slår emot näsan, kort därefter kommer mineraler marscherande med lite petroleumtoner som blygt bakgrundssällskap. Det bådar gott och väl i munnen blir det full cirkus, syran kliver fram med besked med en fin spetsighet. Det känns dock som att vinet behöver en hel del tid för att ge ett lite mer elegant och harmoniskt intryck. Mineraler och citrus dyker upp i såväl smak som helhetsupplevelse. 11,5% alkoholhalt känns inte nämnvärt. Dags att försöka lokalisera 2012
rna i källaren för att jämföra känns det som.Riedel Sommeliers Riesling; mer anonym doft än i Zalto, drar nästan lite åt skåphållet. Mineraler? Tja, de märks, men inte så tydligt, men däremot en märkligt ton av solkräm. Även petroleumtonerna verkar ha dragit sig tillbaka ytterligare till hemlig ort. I munnen framstår vinet fortfarande som syrligt, men syran är inte alls lika påtagligt närvarande som i Zalto vilket tänderna tackar för.
Bästa glas? Tja, det beror helt och hållet vad man är ute efter; tydliga syror – Zalto, lite snällare och något elegantare intryck – Riedel.
Här var det syra och citroner i buteljerad form!
The Wall
Medlem
Fortfarande mycket att göra arbetsmässigt, men i lördags trodde vi oss behöva lite variation i kost och dryck. Det gick väl sådär kan man konstatera. Tre rätter skulle betas av med lämpliga drycker till. Den första rätten (saltbakad potatis med brynt smör, creme fraiche, rödlök, saltgurka och låtsasrom (egentligen skulle det vara löjrom, men eftersom vi hade en burk låtsasrom hemma fick den rycka in) och även andra rätten (grillad grön sparris, grillad citron, senapskål och parmesan) pockade på riesling eller GV med lite mognad.
2013 Domäne Wachau Grüner Veltliner Achleiten Smaragd
Först ut till första rätten fick en snabb vända i karaff, 30 min, innan vinet hälls i glas.
Zalto Universal; hela vitpepparkorn, mineraler och en liten skvätt petroleum dyker upp i näsan. Något senare kommer även lite limezest fram. Mycket frisk och trevlig doft. Något senare dyker det upp lite toner av Scalextric bilbana (plasten från en raksträcka). Lite otippat. I munnen är vinet syrligt med krossad vitpeppar och viss eldighet (14%!!). Klart bra vin, men några ytterligare år i källaren lär knappast skada.
Riedel Sommeliers Riesling; mer kompakta doftintryck och mer petroleum, mer mineraler, mer citronzest (snarare än limezest). I munnen beskare och aningen syrligare med ett mer ”tuggbart” intryck. Helt ok även om det upplevs som lite mer komprimerat med extra allt.
Riedel Veritas Riesling; Bra mineral och syra, men lite spetsigare intryck än i det närmast föregående glaset (Sommeliers). Även petroleumtonerna är mer påtagliga. I munnen lite lenare med Nivea och krossad vitpeppar som smakfond.
Intressant! Helt olika intryck i alla glas och samma sak här, beroende vad man vill uppleva får man välja glas härefter. Zalto Universal känns för oss som det lämpligare glaset då vinet känns lite elegantare jämfört med Riedel där intrycket är mer komprimerat.
Fungerade bra till första rätten även om det inte var en fullträff och helt ok till andra rätten (grillad sparris med grillad citron plus senapskål och parmesan.
Fredagens Mâcon fick hänga med i Zalto Bourgogne och efter ett dygn i kylskåp kändes doften bättre och mer harmonisk än kvällen innan, även om det är lite citrus-spets kvar. Det dyker även upp en lite parfymerad/floral ton som senare drar åt badbollsplast. Det första intrycket av ”på väg att bli mogen chardonnay” har avtagit. Fungerade faktiskt ganska bra till första rätten och verkade kunna hantera saltgurkan och rödlöken ganska bra. Inte riktigt på topp till andra rätten.
God, men i nuläget i yngsta laget.
Här var det saltbakad potatis med olika tillbehör. Kombinationen hungrig och ont om tid är inte optimal när maten ska läggas upp.
Någonstans i grönskan finns det grillad grön sparris. Gott när man väl hittat den.
2013 Domäne Wachau Grüner Veltliner Achleiten Smaragd
Först ut till första rätten fick en snabb vända i karaff, 30 min, innan vinet hälls i glas.
Zalto Universal; hela vitpepparkorn, mineraler och en liten skvätt petroleum dyker upp i näsan. Något senare kommer även lite limezest fram. Mycket frisk och trevlig doft. Något senare dyker det upp lite toner av Scalextric bilbana (plasten från en raksträcka). Lite otippat. I munnen är vinet syrligt med krossad vitpeppar och viss eldighet (14%!!). Klart bra vin, men några ytterligare år i källaren lär knappast skada.
Riedel Sommeliers Riesling; mer kompakta doftintryck och mer petroleum, mer mineraler, mer citronzest (snarare än limezest). I munnen beskare och aningen syrligare med ett mer ”tuggbart” intryck. Helt ok även om det upplevs som lite mer komprimerat med extra allt.
Riedel Veritas Riesling; Bra mineral och syra, men lite spetsigare intryck än i det närmast föregående glaset (Sommeliers). Även petroleumtonerna är mer påtagliga. I munnen lite lenare med Nivea och krossad vitpeppar som smakfond.
Intressant! Helt olika intryck i alla glas och samma sak här, beroende vad man vill uppleva får man välja glas härefter. Zalto Universal känns för oss som det lämpligare glaset då vinet känns lite elegantare jämfört med Riedel där intrycket är mer komprimerat.
Fungerade bra till första rätten även om det inte var en fullträff och helt ok till andra rätten (grillad sparris med grillad citron plus senapskål och parmesan.
Fredagens Mâcon fick hänga med i Zalto Bourgogne och efter ett dygn i kylskåp kändes doften bättre och mer harmonisk än kvällen innan, även om det är lite citrus-spets kvar. Det dyker även upp en lite parfymerad/floral ton som senare drar åt badbollsplast. Det första intrycket av ”på väg att bli mogen chardonnay” har avtagit. Fungerade faktiskt ganska bra till första rätten och verkade kunna hantera saltgurkan och rödlöken ganska bra. Inte riktigt på topp till andra rätten.
God, men i nuläget i yngsta laget.
Här var det saltbakad potatis med olika tillbehör. Kombinationen hungrig och ont om tid är inte optimal när maten ska läggas upp.
Någonstans i grönskan finns det grillad grön sparris. Gott när man väl hittat den.
The Wall
Medlem
Till den tredje rätten (grillad entrecôte med grillad knipplök, rostad lök och brynt smör med citronjuice samt timjan) i lördags var vi inne på både Italien och Spanien. Beslutsvånda som löstes enkelt med "en av varje".
2010 Bibi Graetz Soffocone di Vincigliata
Med 90% sangiovese, 7% canaiolo och 3% colorino är Gabriel Gold ett givet val för oss; relativt mogen doft, lite bränt pinjeträ, mycket knuten direkt ur flaska ner i glas, men efter fyra timmar i karaff öppnar det upp sig betydligt och ger ett harmoniskt men diskret intryck med de gamla vanliga sangiovese-markörerna. I munnen lite slankt, dock inte på något negativt sätt, möjligen lite begynnande ålderskrämpor och hade lite umph i början av kvällen jämfört mot slutet av kvällen.
Vi var nyfikna så vi halade även fram Zalto Universal; här är tonerna av ”åldrad sangiovese” klart påtagligare kombinerat med lite nagellack eller äldre oljebaserad målarfärg. I munnen känns vinet lite eldigare (14%) intryck än i Gold.
Utmärkt vin till maten.
God med begynnande ålderskrämpor eller bara en italiensk tunnel?
2008 Viña Tondonia Viña Bosconia Reserva
Vi passar även på att prova ett nyligen släppt vin som lockar, mest för att vi dricker för lite spanska viner hemma. Vilket glas ska vi ta då? Medan vinet får genomgå samma karaffbehandling som Soffocone (fyra timmar) funderar vi på glas och lyckas bestämma oss med en takt av nästan ett glas i timmen.
Zalto Bordeaux är först ut; initialt en doft av biltvätt och den magiska doften av ny bil. Lite oväntat. Något senare kommer det fram lite dill och diskreta vaniljtoner men inte riktigt lika ”in your nose” som yngre och enklare Riojor inte sällan presterar. Lite kakaotoner och behagliga persiljestjälkar dyker också upp. I munnen känns vinet syrligt med bra smak. Lite beska i eftersmaken och den hänger i och övergår till lite värmd och torkad dill. Behagliga 13,5% alkoholhalt.
Riedel Sommeliers OW syrah; mer knuten doft än i Zalto, men doften drar åt grå gymnastikmatta (!) istället för ny bil. I munnen känns intrycken tydligare än i Zalto med en lite mer harmonisk syra och grillad majs (!) i eftersmaken.
Riedel Veritas OW syrah; tydligare dilltoner än i de två föregående glasen, lite kakao och även stall. I munnen lite beskare och syrligare, mörk choklad och i eftersmaken dyker det upp islatte.
Återigen helt olika intryck och det märkligaste var att eftersmaken blev så pass annorlunda i de två Riedelglasen. Bra till maten, men en hedersam andraplats efter Soffocone matmatchningsmässigt.
Ny bil eller grå gymnastikmatta? Val av glas verkar ha viss betydelse.
Grillen användes flitigt under lördagen. Det brynta smöret dämpade dessvärre det visuella intrycket av "nästan rare".
2010 Bibi Graetz Soffocone di Vincigliata
Med 90% sangiovese, 7% canaiolo och 3% colorino är Gabriel Gold ett givet val för oss; relativt mogen doft, lite bränt pinjeträ, mycket knuten direkt ur flaska ner i glas, men efter fyra timmar i karaff öppnar det upp sig betydligt och ger ett harmoniskt men diskret intryck med de gamla vanliga sangiovese-markörerna. I munnen lite slankt, dock inte på något negativt sätt, möjligen lite begynnande ålderskrämpor och hade lite umph i början av kvällen jämfört mot slutet av kvällen.
Vi var nyfikna så vi halade även fram Zalto Universal; här är tonerna av ”åldrad sangiovese” klart påtagligare kombinerat med lite nagellack eller äldre oljebaserad målarfärg. I munnen känns vinet lite eldigare (14%) intryck än i Gold.
Utmärkt vin till maten.
God med begynnande ålderskrämpor eller bara en italiensk tunnel?
2008 Viña Tondonia Viña Bosconia Reserva
Vi passar även på att prova ett nyligen släppt vin som lockar, mest för att vi dricker för lite spanska viner hemma. Vilket glas ska vi ta då? Medan vinet får genomgå samma karaffbehandling som Soffocone (fyra timmar) funderar vi på glas och lyckas bestämma oss med en takt av nästan ett glas i timmen.
Zalto Bordeaux är först ut; initialt en doft av biltvätt och den magiska doften av ny bil. Lite oväntat. Något senare kommer det fram lite dill och diskreta vaniljtoner men inte riktigt lika ”in your nose” som yngre och enklare Riojor inte sällan presterar. Lite kakaotoner och behagliga persiljestjälkar dyker också upp. I munnen känns vinet syrligt med bra smak. Lite beska i eftersmaken och den hänger i och övergår till lite värmd och torkad dill. Behagliga 13,5% alkoholhalt.
Riedel Sommeliers OW syrah; mer knuten doft än i Zalto, men doften drar åt grå gymnastikmatta (!) istället för ny bil. I munnen känns intrycken tydligare än i Zalto med en lite mer harmonisk syra och grillad majs (!) i eftersmaken.
Riedel Veritas OW syrah; tydligare dilltoner än i de två föregående glasen, lite kakao och även stall. I munnen lite beskare och syrligare, mörk choklad och i eftersmaken dyker det upp islatte.
Återigen helt olika intryck och det märkligaste var att eftersmaken blev så pass annorlunda i de två Riedelglasen. Bra till maten, men en hedersam andraplats efter Soffocone matmatchningsmässigt.
Ny bil eller grå gymnastikmatta? Val av glas verkar ha viss betydelse.
Grillen användes flitigt under lördagen. Det brynta smöret dämpade dessvärre det visuella intrycket av "nästan rare".