Sonderlese
Medlem
Reklamera?
finewines.se
This is a sample guest message. Register a free account today to become a member! Once signed in, you'll be able to participate on this site by adding your own topics and posts, as well as connect with other members through your own private inbox!
-
Som flera kanske har märkt är sig finewines.se inte sig likt rent utseendemässigt! En uppgradering av forumets mjukvara har genomförts och temat kommer successivt att uppdateras för att bättre matcha vår tidigare färgprofil! Eventuella buggar eller feedback tas tacksamt emot i den här forumtråden!
Idag dricker vi, provningsnoteringar och diskussioner
- Thread starter Anders Landström
- Startdatum
-
- Etiketter
- provningsnoteringar vin vinprovning
StefanAkiko
Återgår till pendeldrickning post-COVID.
Hurwen!
Drucket
Medlem
Vi rumsterade om i Le Bon Canon's källare förra helgen. Först ut en champagne:
2011 Paul Déthune Champagne Grand Cru Brut Cuvée à l'Ancienne
Bokna röda äpplen, kola, kaffe, wienerbröd, härligt.
Skinande klar smak, fortfarande med en sprittig mousse, hög syra som balanseras av rejäl krämig kropp med lite mjölkchoklad och citronkräm, en levande lång eftersmak. Mycket skickligt hantverk, imponerande!
50/50 PN/CH, ett halvår på ekfat, deg. mars 2019.
94p
2000 Domaine Jamet Côte-Rôtie
En mogen, helt harmonisk doft av björnbär, rökt korv, oliver, fint läder, välhängda charkuterier ovanför en eldstad och en köttgryta med rotfrukter, otrolig näsa. Det finns inga genvägar till sådana här aromer, endast ålder kan åstadkomma detta.
I munnen är vinet helt sammansmält, en slank helhet med sammetstanniner, fortfarande friskt och klart; en lakritsrot förhöjer den långa eftersmaken.
Ett fantastiskt vin, perfekt moget. Kvällens vin, utan tvekan!
95-96p
Efter dessa två fantastiska flaskor upptäckte vi att det fanns några intressanta Napa-viner på glas denna kväll:
2014 Forman Cabernet Sauvignon
Söta körsbär, svartvinbärssaft, plommonbrännvin, tjära, vanilj, lite buljong, en ung och fortfarande lite syltig doft.
Koncentrerat, men rinner ner lätt, balans, en begynnande utveckling men fortfarande ungt.
92+p
1987 Robert Mondavi Winery Cabernet Sauvignon Reserve
Kryddig spansk chorizo, fänkål, lagerblad, pepparkakor, lakritsrot, en härlig kryddighet, och lite cassis som visar på att frukten fortfarande är med.
Saftigt, smidigt och harmoniskt, samtidigt som PRO-tanninerna skanderade ”Vi är fortfarande här!”, alltihop infuserat med lite ljuvlig ålderskrydda och någoting rostat. Superbt!
87% cab, 8% cab franc, 5% merlot.
Mycket svårt att tro att detta vin hade 37 år på nacken. Mondavis cabernet är byggd för att hålla.
94p
1997 Spring Mountain Vineyard La Perla - Chevalier - Miravalle
Fina fattoner, mogen cassis, nässlor, blyertspenna, lagård, en klar och aristokratisk bordeauxdoft.
Fylligt, intensivt, friskt, hög syra, fortfarande stadiga tanniner, tydliga trätoner från faten, sofistikerat, stannar länge i munnen.
Mest bordeauxlikt av de tre Napa-vinerna och även detta vin är mycket bra!
93-94p
Slutsats: Riktigt mogna viner är svårslaget, och kanske att gamla världen fortfarande är strået vassare än den nya världen när det har gått två decennier eller mer efter skörd?
2011 Paul Déthune Champagne Grand Cru Brut Cuvée à l'AncienneBokna röda äpplen, kola, kaffe, wienerbröd, härligt.
Skinande klar smak, fortfarande med en sprittig mousse, hög syra som balanseras av rejäl krämig kropp med lite mjölkchoklad och citronkräm, en levande lång eftersmak. Mycket skickligt hantverk, imponerande!
50/50 PN/CH, ett halvår på ekfat, deg. mars 2019.
94p
2000 Domaine Jamet Côte-RôtieEn mogen, helt harmonisk doft av björnbär, rökt korv, oliver, fint läder, välhängda charkuterier ovanför en eldstad och en köttgryta med rotfrukter, otrolig näsa. Det finns inga genvägar till sådana här aromer, endast ålder kan åstadkomma detta.
I munnen är vinet helt sammansmält, en slank helhet med sammetstanniner, fortfarande friskt och klart; en lakritsrot förhöjer den långa eftersmaken.
Ett fantastiskt vin, perfekt moget. Kvällens vin, utan tvekan!
95-96p
Efter dessa två fantastiska flaskor upptäckte vi att det fanns några intressanta Napa-viner på glas denna kväll:
2014 Forman Cabernet SauvignonSöta körsbär, svartvinbärssaft, plommonbrännvin, tjära, vanilj, lite buljong, en ung och fortfarande lite syltig doft.
Koncentrerat, men rinner ner lätt, balans, en begynnande utveckling men fortfarande ungt.
92+p
1987 Robert Mondavi Winery Cabernet Sauvignon ReserveKryddig spansk chorizo, fänkål, lagerblad, pepparkakor, lakritsrot, en härlig kryddighet, och lite cassis som visar på att frukten fortfarande är med.
Saftigt, smidigt och harmoniskt, samtidigt som PRO-tanninerna skanderade ”Vi är fortfarande här!”, alltihop infuserat med lite ljuvlig ålderskrydda och någoting rostat. Superbt!
87% cab, 8% cab franc, 5% merlot.
Mycket svårt att tro att detta vin hade 37 år på nacken. Mondavis cabernet är byggd för att hålla.
94p
1997 Spring Mountain Vineyard La Perla - Chevalier - MiravalleFina fattoner, mogen cassis, nässlor, blyertspenna, lagård, en klar och aristokratisk bordeauxdoft.
Fylligt, intensivt, friskt, hög syra, fortfarande stadiga tanniner, tydliga trätoner från faten, sofistikerat, stannar länge i munnen.
Mest bordeauxlikt av de tre Napa-vinerna och även detta vin är mycket bra!
93-94p
Slutsats: Riktigt mogna viner är svårslaget, och kanske att gamla världen fortfarande är strået vassare än den nya världen när det har gått två decennier eller mer efter skörd?
KimHartman
Medlem
2014 Penfolds St. Henri
A rich array of fruit, including raspberries, blueberries, and cherries is at the forefront of this 2014 St. Henri. The dense almost liqueur-like fruit is complemented by sweet licorice, peppermint, and brownies. It finishes on dark notes of espresso and bitter chocolate. Tannins are round and sweet, and the acidity is quite soft. The 14.5% is present but not allowed to come through across the wall of flavors. This is an uncomplicated – in the best sense of the term – wine with generous pure fruit and a very long finish. Perhaps not the strongest vintage I have tasted, but certainly very solid and enjoyable.
93 p
The Wall
Medlem
2020 Vasse Felix Chardonnay och 2021 Guy Amiot et fils ”Les Bouillottes”
Tidigare har vi alltid hällt ekad chardonnay i Zalto Bou/neb och tyckt att det har varit ett bra val, men inspirerad av @buteljen som dels hällt chardonnay i Zalto Bx och för några år sedan, dels noterat förekomsten av de speciella Zalto-glasen, numera kända som Balance, började vi testa Bx-kupan och satte även Veritas Oaked chardonnay i spel. Det visade sig ganska ofta att Veritas var att föredra framför Zaltos två alster och för att slippa våndas över det ägnade vi vår vitvinsuppmärksamhet åt annat håll. Tills häromdagen, då det visade sig, ånyo förtjänstfullt genom @buteljen att de mystiska Zalto Balance fanns att tillgå för vanlig konsument. Några klick och två dagars väntan senare dök glasen upp hemma och nu skulle det väl ändå avgöras vilket glas som gör ekad chardonnay mest rättvisa; Veritas Oaked Chardonnay, Zalto Bordeaux, Zalto Bou/neb eller Zalto Balance. Och varför inte testa någorlunda ordentligt och jämföra Moderlandet med något nyare. Här föreslog undertecknad att såväl Sydafrika som Oregon, utöver Australien skulle testas, men hustruns ”jag tror att två viner är tillräckligt” kombinerat med en min som inte lämnade något utrymme för förhandling bromsade upp framfarten ner i källaren. Nåja, ”två viner är mer än noll” som jag brukar resonera och skred raskt till verket.
2020 Vasse Felix Chardonnay
Direkt efter plopp och rakt ner i glas:
Veritas oaked chardonnay; citron(zest) och avfyrat krut, lite mineraltoner.
Munnen; syrlig, lite småbesk, kommer smörkola i eftersmaken. 13%.
Zalto Balance; mer öppen än Veritas, inte lika påtagliga doftmässiga intryck, mer diskret.
Munnen; syrligare, smakmässigt tydligare intryck men märkligt nog snällare smörkola i eftersmaken.
Zalto Bordeaux; anonym doft. Det var nog en miss att börja med Veritas och Balance eftersom man sas fick reda på vilka markörer som man kunde leta efter.
Munnen; öppen, harmlös, lite syra o citron. Lättklunkat, men inte på det positiva sättet att vinet upplevs så gott att man raskt vill ha mer, utan ”det här slinker ner utan större motstånd”.
Zalto Bourgogne/nebbiolo; anonym doft, det finns lite antydan till avfyrat krut, men i övrigt ingen direkt doftmässig symfoni.
Munnen; syra, lite citron. Lättklunkat, på samma sätt som i Zalto Bordeaux, dvs inte i den positiva bemärkelsen man vill ha..
2 timmar senare.
Veritas; mer krut, elegantare intryck, mineralerna är kvar men citronzesten har zoomat ut.
Munnen; syra, smörkola, lite grillad citron, bra men inte elegant utan snarare mer rustik-ish.
Balance; lite citrus, lite mineral, lite avfyrat krut, lite av varje, fast tydligare helt enkelt.
Mun; syrlig, ”läskande”, bra. Smörkola i eftersmaken som är klart längre än i Veritas.
Zalto Bx: blåstencil?
Mun; bra syra och krut. Lite mineraler/blyerts i eftersmaken.
Zalto Bou/neb; har hakat upp mig på blåstencil, men det är väl en blandning av krut och mineraler. Citrusfräschören är helt borta jmf m Balance.
Mun: krut och syra, smörkola i eftersmaken.
Alltså, Zalto Bx och Zalto Bou/neb känns helt bortkollrade jmf m Veritas o Balance. Men, varken Bx eller Bou/neb är inte direkt helt odugliga, det är bara det att Balance ger ett mer harmoniskt intryck. Eller ja, vinet framstår som mer harmoniskt i Balance alltså.
2021 Guy Amiot et fils ”Les Bouillottes”
Direkt efter plopp och rakt ner i glas:
Veritas oaked chardonnay; diskret, citrus som nästan drar åt våtservett-hållet.
Mun; elegant, syrlig, lite smörig i eftersmaken, viss grönt inslag.
Zalto Balance; knuten, men det går att identifiera lite citrus o lite mineraler.
Mun; faktiskt ungefär som i Veritas, men lite tydligare på alla punkter, minus det gröna. Bra!
Zalto Bordeaux; klart mer öppen doft, men lustigt nog tydligare intryck av citron. Vill man vara diplomatisk kan man säga att det tydligare intrycket av citron är den enda fördelen.
Mun; lite syrlig/kartig, smörig i eftersmaken.
Zalto Bou/neb; doftmässiga intryck av citron blandat med tandläkarmottagning.
Mun; ännu syrligare, ingen direkt kartighet, citrontoner i smak och eftersmak. Vad hände med smörigheten i eftersmaken?
2 timmar senare;
Veritas oaked chardonnay; fin mix av citrus och mineraler, men på något sätt känns det ändå oförlöst. Fast det är klart, från hygglig Bourgogne kan man knappast stressa fram underverk på några ynka timmar.
Mun; smaken matchar doften, plus lite brynt smör i eftersmaken. Osar elegans.
Zalto Balance; citrus och på gränsen till citronkex, dvs lite vaniljton i bakgrunden, men positivt. Det har dykt upp en liten kvardröjande grön ton, avbruten berberisgren? Dock inget som egentligen stör, men det visar ånyo att Zaltoglas tar obarmhärtigt fram tydligare nyanser ur viner.
Mun; syrlig, besk, lite grön ton, men inget störande längre. Kanske är det det vita på citronen som tittar in.
Zalto Bordeaux; mineral och antydan till blåstencil med citrus i bakgrunden.
Mun: tja, lite sådär; intrycket är något i linje med ”husets vita, men lite bättre”, typ.
Zalto Bou/neb: lite märkligt, mer kryddighet än mineral, Bourgogne skulle nog inte utgöra min första gissning, känns mer anonym och lite mer svårplacerad.
Mun: känns mer som en Chablis än en Bourgogne. Men det känns att kvaliteten är på anständig nivå.
Syrligt och fint i Balance, lite mer anonymt i Bx samt halvt främmande i Bou/neb.
Sammantaget kan man lugnt säga att det var en intressant övning; Balance framstår vid en första anblick och känsla som ett väsentligt mindre glas än Bx och Bou/neb, vilket förklaras av att det är cirka 3 cm lägre än Bx, Bou/neb, Universal och Vitvin, men man vänjer sig och när man väl druckit ur glaset inser man, iaf jag och hustrun, att det här glaset saknades verkligen här hemma och det råder ju liksom ingen brist på glas hos oss. Ett tag befarade jag att vissa i familjen skulle ha en, jämfört med mig, diametralt motsatt inställning till ännu fler glas, men det visade sig att Balance charmade bort de farhågorna. Någon gång kanske jag till och med tar mod till mig och avslöjar det verkliga antalet inköpta Balance.
Vinerna fick för övrigt sällskap av ugnsstekt kolja, vitvinssås, kokpärer (glömde kolla sorten) och ugnsbakade färgglada småtomater.
Kvällens två viner som skulle klargöra en gnagande glasfråga på tydligast möjliga sätt.
Tidigare har vi alltid hällt ekad chardonnay i Zalto Bou/neb och tyckt att det har varit ett bra val, men inspirerad av @buteljen som dels hällt chardonnay i Zalto Bx och för några år sedan, dels noterat förekomsten av de speciella Zalto-glasen, numera kända som Balance, började vi testa Bx-kupan och satte även Veritas Oaked chardonnay i spel. Det visade sig ganska ofta att Veritas var att föredra framför Zaltos två alster och för att slippa våndas över det ägnade vi vår vitvinsuppmärksamhet åt annat håll. Tills häromdagen, då det visade sig, ånyo förtjänstfullt genom @buteljen att de mystiska Zalto Balance fanns att tillgå för vanlig konsument. Några klick och två dagars väntan senare dök glasen upp hemma och nu skulle det väl ändå avgöras vilket glas som gör ekad chardonnay mest rättvisa; Veritas Oaked Chardonnay, Zalto Bordeaux, Zalto Bou/neb eller Zalto Balance. Och varför inte testa någorlunda ordentligt och jämföra Moderlandet med något nyare. Här föreslog undertecknad att såväl Sydafrika som Oregon, utöver Australien skulle testas, men hustruns ”jag tror att två viner är tillräckligt” kombinerat med en min som inte lämnade något utrymme för förhandling bromsade upp framfarten ner i källaren. Nåja, ”två viner är mer än noll” som jag brukar resonera och skred raskt till verket.
2020 Vasse Felix Chardonnay
Direkt efter plopp och rakt ner i glas:
Veritas oaked chardonnay; citron(zest) och avfyrat krut, lite mineraltoner.
Munnen; syrlig, lite småbesk, kommer smörkola i eftersmaken. 13%.
Zalto Balance; mer öppen än Veritas, inte lika påtagliga doftmässiga intryck, mer diskret.
Munnen; syrligare, smakmässigt tydligare intryck men märkligt nog snällare smörkola i eftersmaken.
Zalto Bordeaux; anonym doft. Det var nog en miss att börja med Veritas och Balance eftersom man sas fick reda på vilka markörer som man kunde leta efter.
Munnen; öppen, harmlös, lite syra o citron. Lättklunkat, men inte på det positiva sättet att vinet upplevs så gott att man raskt vill ha mer, utan ”det här slinker ner utan större motstånd”.
Zalto Bourgogne/nebbiolo; anonym doft, det finns lite antydan till avfyrat krut, men i övrigt ingen direkt doftmässig symfoni.
Munnen; syra, lite citron. Lättklunkat, på samma sätt som i Zalto Bordeaux, dvs inte i den positiva bemärkelsen man vill ha..
2 timmar senare.
Veritas; mer krut, elegantare intryck, mineralerna är kvar men citronzesten har zoomat ut.
Munnen; syra, smörkola, lite grillad citron, bra men inte elegant utan snarare mer rustik-ish.
Balance; lite citrus, lite mineral, lite avfyrat krut, lite av varje, fast tydligare helt enkelt.
Mun; syrlig, ”läskande”, bra. Smörkola i eftersmaken som är klart längre än i Veritas.
Zalto Bx: blåstencil?
Mun; bra syra och krut. Lite mineraler/blyerts i eftersmaken.
Zalto Bou/neb; har hakat upp mig på blåstencil, men det är väl en blandning av krut och mineraler. Citrusfräschören är helt borta jmf m Balance.
Mun: krut och syra, smörkola i eftersmaken.
Alltså, Zalto Bx och Zalto Bou/neb känns helt bortkollrade jmf m Veritas o Balance. Men, varken Bx eller Bou/neb är inte direkt helt odugliga, det är bara det att Balance ger ett mer harmoniskt intryck. Eller ja, vinet framstår som mer harmoniskt i Balance alltså.
2021 Guy Amiot et fils ”Les Bouillottes”
Direkt efter plopp och rakt ner i glas:
Veritas oaked chardonnay; diskret, citrus som nästan drar åt våtservett-hållet.
Mun; elegant, syrlig, lite smörig i eftersmaken, viss grönt inslag.
Zalto Balance; knuten, men det går att identifiera lite citrus o lite mineraler.
Mun; faktiskt ungefär som i Veritas, men lite tydligare på alla punkter, minus det gröna. Bra!
Zalto Bordeaux; klart mer öppen doft, men lustigt nog tydligare intryck av citron. Vill man vara diplomatisk kan man säga att det tydligare intrycket av citron är den enda fördelen.
Mun; lite syrlig/kartig, smörig i eftersmaken.
Zalto Bou/neb; doftmässiga intryck av citron blandat med tandläkarmottagning.
Mun; ännu syrligare, ingen direkt kartighet, citrontoner i smak och eftersmak. Vad hände med smörigheten i eftersmaken?
2 timmar senare;
Veritas oaked chardonnay; fin mix av citrus och mineraler, men på något sätt känns det ändå oförlöst. Fast det är klart, från hygglig Bourgogne kan man knappast stressa fram underverk på några ynka timmar.
Mun; smaken matchar doften, plus lite brynt smör i eftersmaken. Osar elegans.
Zalto Balance; citrus och på gränsen till citronkex, dvs lite vaniljton i bakgrunden, men positivt. Det har dykt upp en liten kvardröjande grön ton, avbruten berberisgren? Dock inget som egentligen stör, men det visar ånyo att Zaltoglas tar obarmhärtigt fram tydligare nyanser ur viner.
Mun; syrlig, besk, lite grön ton, men inget störande längre. Kanske är det det vita på citronen som tittar in.
Zalto Bordeaux; mineral och antydan till blåstencil med citrus i bakgrunden.
Mun: tja, lite sådär; intrycket är något i linje med ”husets vita, men lite bättre”, typ.
Zalto Bou/neb: lite märkligt, mer kryddighet än mineral, Bourgogne skulle nog inte utgöra min första gissning, känns mer anonym och lite mer svårplacerad.
Mun: känns mer som en Chablis än en Bourgogne. Men det känns att kvaliteten är på anständig nivå.
Syrligt och fint i Balance, lite mer anonymt i Bx samt halvt främmande i Bou/neb.
Sammantaget kan man lugnt säga att det var en intressant övning; Balance framstår vid en första anblick och känsla som ett väsentligt mindre glas än Bx och Bou/neb, vilket förklaras av att det är cirka 3 cm lägre än Bx, Bou/neb, Universal och Vitvin, men man vänjer sig och när man väl druckit ur glaset inser man, iaf jag och hustrun, att det här glaset saknades verkligen här hemma och det råder ju liksom ingen brist på glas hos oss. Ett tag befarade jag att vissa i familjen skulle ha en, jämfört med mig, diametralt motsatt inställning till ännu fler glas, men det visade sig att Balance charmade bort de farhågorna. Någon gång kanske jag till och med tar mod till mig och avslöjar det verkliga antalet inköpta Balance.
Vinerna fick för övrigt sällskap av ugnsstekt kolja, vitvinssås, kokpärer (glömde kolla sorten) och ugnsbakade färgglada småtomater.
Kvällens två viner som skulle klargöra en gnagande glasfråga på tydligast möjliga sätt.
F'låt, f'låt, f'låt!!! Ogillar verkligen att leka besserwisser men ni måste ta om hela experimentet (jag vet, väldigt jobbigt but someone's gotta do it!).
Fransosen är ingen chardonnay. Det är en aligoté. Osäker kring hur fathanteringen är i detta fall men det brukar vara sparsamt.
Stå på dig mot din fru. Kör 4-5 viner. Vetenskapen depends on you! :-)
(Ännu en gång: mea culpa för besserwisserifasonerna)
KimHartman
Medlem
2014 Auguste Clape Cornas
Decanted two hours prior to tasting. The nose is initially dominated by loads of animal and leathery scents, but settles in at a more balanced level after additional air. On the palate, fruit is leaning towards the tart spectrum, with slightly unripe plums, grapes, and lemon. An abundant minerality of stone, dust, and gunpowder, forms a strong spine together with a distinct acid and tannins. Less big and bold compared to other vintages. This is cooler, more restrained, and austere. May benefit from another couple of years to soften and, hopefully, let the fruit blossom.
92 p
The Wall
Medlem
Ingen fara, bara bra. Jag hade helt glömt bort att det var ju för att det är en aligoté som jag beställde vinet.
Det här innebär mao att det vetenskapliga testet måste göras om med chardonnay
Von Galtén
Medlem
Château Barréjat 2015, rätt otroligt med en nästan 10 år gammal Madiran på bolaget för 139 kr.
Men vinet är synnerligen enkelt tyvärr. Har smuttat på det i fyra dagar nu och skall man ge någon cred så har det hållit sej väldigt stabilt. Rätt tunt, lite järnspikar och cassis. Med tanke på hur bra toppcuvén är (Vieux Ceps) så är det definitivt värt att lägga på de tiorna.
Men vinet är synnerligen enkelt tyvärr. Har smuttat på det i fyra dagar nu och skall man ge någon cred så har det hållit sej väldigt stabilt. Rätt tunt, lite järnspikar och cassis. Med tanke på hur bra toppcuvén är (Vieux Ceps) så är det definitivt värt att lägga på de tiorna.
Vetenskapen är dig för evigt tacksam! :-)Ingen fara, bara bra. Jag hade helt glömt bort att det var ju för att det är en aligoté som jag beställde vinet.
Det här innebär mao att det vetenskapliga testet måste göras om med chardonnay
The Wall
Medlem
2012 Alain Graillot Crozes-Hermitage
Efter lördagens fadäs (nåja) med Bouzeron tröstar vi oss med något vi känner till, men däremot glömt bort att vi hade i källaren. Eftersom undertecknad dök upp till dukat bord (tack till hustrun för det!) fanns det inte mycket tid över till källarexpedition eller luftning; här blir det skvalp i glaset på en gång. Sålunda, direkt efter plopp:
Veritas OW Syrah; lätt rökighet, lite snö, övermogna björnbär? slank i doften på gränsen till intetsägande. Alkoholstick i näsan trots modesta 13%. Har frukten lämnat flaskan?
Mun; alkoholen känns tydligt, den i flaskan kvarvarande frukten gör, aningen lojt, sitt bästa att upprätthålla markörerna och det går sisådär. En smula eldigt och lite beskt.
Maten tog slut väsentligt fortare än vinet så när vi sitter och sippar på vinet en dryg halvtimme senare blir doften långsamt bättre och bättre; den rökta charken framträder mer och mer samtidigt som snön smälter bort och björnbären återgår till moget format.
Munmässigt verkar åldrandet gå i omvänd riktning och vinet tar sig, dock att det fortfarande är något eldigt med ett syltsaftigare drag än tidigare. Nåja, man får väl vara förmodat glad över den frukt som vaknat till liv.
Gabriel StandArt; lite mer vinös känsla än i Veritas, även om viss antydan till ålderskrämpor kan anas. Rökt chark, Morteau-korv för att vara lite mer exakt, kan faktiskt anas när näsborrarna rensat bort det första intrycket av mogen södra Rhône.
Munnen; även här kommer det lite åldersgnissel, men vinet känns mer moget än övermoget jämfört med Veritas. Alkoholen inte lika framträdande och vinet känns klart fruktigare än i Veritas. Inte så dumt ändå när man smuttar vidare.
Kanske lite fusk, men efter en timme åker Riedel Sommeliers Hermitage fram: på gränsen till elegant på rustikt sätt, rökt chark som känns mogen men harmonisk, lite björnbär, möjligen lite Graillot-typisk hyacint i bakgrunden.
Munnen; bättre balans än i Veritas, frukt, alkohol och syra är i klart bättre samförstånd. Eftersom jag samtidigt fyllde på i Veritas fick jag en luftningsmässigt relevant jämförelse och Veritas är steget efter; lite mer alkohol, lite mindre frukt, lite syrligare, lite mindre balans. Fasiken, jag skulle mao haft mer tid innan middagen och hällt i Sommeliers.
Slutsatsen skulle kunna vara att mogna viner från Rhône behöver tid för att vakna samt trivs bäst i Sommeliers. Vågad gissning blir att unga nordrhônare trivs bra i Veritas, gärna efter viss luftning. Slutsatsen blir liknande för StandArt; yngre viner, iaf när det gäller Rhône, verkar passa StandArt bättre än mogna viner, sangiovese undantaget - glaset är perfekt till sangiovese oavsett ålder. På vinet alltså.
Till skinkstek på benfri kotlettrad med sås på steksky, grädde, lite rödlök och morot. Äppelchutneyn råkade bli lite, i sammanhanget, överdoserad med chiliflakes enligt tillverkaren (hustrun) så den passade jag på när det fanns vin i glasen.
Luft, tid och Sommeliers Hermitage är vad detta vin uppenbarligen efterfrågar.
Samma vin, samma mängd, liknande form, men helt olika upplevelser:
Veritas till vänster, Sommeliers till höger.
Efter lördagens fadäs (nåja) med Bouzeron tröstar vi oss med något vi känner till, men däremot glömt bort att vi hade i källaren. Eftersom undertecknad dök upp till dukat bord (tack till hustrun för det!) fanns det inte mycket tid över till källarexpedition eller luftning; här blir det skvalp i glaset på en gång. Sålunda, direkt efter plopp:
Veritas OW Syrah; lätt rökighet, lite snö, övermogna björnbär? slank i doften på gränsen till intetsägande. Alkoholstick i näsan trots modesta 13%. Har frukten lämnat flaskan?
Mun; alkoholen känns tydligt, den i flaskan kvarvarande frukten gör, aningen lojt, sitt bästa att upprätthålla markörerna och det går sisådär. En smula eldigt och lite beskt.
Maten tog slut väsentligt fortare än vinet så när vi sitter och sippar på vinet en dryg halvtimme senare blir doften långsamt bättre och bättre; den rökta charken framträder mer och mer samtidigt som snön smälter bort och björnbären återgår till moget format.
Munmässigt verkar åldrandet gå i omvänd riktning och vinet tar sig, dock att det fortfarande är något eldigt med ett syltsaftigare drag än tidigare. Nåja, man får väl vara förmodat glad över den frukt som vaknat till liv.
Gabriel StandArt; lite mer vinös känsla än i Veritas, även om viss antydan till ålderskrämpor kan anas. Rökt chark, Morteau-korv för att vara lite mer exakt, kan faktiskt anas när näsborrarna rensat bort det första intrycket av mogen södra Rhône.
Munnen; även här kommer det lite åldersgnissel, men vinet känns mer moget än övermoget jämfört med Veritas. Alkoholen inte lika framträdande och vinet känns klart fruktigare än i Veritas. Inte så dumt ändå när man smuttar vidare.
Kanske lite fusk, men efter en timme åker Riedel Sommeliers Hermitage fram: på gränsen till elegant på rustikt sätt, rökt chark som känns mogen men harmonisk, lite björnbär, möjligen lite Graillot-typisk hyacint i bakgrunden.
Munnen; bättre balans än i Veritas, frukt, alkohol och syra är i klart bättre samförstånd. Eftersom jag samtidigt fyllde på i Veritas fick jag en luftningsmässigt relevant jämförelse och Veritas är steget efter; lite mer alkohol, lite mindre frukt, lite syrligare, lite mindre balans. Fasiken, jag skulle mao haft mer tid innan middagen och hällt i Sommeliers.
Slutsatsen skulle kunna vara att mogna viner från Rhône behöver tid för att vakna samt trivs bäst i Sommeliers. Vågad gissning blir att unga nordrhônare trivs bra i Veritas, gärna efter viss luftning. Slutsatsen blir liknande för StandArt; yngre viner, iaf när det gäller Rhône, verkar passa StandArt bättre än mogna viner, sangiovese undantaget - glaset är perfekt till sangiovese oavsett ålder. På vinet alltså.
Till skinkstek på benfri kotlettrad med sås på steksky, grädde, lite rödlök och morot. Äppelchutneyn råkade bli lite, i sammanhanget, överdoserad med chiliflakes enligt tillverkaren (hustrun) så den passade jag på när det fanns vin i glasen.
Luft, tid och Sommeliers Hermitage är vad detta vin uppenbarligen efterfrågar.
Samma vin, samma mängd, liknande form, men helt olika upplevelser:
Veritas till vänster, Sommeliers till höger.
Last edited:
Testa göra ett blindtest med glas. Ta 3 olika modeller,3 av varje glas och försök placera alla rätt. Kanske börja bara med lukt först. Sen ev med att smaka. Kan va att man känner tjocklek på glaset osv..
The Wall
Medlem
Har tänkt tanken, men det kan i teorin bli lätt att identifiera glasen. Konstantin Baum har gjort några försök.
CCG
Medlem
Otroligt bra analys av vinet, har druckit 2014 3 gånger tidigare och jag gillar det varje gång.
Jag tenderar att föredra de svalare Clape årgångarna (2021 kommer vara magiskt), vad är din erfarenhet som Vän av Clape, föredrar du denna stil eller är du mer för de ”varmare”?
Vingubben
Medlem
Tignanello 2015
Ordentligt utvecklad i både färg och doft. Faten är väl integrerade och det är mycket Italien samtidigt som caberenetdruvorna finns med. Syrliga körsbär, björnbär, viol och lakrits samsas med läder och ceder. Rejält men mjukt och träigt tanninbett. Är definitivt i drickfönstret men kommer att vara så i många år. 94p
Omar Khayyam
Medlem
I helgen drack vi en flaska Moss Wood Amy's 2021 - en enkel bordeauxblend från en bättre producent. Ett trevligt grillvin med varm mörk frukt, litet sötsur sås, en droppe eukalyptusolja, mjukt avslipade tanniner och medellångt avslut. Kostade 239 kr förra sommaren.
Kände mig mest nöjd med att ha gått vidare till genomförandefasen av min nya vinstrategi för familjesammankomster med ledorden "helt ok".
Under det senaste decenniet har jag öppnat ett stort antal rariteter som mötts med artigt förbryllade reaktioner från min härliga men icke vinintresserade familj. Det har blivit smärtsamt tydligt att många av dem föredrar "litet rundare rödviner" (de menar sötare) - eller smöriga vitviner utan syra, djup, komplex aromatik eller balans, inte sällan i samma prisklass som ekologisk mjölk. Dessa viner har jag faktiskt med tiden fått allt svårare att acceptera. Men man kan ju inte gärna öppna en flaska Arnot-Roberts för att sitta och smutta själv på vid bordet (jodå, någon gång har jag prövat hälla upp ett annat vin åt mig själv i köket men blivit påkommen: "ditt vin ser litet ljusare/mer rostbrunt ut i färgen jämfört med våra vinglas").
Lösningen? En investering i rimligt prissatta mainstreamviner som jag ändå bedömer håller viss nivå.
Resultat? So far so good.
Familjen behöver inte sitta och skruva på sig och känna sig korkade för att de inte förstår storheten i ett oxiderat Juravin. Jag behöver inte tvinga fram konstiga ljud eller miner när jag får tips på ett "riktigt bra vin" för runt hundralappen vars namn som regel innehåller någon ordvits på druvan Zinfandel.
Kände mig mest nöjd med att ha gått vidare till genomförandefasen av min nya vinstrategi för familjesammankomster med ledorden "helt ok".
Under det senaste decenniet har jag öppnat ett stort antal rariteter som mötts med artigt förbryllade reaktioner från min härliga men icke vinintresserade familj. Det har blivit smärtsamt tydligt att många av dem föredrar "litet rundare rödviner" (de menar sötare) - eller smöriga vitviner utan syra, djup, komplex aromatik eller balans, inte sällan i samma prisklass som ekologisk mjölk. Dessa viner har jag faktiskt med tiden fått allt svårare att acceptera. Men man kan ju inte gärna öppna en flaska Arnot-Roberts för att sitta och smutta själv på vid bordet (jodå, någon gång har jag prövat hälla upp ett annat vin åt mig själv i köket men blivit påkommen: "ditt vin ser litet ljusare/mer rostbrunt ut i färgen jämfört med våra vinglas").
Lösningen? En investering i rimligt prissatta mainstreamviner som jag ändå bedömer håller viss nivå.
Resultat? So far so good.
Familjen behöver inte sitta och skruva på sig och känna sig korkade för att de inte förstår storheten i ett oxiderat Juravin. Jag behöver inte tvinga fram konstiga ljud eller miner när jag får tips på ett "riktigt bra vin" för runt hundralappen vars namn som regel innehåller någon ordvits på druvan Zinfandel.
Last edited:
Vingubben
Medlem
Jag har haft lite svårt för 2014 generellt i norra Rhone. Inbillade mig först att vinerna var i tunneln men är nu mer övertygad om att det är det är en medioker årgång hos de flesta producenter. I övrigt gillar jag alla årgångar från 2015 och framåt. 2018 och 2020 kan drickas tidigt, dvs nu, medan jag gärna håller på 2019. Drack en Darnaud Dardouille 2021 i helgen och den var bra men lite spretig. Har dock inte druckit så många 2021 annat än från fat vilket är svårtolkat, i alla fall av mig. Odlarna var i alla fall glada och stolta så vi får hoppas att magin infinner sig.
CCG
Medlem
Generellt sett håller jag med men jag tycker vissa gjort det väldigt bra, Clape -14 bra nu, Gonon 14 var väldigt bra när jag testa det förra året, Jamet 14 och Chave Hermitage 14.
Men många hamnar givetvis i skuggan av 15.
Clape 15 testade jag för några månader sen och den behövde 3-4 timmar luft sen var det otroligt gott!
Vingubben
Medlem
Gonon -14 är nog den jag har haft mest problem med, i alla fall i förhållande till förväntningarna. Chave, Jamet och Clape gör ju sällan bottennapp