Vera Wind
In vini veritas?
Verkligen ett tillfälle att fira! Grattis!
finewines.se
This is a sample guest message. Register a free account today to become a member! Once signed in, you'll be able to participate on this site by adding your own topics and posts, as well as connect with other members through your own private inbox!
-
Som flera kanske har märkt är sig finewines.se inte sig likt rent utseendemässigt! En uppgradering av forumets mjukvara har genomförts och temat kommer successivt att uppdateras för att bättre matcha vår tidigare färgprofil! Eventuella buggar eller feedback tas tacksamt emot i den här forumtråden!
Idag dricker vi, provningsnoteringar och diskussioner
- Thread starter Anders Landström
- Startdatum
-
- Etiketter
- provningsnoteringar vin vinprovning
Sebran
Medlem
Fantastiskt skönt besked, stort grattis!
The Wall
Medlem
NV Deutz Brut Classic
Några korta och snabba intryck från utomhus igår kväll; i Veritas Champagne, en fin liten strimma av bubblor letar sig upp från botten av glaset och bildar en inbjudande liten bubblig cirkel på ytan av vinet. Jag har observerat detta de senaste gångerna vi druckit Champagne ur Veritas och även observerat frånvaron av "fenomenet" vi druckit Champagne ur andra glas (främst Orrefors Merlot Champagne). Lite brödig doft med en skvätt av Granny Smith och lite citrustoner. I munnen går doftintrycken igen förvånande nog ganska identiskt och vinet tilltalar oss båda och smaklökarna tar kommando och instruerar armen till snar påfyllning i glaset.
I Orrefors Merlot Champagne; ingen vacker undervinsfontän med bubblor som i Veritas, utan mer lite lösryckta bubblor som bubblar upp. Doftmässigt klart mer knutet intryck och eftersom jag drack vinet ur Veritas först blir det lite väl utmanande att försöka hitta några andra tydliga intryck. I munnen då? Tja, Merlots smalare öppning av kupan verkar medföra att jag upplever vinet lite syrligare och Granny Smith-grönare än i Veritas.
Vi kan konstatera att det är lätt att förstå varför vinet är en favorit hos oss, det är lättgillat och lättdrucket, särskilt i Veritas Champagne (jämfört med Orrefors Merlot-formen på kupan). I den här (medel-)prisklassen finns det en hel del goda och vettiga alternativ som alla har sina finesser och det är på den här nivån man kan tycka att "riktig" Champagne börjar. Inget ont om de enklare/billigare Champagnerna, de är hyggliga och fyller sin funktion (tex som vardags-Champagne), men 200 kr gör trots allt en ganska stor skillnad.
Jag frågade hustrun varför hon valde just den Champagnen och fick, föga förvånande till svar; "jag kan inte Selosse-as gilla Anselmes viner när det finns andra som jag tycker smakar godare". Fair enough och rätt inställning. Och hälsosamt för min plånbok.
Visst ja, tack för alla uppmuntrande kommentarer och gillanden. "Men vad trevligt!" låter hustrun meddela.
Några korta och snabba intryck från utomhus igår kväll; i Veritas Champagne, en fin liten strimma av bubblor letar sig upp från botten av glaset och bildar en inbjudande liten bubblig cirkel på ytan av vinet. Jag har observerat detta de senaste gångerna vi druckit Champagne ur Veritas och även observerat frånvaron av "fenomenet" vi druckit Champagne ur andra glas (främst Orrefors Merlot Champagne). Lite brödig doft med en skvätt av Granny Smith och lite citrustoner. I munnen går doftintrycken igen förvånande nog ganska identiskt och vinet tilltalar oss båda och smaklökarna tar kommando och instruerar armen till snar påfyllning i glaset.
I Orrefors Merlot Champagne; ingen vacker undervinsfontän med bubblor som i Veritas, utan mer lite lösryckta bubblor som bubblar upp. Doftmässigt klart mer knutet intryck och eftersom jag drack vinet ur Veritas först blir det lite väl utmanande att försöka hitta några andra tydliga intryck. I munnen då? Tja, Merlots smalare öppning av kupan verkar medföra att jag upplever vinet lite syrligare och Granny Smith-grönare än i Veritas.
Vi kan konstatera att det är lätt att förstå varför vinet är en favorit hos oss, det är lättgillat och lättdrucket, särskilt i Veritas Champagne (jämfört med Orrefors Merlot-formen på kupan). I den här (medel-)prisklassen finns det en hel del goda och vettiga alternativ som alla har sina finesser och det är på den här nivån man kan tycka att "riktig" Champagne börjar. Inget ont om de enklare/billigare Champagnerna, de är hyggliga och fyller sin funktion (tex som vardags-Champagne), men 200 kr gör trots allt en ganska stor skillnad.
Jag frågade hustrun varför hon valde just den Champagnen och fick, föga förvånande till svar; "jag kan inte Selosse-as gilla Anselmes viner när det finns andra som jag tycker smakar godare". Fair enough och rätt inställning. Och hälsosamt för min plånbok.
Visst ja, tack för alla uppmuntrande kommentarer och gillanden. "Men vad trevligt!" låter hustrun meddela.
Vingubben
Medlem
Glaset har en laserbearbetad yta i botten som skapar en så kallad ”nucleation point” som hjälper till att bilda bubblorna.
The Wall
Medlem
Aha, trevlig effekt tycker vi i nuläget. Får se om vi så småningom tippar över till "tröttsamt".
Vera Wind
In vini veritas?
Solig balkong bjöd in till solo AW, så jag knäckte en flaska av Charles Smiths POPUP.
Det ser ut som en läskflaska och associationerna går onekligen dit. Eller till 90-talets wine coolers. Inte för att det är sött, det är det inte. Det är bara otroligt enkelt, läskande och opretentiöst. Inte så utvecklad mousse, men det duger. Inte så hög syra, vilket bidrar till lättdruckenheten. Samma sak med karaktären, lätt och enkelt. Motsvarigheten till att ta en kall Carlsberg i solen. Ett vin att dricka kylt i trädgården (eller på min balkong) en vanlig onsdag, helt enkelt.
Det ser ut som en läskflaska och associationerna går onekligen dit. Eller till 90-talets wine coolers. Inte för att det är sött, det är det inte. Det är bara otroligt enkelt, läskande och opretentiöst. Inte så utvecklad mousse, men det duger. Inte så hög syra, vilket bidrar till lättdruckenheten. Samma sak med karaktären, lätt och enkelt. Motsvarigheten till att ta en kall Carlsberg i solen. Ett vin att dricka kylt i trädgården (eller på min balkong) en vanlig onsdag, helt enkelt.
The Wall
Medlem
2015 Becker Family Pinot Noir
Det vankades middag i uterummet på lördagskvällen och till den inte alltför komplicerade förrätten (se bild) skulle en pinot noir förmodligen passa finfint. Vi kunde inte släppa tanken att Riedel inte längre får tjänstgöra som utomhusglas så vi halade fram två alternativ;
Riedel Sommeliers Burgundy Grand Cru; i näsan en del mineral och skolsuddgummi, inte helt olikt det intryck som jag fick av Walter Hansel (som dyker upp i en framtida not), en diskret ton av lite bränt gummi vilket förvånar mig (va-Pfalz?!) en del eftersom Becker håller till i Pfalz och inte i Ahr. Faktiskt även lite levrat blod också. I munnen då? Syrlig, fin men möjligen lite kort och enkelt intryck, det brända gummit kommer igen i smaken, men inte på något negativt sätt. På det hela helt ok pinot för rimlig peng, även om den riktiga finessen saknas.
Gabriel StandArt; glaset gör att vinet får ett mer kompakt och dammigare intryck. Det dyker även upp lite slakteritoner i doften kombinerat med nyavfyrad kinapuff. I munnen känns vinet enklare och aningen beskare jämfört med Sommeliers och det påminner lite om när man satt och tuggade på blyertspennor i mellanstadiet. Som en bonus dyker det dessutom upp lite apelsinskal, på gränsen till den beskare vita delen av skalet.
Jaha, Sommeliers var snäppet vassare glasmässigt den här gången och även om StandArt inte gjorde bort sig känns det som att glaset var kanske lite för trångt för vinet.
Här var det tyskt källarfynd, dock inte från Keller.
Få se nu, svensk nykokt färskpotatis, smör, havssalt och färsk dill. Början på en god förrätt.
Voilà! Några enkla instruktioner (”lägg ihop allt på tallriken”) senare och förrätten är klar.
Det vankades middag i uterummet på lördagskvällen och till den inte alltför komplicerade förrätten (se bild) skulle en pinot noir förmodligen passa finfint. Vi kunde inte släppa tanken att Riedel inte längre får tjänstgöra som utomhusglas så vi halade fram två alternativ;
Riedel Sommeliers Burgundy Grand Cru; i näsan en del mineral och skolsuddgummi, inte helt olikt det intryck som jag fick av Walter Hansel (som dyker upp i en framtida not), en diskret ton av lite bränt gummi vilket förvånar mig (va-Pfalz?!) en del eftersom Becker håller till i Pfalz och inte i Ahr. Faktiskt även lite levrat blod också. I munnen då? Syrlig, fin men möjligen lite kort och enkelt intryck, det brända gummit kommer igen i smaken, men inte på något negativt sätt. På det hela helt ok pinot för rimlig peng, även om den riktiga finessen saknas.
Gabriel StandArt; glaset gör att vinet får ett mer kompakt och dammigare intryck. Det dyker även upp lite slakteritoner i doften kombinerat med nyavfyrad kinapuff. I munnen känns vinet enklare och aningen beskare jämfört med Sommeliers och det påminner lite om när man satt och tuggade på blyertspennor i mellanstadiet. Som en bonus dyker det dessutom upp lite apelsinskal, på gränsen till den beskare vita delen av skalet.
Jaha, Sommeliers var snäppet vassare glasmässigt den här gången och även om StandArt inte gjorde bort sig känns det som att glaset var kanske lite för trångt för vinet.
Här var det tyskt källarfynd, dock inte från Keller.
Få se nu, svensk nykokt färskpotatis, smör, havssalt och färsk dill. Början på en god förrätt.
Voilà! Några enkla instruktioner (”lägg ihop allt på tallriken”) senare och förrätten är klar.
The Wall
Medlem
2008 Walter Hansel Pinot Noir
Något längre tillbaka i tiden (ungefär två veckor sedan) hade vi matmässigt sett lite inspirationstorka och tillagade därför en favorit hämtad från en av Michel Jamais utmärkta böcker; fläskfilé med färskpärer, knippmorötter och senapsspetsad gräddsås. Givet enkelt att det skulle vara en pinot till detta. Efter ett ordentligt kartongförflyttningsfyspass i källaren lokaliserades ovan nämnda butelj, ”det här kan ju vara bra”. Väck med korken och ner i karaff minus en skvätt i vardera av de för kvällen utvalda glasen.
Bra att veta; vinet passade ypperligt till tryffelsalami, både direkt efter att korken ryckts upp och senare på kvällen ännu bättre när vinet fått lite mer luft och blommat ut.
Zalto Bourgogne; första skvätten direkt från flaskan – trevlig, typisk pinositet, lite mer extra allt jämfört med en bättre Bourgogne, dock utan att bli flabbig, Kul och positiv överraskning. Man kan ana en viss begynnande mognad med multna löv i bakgrunden. Ingen eldighet (14,4%) märks i doften i nuläget. Senare (omkring 2,5 timmar) när vinet fått ordentligt med luft tycker jag att de amerikanska tonerna kommer fram tydligare med puffar av lite torkat blått skolsuddgummi och nu börjar alkoholhalten både märkas och slå igenom i doften. För mycket luft?
I munnen då? Initialt lite eldig med viss syra och det stämmer inte riktigt med vad det mycket trevliga doftintrycket utlovar, men fungerar utmärkt till maten. Senare har smakmässigheten utvecklats bättre än doftmässigheten; i munnen är det finfint, gott, bra med aningen eldighet och fortfarande väldigt bra till maten.
Riedel Sommeliers Burgundy Grand cru; helt klart ett dammigare, eller är det mineraligare, intryck än i Zalto och vinet känns klart snällare, eller mer harmlöst, än i Zalto. Senare med mer luft är doften klart mer öppen, men fortfarande diskret, än tidigare och lite lättare att ta till sig.
I munnen upplever vi vinet slankare och mer lättklunkat än i Zalto. Faktiskt på gränsen till farligt lättklunkat, vilket var lite otippat. Senare med luft är det möjligen lite mer mineralitet och pinot-känsla än i Zalto, men på det hela väldigt bra.
Som vanligt; vi skulle ha köpt fler flaskor, eller om vi har gjort det, ha lite bättre koll på var de övriga befinner sig. Nåväl, mycket trevlig bekantskap för en helt ok slant.
Så dök äntligen den av mig på senare tid hänvisade till Walter Hansel upp som en post!
Fläskfilémedaljonger (typ) och lite annat smått och gott. Jamais föreslår färsk körvel, men det orkade vi inte införskaffa när vi hade färsk dill hemma. Färsk dill är för övrigt underskattat - det passar att hälla på i princip allt.
Något längre tillbaka i tiden (ungefär två veckor sedan) hade vi matmässigt sett lite inspirationstorka och tillagade därför en favorit hämtad från en av Michel Jamais utmärkta böcker; fläskfilé med färskpärer, knippmorötter och senapsspetsad gräddsås. Givet enkelt att det skulle vara en pinot till detta. Efter ett ordentligt kartongförflyttningsfyspass i källaren lokaliserades ovan nämnda butelj, ”det här kan ju vara bra”. Väck med korken och ner i karaff minus en skvätt i vardera av de för kvällen utvalda glasen.
Bra att veta; vinet passade ypperligt till tryffelsalami, både direkt efter att korken ryckts upp och senare på kvällen ännu bättre när vinet fått lite mer luft och blommat ut.
Zalto Bourgogne; första skvätten direkt från flaskan – trevlig, typisk pinositet, lite mer extra allt jämfört med en bättre Bourgogne, dock utan att bli flabbig, Kul och positiv överraskning. Man kan ana en viss begynnande mognad med multna löv i bakgrunden. Ingen eldighet (14,4%) märks i doften i nuläget. Senare (omkring 2,5 timmar) när vinet fått ordentligt med luft tycker jag att de amerikanska tonerna kommer fram tydligare med puffar av lite torkat blått skolsuddgummi och nu börjar alkoholhalten både märkas och slå igenom i doften. För mycket luft?
I munnen då? Initialt lite eldig med viss syra och det stämmer inte riktigt med vad det mycket trevliga doftintrycket utlovar, men fungerar utmärkt till maten. Senare har smakmässigheten utvecklats bättre än doftmässigheten; i munnen är det finfint, gott, bra med aningen eldighet och fortfarande väldigt bra till maten.
Riedel Sommeliers Burgundy Grand cru; helt klart ett dammigare, eller är det mineraligare, intryck än i Zalto och vinet känns klart snällare, eller mer harmlöst, än i Zalto. Senare med mer luft är doften klart mer öppen, men fortfarande diskret, än tidigare och lite lättare att ta till sig.
I munnen upplever vi vinet slankare och mer lättklunkat än i Zalto. Faktiskt på gränsen till farligt lättklunkat, vilket var lite otippat. Senare med luft är det möjligen lite mer mineralitet och pinot-känsla än i Zalto, men på det hela väldigt bra.
Som vanligt; vi skulle ha köpt fler flaskor, eller om vi har gjort det, ha lite bättre koll på var de övriga befinner sig. Nåväl, mycket trevlig bekantskap för en helt ok slant.
Så dök äntligen den av mig på senare tid hänvisade till Walter Hansel upp som en post!
Fläskfilémedaljonger (typ) och lite annat smått och gott. Jamais föreslår färsk körvel, men det orkade vi inte införskaffa när vi hade färsk dill hemma. Färsk dill är för övrigt underskattat - det passar att hälla på i princip allt.
The Wall
Medlem
2019 Ànima Negra ÀN/2
Kan man inte åka till Mallorca får Mallorca komma hem till oss i buteljerad form. I lördags grillade vi marinerad benfri grisnacke från Gårdsällskapet och vad kunde passa bättre än en druvblandning på 65% callet, 10% manto negro, 10% fogeneu och 15% syrah? Det skulle vara om man kunde snabbåldra vinet sådär 10 år, men vi hade inte tid att vänta så det var bara att rycka fram glas, korkskruv och skrida till verket. Det blev lite korta noter eftersom jag försökte servera maten samtidigt.
Riedel Veritas OW syrah; ganska syltigt intryck med en blandning av björnbär och såpbubblor. Lite eldigt intryck doftmässigt och intrycket säger zinfandel. Känslan av zin går sedan igen i smaken tillsammans med viss eldighet, trots relativt blygsamma 13,5% alkoholhalt.
Riedel Sommeliers OW syrah; här drar det lite mer åt mineralhållet, men såpbubblorna är ändå kvar i doften. Lite mindre eldigt intryck och i munnen är det inte så mycket syra eller tanniner att tala om. Det var det iof inte i Veritas heller.
Gabriel StandArt; här är vinet helt klart dammigare, mer torr grusväg än såpbubblor även om de finns i bakgrunden, vägdammiga björnbär kanske? Beskast i munnen av de tre, syltigheten finns kvar, men den är inte lika ”i din gom” som i de andra glasen.
”Okej vin” kan man väl sammanfatta det hela, men kanske inte riktigt det omdöme som man är på jakt efter på 260-kronorsnivån. Visserligen bra till maten, men vinet skulle nog må väldigt bra av 10 år eller mer i lugn och ro för att bli mer harmoniskt. Återbesök? Tja, det är ju inte omöjligt, men inget som jag prioriterar i närtid.
Olé! Mallorcas svar på zinfandel.
"Ett glas vin" innebär ofta "Ett glas vin jämfört med ett annat glas med samma vin och ytterligare ett annat glas med samma vin" har det visat sig genom empiriska studier.
Kan man inte åka till Mallorca får Mallorca komma hem till oss i buteljerad form. I lördags grillade vi marinerad benfri grisnacke från Gårdsällskapet och vad kunde passa bättre än en druvblandning på 65% callet, 10% manto negro, 10% fogeneu och 15% syrah? Det skulle vara om man kunde snabbåldra vinet sådär 10 år, men vi hade inte tid att vänta så det var bara att rycka fram glas, korkskruv och skrida till verket. Det blev lite korta noter eftersom jag försökte servera maten samtidigt.
Riedel Veritas OW syrah; ganska syltigt intryck med en blandning av björnbär och såpbubblor. Lite eldigt intryck doftmässigt och intrycket säger zinfandel. Känslan av zin går sedan igen i smaken tillsammans med viss eldighet, trots relativt blygsamma 13,5% alkoholhalt.
Riedel Sommeliers OW syrah; här drar det lite mer åt mineralhållet, men såpbubblorna är ändå kvar i doften. Lite mindre eldigt intryck och i munnen är det inte så mycket syra eller tanniner att tala om. Det var det iof inte i Veritas heller.
Gabriel StandArt; här är vinet helt klart dammigare, mer torr grusväg än såpbubblor även om de finns i bakgrunden, vägdammiga björnbär kanske? Beskast i munnen av de tre, syltigheten finns kvar, men den är inte lika ”i din gom” som i de andra glasen.
”Okej vin” kan man väl sammanfatta det hela, men kanske inte riktigt det omdöme som man är på jakt efter på 260-kronorsnivån. Visserligen bra till maten, men vinet skulle nog må väldigt bra av 10 år eller mer i lugn och ro för att bli mer harmoniskt. Återbesök? Tja, det är ju inte omöjligt, men inget som jag prioriterar i närtid.
Olé! Mallorcas svar på zinfandel.
"Ett glas vin" innebär ofta "Ett glas vin jämfört med ett annat glas med samma vin och ytterligare ett annat glas med samma vin" har det visat sig genom empiriska studier.
buteljen
Medlem
2017 Ventisquero Chardonnay Tara
Vitgrumlig ljusgul färg
Stor härlig doft av grillad citrus, aprikos, persika, vita blommor, honungsmelon, örter, rökig mineralitet
I smaken frisk och energisk kombinerat med en krämig textur från lees. Aprikos, persika, grillad citrus. Lång saltig finish.
Ett mycket gott vin som jag köpte i höstas efter att ha läst en not av @Omar Khayyam . Ser nu att vi även åt samma maträtt - seabream. Perfekt match
Vinet kommer från Huasco Valley i Atacama öknen i Chile. Spännande att man kan leverera så här bra viner från avlägsna ökenklimat.
Last edited:
The Wall
Medlem
Kul! Den har jag hemma och på min att-dricka-lista. Köpte den främst eftersom jag tyckte att deras PN är trevlig.Visa bifogad bild 23471
2017 Ventisquero Chardonnay Tara
Vitgrumlig ljusgul färg
Stor härlig doft av grillad citrus, aprikos, persika, vita blommor, honungsmelon, örter, rökig mineralitet
I smaken frisk och energisk kombinerat med en krämig textur från lees. Aprikos, persika, grillad citrus. Lång saltig finish.
Ett mycket gott vin som jag köpte i höstas efter att ha läst en not av @Omar Khayyam . Ser nu att vi även åt samma maträtt - seabream. Perfekt match
Vinet kommer från Huasco Valley i Atacama öknen i Chile. Spännande att man kan leverera så här bra viner från avlägsna ökenklimat.
Finewinedude
2024 - Låter saker och ting vara osagt
Gårdagens pilgrim och hummer middag vart en trevlig en.
Bäst (trots ung) var Entes P-M. Men till maten passade faktiskt Etienne Sauzet Village puligny riktigt bra!
Detta var en provning där vi medvetet skulle testa 18 som årgång, och trots att dessa var riktigt trevliga så behöver denna kvalitet, sin tid.
Slank med gjorde François Lamarche, en producent jag börjar gilla mer och mer.
Bäst (trots ung) var Entes P-M. Men till maten passade faktiskt Etienne Sauzet Village puligny riktigt bra!
Detta var en provning där vi medvetet skulle testa 18 som årgång, och trots att dessa var riktigt trevliga så behöver denna kvalitet, sin tid.
Slank med gjorde François Lamarche, en producent jag börjar gilla mer och mer.
stevie22002
Medlem
Hur gick resonemanget kring Silex? Drack en 2013 för ett tag sedan och vi var då eniga om att den var bra, men inte så prisvärd.
Daniel A
Administratör
Silex verkar vara rätt årgångsberoende enligt min ringa erfarenhet. En av de bästa vinerna jag drack 2019 var en 2014 Silex; hade gärna köpt fler. Var inte lika förtjust (men ändå mycket bra viner!) i t.ex. 2010 och 2011.Hur gick resonemanget kring Silex? Drack en 2013 för ett tag sedan och vi var då eniga om att den var bra, men inte så prisvärd.
The Wall
Medlem
2009 Anthonij Rupert Optima
För en dryg vecka sedan kände vi att det vore gott med något Bx-aktigt till en grillad skiva oxfilé med potatisgratäng och rödvinssås (lite fantasilös mat kan tyckas, men efter en för stressig arbetsvecka var inspirationen inte på topp) och ur källaren halade vi fram ett vin som vi uppskattade en nyårsafton för ett par år sedan. 60% cab sauv, 30% cab franc, 8% merlot och 2% petit verdot, 24 månader på franska 225-liters fat, varav 20% nya och sedan 2 år i flaska innan försäljning. Vad kan gå fel?
Vi sprättar bort korken och häller ner en liten skvätt i första bästa glas till hands, vilket visade sig vara Zalto Bordeaux; tydliga toner av cabernet sauvignon, dvs svarta vinbär parat med lite stall och grön ton. Precis som det ska vara.
Vi har tålamod och låter vinet få lite frisk luft i två timmar i karaff innan vi börjar smaka ordentligt på vinet.
Zalto Bordeaux är först ut igen; öppet intryck, smörkola och lite kakao, liten eldighet (14,5%) men cab sauv-intrycket har förvånande nog klingat av, vilket förvånar oss en del. I munnen känns vinet lite eldigt, dock inte så att det stör, kakao blandas med ett grönt intryck (stjälk från grön paprika?) samt en viss behagligt rökighet, inte alls någon brinnande bakelittelefon här inte. Klart godkänd.
Riedel Sommeliers Bordeaux; tydligare toner av smörkola och kakao än i Zalto och kanske även lite mer mineraliskt intryck. Det känns som att det finns mörk choklad med 70% kakao i bakgrunden. Eldigheten är mer påtaglig och ger ifrån sig ett litet stick i näsan. I munnen kommer toner av grön paprika i första hand, därefter lite eldighet och vissa kakaotoner. Lite tydligare Bx-markörer i det här glaset jämfört med Zalto Bx.
Riedel Veritas Bordeaux; mer kompakt intryck än de föregående glasen och samtidigt mer smörkola. Faktiskt mest smörkola än något annat, även om det tittar fram ett bekant intryck som visar sig vara…vaniljglass. I munnen känns vinet lite eldigt, lite av varje av tidigare intryck och ger ett klart godkänt intryck. Trots det något ljumma doftintrycket börjar vi ana att vi nu har det bästa glaset i handen.
Vi tänkte prova vinet över två eller tre kvällar, men eftersom klunkabiliteten var löjligt hög reducerades tidsspannet till tre timmar. Förhoppningsvis har vi några fler flaskor i källaren och det är inget man behöver stressa över att konsumera de närmaste 10-15 åren, vilket i sin tur innebär att vi har lite tid på oss att lokalisera buteljerna.
Trots namnet förekommer det inga sura batterisyror utan bara vaniljglass om man har ett glas som ger ett glassigt intryck.
För en dryg vecka sedan kände vi att det vore gott med något Bx-aktigt till en grillad skiva oxfilé med potatisgratäng och rödvinssås (lite fantasilös mat kan tyckas, men efter en för stressig arbetsvecka var inspirationen inte på topp) och ur källaren halade vi fram ett vin som vi uppskattade en nyårsafton för ett par år sedan. 60% cab sauv, 30% cab franc, 8% merlot och 2% petit verdot, 24 månader på franska 225-liters fat, varav 20% nya och sedan 2 år i flaska innan försäljning. Vad kan gå fel?
Vi sprättar bort korken och häller ner en liten skvätt i första bästa glas till hands, vilket visade sig vara Zalto Bordeaux; tydliga toner av cabernet sauvignon, dvs svarta vinbär parat med lite stall och grön ton. Precis som det ska vara.
Vi har tålamod och låter vinet få lite frisk luft i två timmar i karaff innan vi börjar smaka ordentligt på vinet.
Zalto Bordeaux är först ut igen; öppet intryck, smörkola och lite kakao, liten eldighet (14,5%) men cab sauv-intrycket har förvånande nog klingat av, vilket förvånar oss en del. I munnen känns vinet lite eldigt, dock inte så att det stör, kakao blandas med ett grönt intryck (stjälk från grön paprika?) samt en viss behagligt rökighet, inte alls någon brinnande bakelittelefon här inte. Klart godkänd.
Riedel Sommeliers Bordeaux; tydligare toner av smörkola och kakao än i Zalto och kanske även lite mer mineraliskt intryck. Det känns som att det finns mörk choklad med 70% kakao i bakgrunden. Eldigheten är mer påtaglig och ger ifrån sig ett litet stick i näsan. I munnen kommer toner av grön paprika i första hand, därefter lite eldighet och vissa kakaotoner. Lite tydligare Bx-markörer i det här glaset jämfört med Zalto Bx.
Riedel Veritas Bordeaux; mer kompakt intryck än de föregående glasen och samtidigt mer smörkola. Faktiskt mest smörkola än något annat, även om det tittar fram ett bekant intryck som visar sig vara…vaniljglass. I munnen känns vinet lite eldigt, lite av varje av tidigare intryck och ger ett klart godkänt intryck. Trots det något ljumma doftintrycket börjar vi ana att vi nu har det bästa glaset i handen.
Vi tänkte prova vinet över två eller tre kvällar, men eftersom klunkabiliteten var löjligt hög reducerades tidsspannet till tre timmar. Förhoppningsvis har vi några fler flaskor i källaren och det är inget man behöver stressa över att konsumera de närmaste 10-15 åren, vilket i sin tur innebär att vi har lite tid på oss att lokalisera buteljerna.
Trots namnet förekommer det inga sura batterisyror utan bara vaniljglass om man har ett glas som ger ett glassigt intryck.
The Wall
Medlem
2020 Domaine Ott By.Ott
Eftersom hustrun av outgrundlig anledning gillar rosévin passade jag på att köpa en bra-att-ha-flaska om det skulle bli aktuellt och se där, i tisdags efter Deutz tyckte vissa att rosé var ett bra val. Nåja, jag hade tack och lov en hel del rester från lördagen (Breuer Terra Montosa, Becker Family Pinot Noir; Anima Negra AN/2) som alternativ för egen del. Dock, utöver Miraval, som faktiskt är nästintill drickbart, kvalar även Ott in. Förmodligen av den enkla anledningen att när det kommer till stilla rosé är korrelationen pris – prestanda ganska uppenbar; mer pengar ut = bättre vinupplevelse. Undantaget är dock Clos Cibonne som jag normalt tycker är lite platt/intetsägande även om kvaliteten är ypperlig.
Nåja, slut med gnällandet och fram med glasen; Gabriel StandArt och, det var tänkt att även Riedel Veritas Champagne skulle kämpa om påfyllningsuppmärksamhet, men jag missade noterna ur Riedel. Kanske en annan gång istället.
Nåväl, StandArt; doftmässigt en märklig kombination av väl mogna smultron (de mest mörkröda just innan de blir övermogna) och omogna jordgubbar. Dessutom ett litet drag av skumbanan, även om någon i församlingen hävdade ”vattenmelon”. Hittar vi även lite mineraler månntro? I munnen då? Jo, småsyrligt med mogna jordgubbar i smaken och viss beska, faktiskt och till min förvåning inte helt odrickbart. I eftersmaken kommer det en del hallonbåtar seglandes men det sker med viss fördröjning; just som man tror att eftersmaken är över dyker hallonbåtarna upp.
Skepp Ott-hoj! En hallonbåt kommer lastad med jordgubbar, smultron och skumbananer.
Eftersom hustrun av outgrundlig anledning gillar rosévin passade jag på att köpa en bra-att-ha-flaska om det skulle bli aktuellt och se där, i tisdags efter Deutz tyckte vissa att rosé var ett bra val. Nåja, jag hade tack och lov en hel del rester från lördagen (Breuer Terra Montosa, Becker Family Pinot Noir; Anima Negra AN/2) som alternativ för egen del. Dock, utöver Miraval, som faktiskt är nästintill drickbart, kvalar även Ott in. Förmodligen av den enkla anledningen att när det kommer till stilla rosé är korrelationen pris – prestanda ganska uppenbar; mer pengar ut = bättre vinupplevelse. Undantaget är dock Clos Cibonne som jag normalt tycker är lite platt/intetsägande även om kvaliteten är ypperlig.
Nåja, slut med gnällandet och fram med glasen; Gabriel StandArt och, det var tänkt att även Riedel Veritas Champagne skulle kämpa om påfyllningsuppmärksamhet, men jag missade noterna ur Riedel. Kanske en annan gång istället.
Nåväl, StandArt; doftmässigt en märklig kombination av väl mogna smultron (de mest mörkröda just innan de blir övermogna) och omogna jordgubbar. Dessutom ett litet drag av skumbanan, även om någon i församlingen hävdade ”vattenmelon”. Hittar vi även lite mineraler månntro? I munnen då? Jo, småsyrligt med mogna jordgubbar i smaken och viss beska, faktiskt och till min förvåning inte helt odrickbart. I eftersmaken kommer det en del hallonbåtar seglandes men det sker med viss fördröjning; just som man tror att eftersmaken är över dyker hallonbåtarna upp.
Skepp Ott-hoj! En hallonbåt kommer lastad med jordgubbar, smultron och skumbananer.
The Wall
Medlem
2001 Château des Annereaux
Kvällen innan den grillade oxfilén tillagde vi något så häpnadsväckande som grillad ryggbiff med bearnaisesås och klyftpotatis och då behövs väl Bordeaux? Sagt och gjort, en övergiven flaska av lite äldre (nåja) årgång plockades fram, nasalbesiktades efter urkorkning och sen ner i karaff i två timmar.
Riedel Sommeliers Bordeaux; fina kakaotoner kombinerat med lite, lite, lite syrlighet och något senare en viss slankhet i doften. I munnen då? Slank och väl tämjda tanniner, eller så hade de rymt. Viss syra, lite eldighet trots 12,5% - obalans? Nja, vinet känns lite för enkelt för att ålderskrämporna inte ska bli så tydliga och ta överhanden, eller snarare överläppen.
Zalto Bordeaux; kakaotoner och viss syrlighet i doften, mer öppen än i Sommeliers, lite bränt trä som visar sig vara lite för slipat eneträ strax innan det börjar ryka ordentligt. I munnen känns vinet slankare, syrligare och helt enkelt ännu äldre, eller om man så föredrar – mer för gamlare.
Riedel Veritas Bordeaux; tydliga kaffe/kakaotoner, kanske lite väl slank i doften, men när vi sniffar i Sommeliers igen så känns vinet fylligare och med lite mer mineraler i Sommeliers jämfört med Veritas. I munnen aning rökighet som drar åt cigarrhållet, den som man lade ifrån sig och nästan glömde bort i 20 minuter, även syrligheten gör sig påmind här.
Nja, kanske i enklaste laget, men skönt att frigöra utrymme i vinstället.
Lite för enkel för att ha legat lite för länge i källaren.
Kvällen innan den grillade oxfilén tillagde vi något så häpnadsväckande som grillad ryggbiff med bearnaisesås och klyftpotatis och då behövs väl Bordeaux? Sagt och gjort, en övergiven flaska av lite äldre (nåja) årgång plockades fram, nasalbesiktades efter urkorkning och sen ner i karaff i två timmar.
Riedel Sommeliers Bordeaux; fina kakaotoner kombinerat med lite, lite, lite syrlighet och något senare en viss slankhet i doften. I munnen då? Slank och väl tämjda tanniner, eller så hade de rymt. Viss syra, lite eldighet trots 12,5% - obalans? Nja, vinet känns lite för enkelt för att ålderskrämporna inte ska bli så tydliga och ta överhanden, eller snarare överläppen.
Zalto Bordeaux; kakaotoner och viss syrlighet i doften, mer öppen än i Sommeliers, lite bränt trä som visar sig vara lite för slipat eneträ strax innan det börjar ryka ordentligt. I munnen känns vinet slankare, syrligare och helt enkelt ännu äldre, eller om man så föredrar – mer för gamlare.
Riedel Veritas Bordeaux; tydliga kaffe/kakaotoner, kanske lite väl slank i doften, men när vi sniffar i Sommeliers igen så känns vinet fylligare och med lite mer mineraler i Sommeliers jämfört med Veritas. I munnen aning rökighet som drar åt cigarrhållet, den som man lade ifrån sig och nästan glömde bort i 20 minuter, även syrligheten gör sig påmind här.
Nja, kanske i enklaste laget, men skönt att frigöra utrymme i vinstället.
Lite för enkel för att ha legat lite för länge i källaren.
Viner du glömt att du minns. Jag gjorde en mental notering när jag drack Tara senast att "detta måste jag köpa fler av". Skedde så? Nej. Brukar mina mentala noteringar fungera? Nej.Visa bifogad bild 23471
2017 Ventisquero Chardonnay Tara
Vitgrumlig ljusgul färg
Stor härlig doft av grillad citrus, aprikos, persika, vita blommor, honungsmelon, örter, rökig mineralitet
I smaken frisk och energisk kombinerat med en krämig textur från lees. Aprikos, persika, grillad citrus. Lång saltig finish.
Ett mycket gott vin som jag köpte i höstas efter att ha läst en not av @Omar Khayyam . Ser nu att vi även åt samma maträtt - seabream. Perfekt match
Vinet kommer från Huasco Valley i Atacama öknen i Chile. Spännande att man kan leverera så här bra viner från avlägsna ökenklimat.
Så det är skönt när andra bekräftar att det var ett bra vin och påminner en om att det är dags att lägga en beställning. Imorgon. Om jag kommer ihåg.
The Wall
Medlem
First thing tomorrow when internet opens!
Patrik Sellin
fd Innertällmo Bryggeri
Minivertikal Fontanafredda:
2017 Fontanafredda Barolo: doft av körsbär, saltlakrits, svarta vinbär och tobak. I smaken återkommer ungefär detsamma. Sval frukt, slank och lätt med ganska beskedliga tanniner trots ungdomen. Känns mer som en bra Nebbiolo de Alba än en "riktig" Barolo. Trevligt matvin som med fördel går att dricka redan nu. 88p
1965 Fontanafredda Barolo: Hög nivå, kork i helt perfekt skick: inte en chans att det var originalet, måste ha varit omkorkad. Färgen är mer mörk rosé än röd. Doft av körsbär, rosor, champinjoner, skog, jordkällare och björkved. I smaken finns mjölkchoklad och hasselnötter, typ Marabou Schweizernöt, körsbär, svamp, kaffe och rosor. Slank och sval med söt frukt och balanserade tanniner. Inga spår av trötthet eller oxidation. Ett helt annat djup, komplexitet och smakpalett än 2017. Trots den usla årgången har det här utvecklats till något riktigt bra! 91p
Undrar om 2017 kommer att smaka likadant om drygt 50 år? Extraktionen och tanninstrukturen är rätt så lika i vinerna.
2017 Fontanafredda Barolo: doft av körsbär, saltlakrits, svarta vinbär och tobak. I smaken återkommer ungefär detsamma. Sval frukt, slank och lätt med ganska beskedliga tanniner trots ungdomen. Känns mer som en bra Nebbiolo de Alba än en "riktig" Barolo. Trevligt matvin som med fördel går att dricka redan nu. 88p
1965 Fontanafredda Barolo: Hög nivå, kork i helt perfekt skick: inte en chans att det var originalet, måste ha varit omkorkad. Färgen är mer mörk rosé än röd. Doft av körsbär, rosor, champinjoner, skog, jordkällare och björkved. I smaken finns mjölkchoklad och hasselnötter, typ Marabou Schweizernöt, körsbär, svamp, kaffe och rosor. Slank och sval med söt frukt och balanserade tanniner. Inga spår av trötthet eller oxidation. Ett helt annat djup, komplexitet och smakpalett än 2017. Trots den usla årgången har det här utvecklats till något riktigt bra! 91p
Undrar om 2017 kommer att smaka likadant om drygt 50 år? Extraktionen och tanninstrukturen är rätt så lika i vinerna.